Jag är sedan cirka en vecka nedstämd. Orkar verkligen ingenting och känner mig ledsen. Maten känns jobbigt, och det känns som att min ätstörning skriker i huvudet på mig. Som att den verkligen är där och på mig 24/7. Stundtals känns det som att rösten är värre än någonsin, att ha någon som skriker på dig att du är en idiot som sväller upp, går upp i vikt och kommer få ett helvete hela sommaren. Samtidigt som hela kroppen skriker efter att påbörja långa promenader och svält igen, så ska man äta. ÄTA när man helst inte vill, vi fick risifrutti som mellis igår, jag kände paniken. SYLT! Först lingonsylt dagen på tisdagen, sedan blåbärsylt på onsdagen och även lingonsylt till maten och så förmodar jag att det är sylt idag torsdag, eftersom sjukhuset serverar pannkakor.

Mitt humör dalar, ena stunden är jag äckligt irriterad. Andra stunden sur, och tredje stunden lättstött och ledsen. En riktig berg och dalbana, ledsamhet visar jag inte utåt så klart. Men däremot allt annat.

Hur gör man?! Hur står man ut! Halvvägs nu och en månad kvar att kämpa, det är ingenting. Vissa dagar vill jag bara ge upp, kanske var det käftsmällen i fredags när vi hade kunskapskola kring ätstörningar som fick mig ur fas. Jag har känt igen mig i allt, men att diskutera hur tankarna går i huvudet var en rejäl smäll. All tid jag lagt ner på att tänka på min vikt, min kropp. Alla ÅR, MÅNADER, DAGAR, TIMMAR, MINUTER OCH SEKUNDER där jag tänkt att jag ska föra saker: “När jag gått ner i vikt.” Det gjorde ont, hur mitt liv varit på paus sedan jag var tolv av längtan att gå ner i vikt.

Det tampas jag nu med, och det känns tungt. Riktigt tungt, så pass tungt att det är skitsvårt just nu.