Jag kör en bloggutmaning i maj. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Ska jag vara ärlig är jag förbannat besviken på hela vänstersidan sedan covid19. Att fått känna sig pissad på under hela pandemin medför att jag inte tycker det finns någon solidaritet att hurra för längre. Om solidaritet betyder att vissa ska jobba ihjäl sig medan andra inte, så står jag inte för solidaritet längre.

Om jag valt att bli soldat och offra mitt liv för mitt land, hade det varit ett val. Men nu är vi så många som aldrig valde våra yrken för att vara vid krigsfronten som får jobba oskyddade och utlämnade. Vi inom skolan har blivit matade att vi inte är utsatta, och all forskning som nu visar något helt annat? Det förnekas och förminskas, ingen inom skolan som är i sitt sinnesfullabruk borde rösta på ledande partier i valet 2022. Jag valde inte att offra mitt liv dagen då mitt yrkesval föll på skolan, jag trodde att om något sådant skulle ske var jag lika värd som alla andra. Jag trodde vi skulle få skyddsutrustning eller åtminstone ett ärligt: ”Ni kommer utsättas för risk, när ni går till jobbet.” Istället vaggades folk in i en falsk sanning där de ljög och påstod att: ”skolpersonal är inte utsatta, barn smittar inte.”

Om ni inom arbetarrörelsen hänger ut rött idag, passa på att skriva: ”Lite svinn får man räkna med!”, ”Många döda, men vi behöll ekonomin!”