Den 24 oktober 2018 förändrades mitt liv för evigt. Det var då den största sorg jag någonsin upplevt slog sig över mig likt ett slag i magen. Min underbara fantastiska och fina mormor tog sitt sista andetag och min värld rasade samman.

Det var som en chock alltihopa, hon var pigg tog sina dagliga och raska promenader och satt med korsord trots sin synnedsättning dagligen. Så började hon hosta, 88 år gammal i somras. Hon åkte till sist in efter några veckor med hostan och fick diagnosen Lungcancer. Jag var i chock där i juli, det här betydde att min mormor som alltid varit så pigg nu var döende i cancer.

Jag har ringt min mormor flera gånger i veckan, nästintill dagligen. Vi har skrattat tillsammans och pratat om allt mellan himmel och jord. Hon har varit min andra mamma, mormor och bästa vän i ett. Att förlora henne till cancern känns overkligt. Varje dag tänker jag på att ringa henne och berätta om dagen. Men hon finns inte mera, för cancern tog henne ifrån oss.

Hon var högt älskad, fem barn, tretton barnbarn och tio barnbarnsbarn. Jag sitter här och skriver ett inlägg som länge varit i mina tankar. Mormor ville inte ha en begravning utan hennes aska ligger nu tillsammans med min morfar i deras gemensamma askgrav. Hon hade också specifikt sagt att det var först när hon var gravsatt och annonsen var ute som vi fick berätta att hon var borta. Precis sådan var hon min mormor, och henne barn och vi andra har respekterat detta,

Jag funderar dagligen över hur mitt liv ska fortskrida utan henne, men så märker jag av henne då och då. Eftersom jag är andligt lagd känner jag hennes närvaro och hör hennes röst de dagar när det är tungt. Jag saknar henne så djupt.

Den 1 januari 2019 skulle varit hennes åttionionde födelsedag. Hon och hennes tvillingbror Örjan som också dog i cancer för några år sedan föddes den 1 januari 1930, som konstnärsbarn till Anders Loman den äldre. 

Jag är så tacksam över alla år med min fina mormor i mitt liv. Jag kommer för alltid att sakna henne. 

”Jag älskar dig mormor, tack för allt du gett mig. Att du älskat mig, och mina syskon som vi vore dina egna barn. Att du var så stolt över mig och älskade min son. Tack för allt du lärt mig. Jag kommer för alltid att älska dig, och du fattas mig.”