Okej så att vågmissbruk är inte ett ord som finns med i Svenska akademins ordlista, jag vet inte ens om ordet finns eller om det bara poppade upp i huvudet på mig. Samtidigt borde det finnas som ord då vi är så många som likt mig missbrukar denna sak. Vågen, mätningen dig och dig kropp. Vågen som visar om du lyckats eller misslyckats. Jag har sedan jag var tolv år varit beroende av den, vågen… Väger mig flera gånger per dag, och när William 2019 gick till Dala ABC och lämnande in min våg så hade jag en annan kvar i gömmorna här hemma. Den har jag sedan haft gömd så ingen ska hitta den förutom jag.

När jag var tonåring läste jag en bok som heter: Kvinnan som gick in i dörrar, kvinnan i boken blir bland annat misshandlad av sin man. Men sedan är hon alkoholist, varje morgon slänger hon ut nyckeln till spritskåpet och varje kväll letar hon som en galning i gräset efter nyckeln så hon ska kunna supa igen. Tragisk bok, men också så otroligt likt mig och vågen. För varje gång jag ”slängt” ut den. Lagt den på en hylla, försökt bära ner den i förrådet har den kommit hem igen. Jag kan inte släppa den… För två gånger sedan på samtal med den näringsfysiolog jag går hos på Dala ABC lovade jag att göra mig av med vågen. Det gjorde jag inte…

I måndags bytte hon tid och jag visste att jag var tvungen att hiva vågen på måndagen och inte tisdagen som jag tänkt. Paniken och ångesten var ett faktum, som att inte den saken vore nog så visade det sig att mjölken var slut här hemma. Mjölken som är till mannagrynsgröten jag äter till frukost varje dag! Jag hade panik och var helt hysterisk, kände mig som att jag var någonstans mellan 3 och 15 år gammal. Såg allt i svart och vitt, först av med vågen och sedan paniken i att mjölken var slut.

Jag drog ut i Kniva och tog en promenad med Skilla och Björn och vågen följde med dit. Mjölk fick jag till slut hjärna nog att handla… Jag tog upp detta med näringsfysiologen dagen efter, sa rakt ut att: JAG förstår inte vad som händer med mig?!

Fick i alla fall ett lugn i att tydligen är detta vanligt förekommande hos ätstörningspatienter och det är något både ungdomar och vuxna går igenom. Att bli som ett barn och se allt i svart eller vitt. Man kan ingenting annat tänka på eftersom ens liv under ätstörningsbehandlingen är otroligt svart eller vit. Jag tycker det är skönt att få bekräftat att jag inte är helt sjuk i huvudet även om jag dagligen tänker så…

Igår så utmanade jag mig själv att bära en klänning jag vägrat använda för att jag inte är tillräckligt smal. Det är en liten sak för andra, men stor sak för mig. Ett steg framåt mot ett friskt liv, det tar tid. Lite som att jag någonstans tänkte att: Jag började ätstörningsbehandling för att bli frisk, inte sjukare! Men det är ju så det funkar, man utsätts för saker man finner behagligt. Kognitiv beteendebehandling, förbannat läskigt och som till slut läker själen.