Jag är inte den som berättar för mycket. Och nu berättar jag saker, saker jag hållit instängt så länge. Det skrämmer mig, det är som att allt det vidriga bara vill ut. I samband med att jag börjat äta regelbundet, i samband med all ångest och alla känslor så bubblar saker ur mig.

Någonstans har jag lärt mig att hålla tyst, berätta små delar av mitt liv till någon men absolut inte många. Men nu under behandlingen berättas saker och huvudet liksom töms. Det är som att det inte finns plats för både minnen, känslor och hemligheter när kroppen fylls med mat. Maten tar platser och slänger ut mina hemligheter.

Idag fick jag höra återigen, mitt livs mantra: Vem tar hand om dig?! Ja vem sjutton tar hand om mig?! Varken jag själv eller någon annan. Jag fick också veta att det är dags för mig nu att ta hand om mig! Att likt Pippi Långstrump säga åt mig själv på skarpen. Jag måste ta hand om mig själv, jag kan inte längre sparka på den jag är. Det är mitt ansvar att våga lita på att mina tankar inte är sanningar. Så svårt men om jag ska vinna över denna sjukdom, och min inre röst måste jag ta kontrollen och tycka ner ätstörning min lilla Gollum i backen.

Det är dags att bli frisk nu, men det skrämmer skiten ur mig!