Visar: 1 - 2 av 2 artiklar
Ätstörningar Högkänslighet

Att minnas det du glömt.

Jag kommer ihåg dig! Jag kommer ihåg! – Ur filmen The last unicorn.

Jag har så länge förträngt och glömt, försökt att inte minnas smärta och bara leva med känslan av att gå vidare. Alla människor lärde mig ju det redan som barn. Men nu ekar orden i mitt huvud, minnen från tiden jag valt att glömma. Hur jag fick höra bara något år efter pappa dött av skolkamrater: “Det var ju längesen” när jag var ledsen över pappas dödsdag runt 2-3 år efter han dött. Eller när jag blev sorgsen av ballader för jag tänkte på pappa eller kanske mest sorgen: “De handlar ju inte om honom”. Eller när jag kände igen någon låt han spelat i bilen när jag var tonåring och sa: “Den här brukade pappa spela” och folk slog av musiken med stelt utryck och sa något som, “nu kan vi inte lyssna på den längre för du berättade det där.” Som att låten blev smittad av pesten för att ett minne fick mig att tänka på pappa.

Jag fick inte sörja, jag fick inte berätta. Lärde mig att hålla mina känslor inom mig, och att tiga är guld och något alla vill att jag ska göra. Därför berättade jag aldrig om andra trauman jag fått uppleva, därför har jag bra haft förmågan att gråta några dagar för att sedan stoppa sorgen långt bak. Det där andra kallar för styrka, men som egentligen är ett skyddande skal för att inte sprängas i tusen bitar.

Jag minns nu, minns allt vidrigt jag varit med om. Alla människor som utnyttjat mig, eller alla som talade om för mig hur jag ska stänga inne mina känslor. Bokhylla efter bokhylla rasar i mitt inre och böckerna faller till golvet. Vem ska städa upp alla dessa? Hur sorterar man ett kaos på lättaste sättet. Medan min älskade snuttefilt i form av ätstöring kunnat hålla alla bokhyllor på plats står svälten nu ensam kvar, ätstörningen håller på att förlora och istället kommer det en orkan av vindar för att fälla de sista bokhyllorna i mitt inre kaos. Nu ska alla ner, nu ska känslorna ta över!

Mitt inre skriker! Skriker på att komma ut, tavlan skriet är bara ett gruskorn mot mina inre berg. Jag står här och mitt inre faller, faller för att kunna byggas upp. Men hur är livet på en byggarbetsplats? Efter ett ras av ens inre? Kommer man någonsin vara den man var efter ett sådant fall?

Bloggutmaning

Jag imponeras av…

Jag kör en bloggutmaning i augusti. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Människor som vågar fastän de är rädda. Jag imponeras av människor som varje dag går upp ut sängen fastän de helst vill ligga kvar. Jag imponeras av att jorden är en liten del av ett stort universum och att vi ändå får uppleva denna plats.

%d bloggare gillar detta: