Det slog mig när jag gick igenom mina bilder i telefonen hur ofta jag ser mig själv med sådan elak blick. Jag dömer och klankar ner på mig själv, mobbar mig och min kropp. Ger den hårda ord och tänker tankar på hur jag borde svälta mig själv. Varje morgon går jag upp och tänker samma sak, jag borde leva på soppa. Inte äta något annat, dricka enbart vatten och helt ta bort bröd, kolhydrater, morötter, frukt och aldrig äta onyttigheter i form av socker. Fett borde plockas bort helt, kanske man kan leva på makrill?

En människa med sunt tänk sitter just nu och tänker ut diverse olika mat jag kan äta. Prova viktväktarna, prova LCHF, Cambridge funkade åt mig! Börja på gym! Allt detta tänker människor i all välmening men för mig, med min ätstörda hjärna blir det bara en trigger. En slags kamp om att svälta mig till bristningsgränsen.

Jag går varje dag minst 10000 steg, det är hölsosamt och bra. Problemet är att även den saken är en trigger för mig, någonstans vill jag bara ha mer. Söker kicken, jag tänker på hur jag efteråt ska lägga mig hungrig. Den där galet tillfredställande känslan av att inte ätit och känna magen kurra. Hur jag haft kontrollen nog att inte ätit något. Eller lyckan i att se något kilo försvinna från vågen.

Det gick så bra på behandlingen på Dala ABC, men sedan när alla runt mig pratar hälsa. Eller vilken form av mat man borde äta och undvika. Det är ett rent helvete bokstavligt talat för mig med ätstörningar. Att höra hur någon sprungit, eller diskuterar matens innehåll.

Jag vet inte vart det är meningen att min text ska landa. Kanske i ett försök för mig själv att väcka min egen acceptans för den sjukdom jag lever i. En sjukdom som kommit tillbaka mer och mer. Från att jag skötte frukost, mellanmål, lunch och middag samt kvällsmål till att helt börja skippa vissa måltider igen. Eller ställer mig tvångsmässigt på vågen och tvångsmässigt motionerar lite extra för att allt handlar om vikten igen. Förbannade ätstörning, när ska du släppa taget om mig? När ska du låta mig bli fri?!