I fredags var jag till psykologen på Dala ABC. Jag gjorde ett test där kring PTSD och läste i journalen efteråt att jag fick 65 i poäng och utifrån att psykologen skulle skriva en remiss, misstänker jag att det är PTSD jag har. Det stod även något om att jag har selektiv ätstöring. Tidigare ospecificerad, antar att det är för att jag använder ätstörningen som medicin mot ångesten. Jag är hellre hungrig än går runt och har ångest.

Berättade att jag inte aldrig ser mig själv ha att värde som människa. Jag kan alltid ersättas och är totalt osynlig. Det är ingen som märker av mig, eller det jag gör eller gjort. Kan ge ett exempel jag var med om för några år sedan. En äldre man ramlar på cykeln, Ingen och jag menar verkligen bokstavligen Ingen bryr sig. Medan jag skyndar mig dit, frågar hur det är och försöker hjälpa honom. Då kommer dem, folk från alla håll och kanter och ska hjälpa mannen. De puttar bort mig som backar. Mannen tackar alla men jag, som var där först? Mig ser han inte utan istället står folk där och tar på sig äran efteråt. Jag backar och går…

Samma sak är det att sitta på fester, alla pratar med varandra och jag sitter där osynlig. Jag tittar på min vidriga tallrik eller dricker mitt glas vin, jag finns men syns inte. Jag kan göra det där lilla extra, men ingen ser att jag gjort det. Jag begär inte att folk ska se mig, men ibland suger det så mycket ur mig att jag beslutar mig för att dra mig undan. Jag vill inte stå i centrum, men jag vill heller inte vara osynlig.

Det är kanske delvis är därför jag älskar att vara hemma och ifred. Att slippa finnas med i det där stora sammanhanget. Alla som klagar på det skadliga ensamarbetet vet de verkligen att sådant skadar alla? För mig är det snarare så att distansjobb de få gånger vi fått det, har gjort mig ännu mer effektiv och glad. Jag har sluppit känna och se allt hela tiden. Kunnat koncentrerat mig på jobbet och mått bra. För mig är det snarare skadligt med icke ensamarbete. Vi talar om att alla är olika, ändå ska vi vara lika och tycka och tänka på samma sätt. Någon säger att: så här ska det vara och alla andra lyssnar.

Det är därför jag känner mig så osynlig, för att jag avviker från det där normala jag sitter inte och syns och hörs hela tiden. Jag orkar inte vara social 24/7, jag tycker om att klara mig själv. Då blir du osynlig, och en obehaglig person som inte ställer sig i ledet och följer tåget på dess raka spår.