På senaste veckorna har så många frågat mig samma sak, eller skrivit till mig på sociala medier. Samma frågor om och om igen: ”Hur mår du?”, ”Du ser så ledsen ut?”, ”Dina ögon ser sorgsna ut”, ”Vad har hänt? Du ser så slut ut.” Jag vet inte vad jag ska svara på dessa frågor, eller jag har ju skrivit om det väldigt öppet. Jag går en behandling, och är öppen med saken. Trots det tycks folk inte förstå att jag känner mig helt slut inombords och är trött och går runt med extremt mycket ångest. När jag äter triggar det helt klart igång allt hos mig, att inte kunna väga mig och framförallt sedan att jag dessutom oroar mig konstant för viktuppgång just nu. Sedan när jag skriver detta om saken, för att ni men även andra ska förstå varför jag drar mig undan just nu. Varför jag väljer att äta ensam eller är jättepetig med att äta på exakt samma tider. Så kommer ändå små tips här och då kring: ”Hur jag kan gå ner i vikt”. Jag godkänner inte alltid de kommentarerna heller, just för att jag bara känner mig uppgiven. Det är som att folk tror att min ätstörningsbehandling är ett fat-camp och att jag går där i stil med ”Biggest Loser-utmaning”. Det handlar inte om att jag ska gå ner i vikt, det handlar om att bli fri från tankar kring kroppen, maten och att begränsa mitt liv.

Jag är ohälsosamt hälsosam som jag sa till näringsfysiologen. Jag har så mycket förbjudet som inte äts på grund av rädsla att kroppen ska få ta skada. Ris slutade jag med när det visade sig vara arsenik i och tar väldigt sällan. Jag slutade äta ägg i höstas mer eller mindre för att jag blev så äcklad när William berättade att han fått en svartgula. Jag äter potatis restriktivt eftersom jag fått för mig att det är onyttigt, äter sällan mjukt bröd eftersom jag tänker att man blir fet av saken. Jag får dåligt samvete när jag äter knäckebrödmackor med mjukost som mellis varje dag för att jag rädslas för att det är för många kalorier. Jag går långa promenader varje dag, medan andra hurrar på… Men vad de inte vet är att när jag gått 30000 steg som för några veckor sedan är det för att min ätdjävul sitter på axeln och peppar mig så till den grad att jag bara tänker: ”Fortsätter jag så här kommer jag att gå ner i vikt”. Samtidigt som jag har en andra rösten, min matängel som säger: ”SLUTA med det där, du ska inte gå ner i vikt. Du ska bli frisk”.

Om du går med båda dessa som bråkar med dig i ditt huvud hela dagarna så får du till slut ledsna ögon, du får till slut ingen glad person. Nej jag håller inte på att bränna ut mig, och nej jag kommer inte bli sjukskriven för saken. Men jag kämpar dagligen på med livet. Så ja, jag är ledsen och jag är slut. Jag behöver få vara det, för att orka med att bli frisk. Lite som i Bröderna Lejonhjärta:

Jag ser ljuset!