Jag har fått höra det hela mitt liv. ”Du är så stark” eller ”Du kommer fixa detta, du har styrkan”. Men vad är styrkan i att kämpa för sin överlevnad? Är det verkligen styrka när ens kropps överlevnadsstrategier kickar in för att kroppen är programmerad för att göra just detta? Är det styrka att känna hur hela jaget vill ge upp medan den kroppsliga biten håller dig kvar för att den vill överleva.

Kroppen vill aldrig dö, kroppen vill inte ge upp. Själen kan vilja ge upp, själen kan vara så sårbar att den inte orkar mera men kroppen den kommer kämpa in i det längsta för att hålla dig vid liv. Det är därför sjuka överlever i sina kroppar tills kroppen inte orkar längre men själen som folk gärna vill berätta för dig är så stark, när den inte orkar längre då håller kroppens fysiska nivåer dig vid liv.

Jag är inte stark, min kropp håller mig vid liv. Men mitt inre sliter mig itu. Min själ har lärt mig att dölja hur jag känner, min själ har lärt mig att överleva med hjälp av kroppen. Min hjärna är trött och ledsen, den har blivit försvagad åter igen. Det finns ingen styrka där, den har fått tillräckligt med sparkar och slag för att bara låta kroppens mekanismer hålla mig vid liv.

Jag sörjer och jag lever, men jag är inte stark. Sluta påtala hur starka människor är bara för att det just nu går influenser i denna yogakultur att ”hitta sig själv, och sin inre styrka”, alla är inte starka vissa av oss överlever och fortsätter leva men är ärrade för livet. Det finns ingen styrka där bara överlevnad och kroppens vilja att hålla dig vid liv oavsett vad din själ känner inom sig.