Jag har fått i uppdrag att börja känna. Att inte bara tänka utan känna, en del i min ätstörningsbehandling. Psykologen frågade mig vad jag känner, och jag kunde inte svara henne på det. Jag kan absolut tänka saker och tänker för mycket. Men känna? Jag har en oförmåga att känna! Hon skrev upp alla känslor människor har, jag tror det var 9? Av dessa 9 känner jag två, glädje och förvåning. Allt annat känner jag inte, trycker undan och hon trodde därmed det kanske är vad som ger mig ångest men även i sin tur min ätstörning. Jag behandlar min ångest med ätstörningen och nu? Nu är nästan alla redskap för ångesten borta och det är skrämmande och svårt.

För mig innebär det mitt sista redskap, svälten. Jag svälter mig och vågar knappt äta. Det går med andra, men ensam? Då äter jag inte alls, istället mår jag bra av att känna hungern och den motar bort ångesten. Det är läskigt, men jag vet inget annat, jag vill inte falla ihop. Det är som att Pandoras ask öppnats och saker väller ur mig. Känslor, minnen och allmänna känslor av äckel. Minnen jag förträngt som skapar flashbacks och ledsamhet, sorg och skräck.

Jag ska alltså befinna mig i detta, men det i sin tur medför att jag inte äter. Jag rädslan för allt, något måste jag ju ta mig för i skräcken. Psykologen sa att:

Om man är med om lika många trauman som du varit, är det inte ovanligt att stänga av känslor.

Där sitter jag alltså nu, i en våg av trauman som jag ska genomlida och känna. Jag tänker inte klart, jag vet ingenting. Bara att inombords flyger känslor jag inte orkat känna på många år. Det gör ont och jag drunknar bit för bit!