En fråga jag ställde mig igår är vad saknas i mitt liv som andra har. Eller liv? Kanske mer kropp? Vad är det jag avsaknar som andra har? Det var semlor på Dagvården igår på Dala ABC och när jag kom hem efteråt kände jag mig så tom. Som att jag totalt saknade redskapet för att ta hand om denna semla jag ätit.
Genom alla tidigare år har jag vid semlor, tårta, bakverk, godis, snacks eller utemat kompenserat. För er som inte vet vad kompensering innebär så är det alltså ett sätt att göra sig av med maten. För vissa görs det genom kräkningar, för andra genom svält, för någon annan kan det vara genom att motionera och ja sedan finns det massa fler metoder. Själv så har en semla handlat om att svälta mig och/eller att motionera bort den. Oftast i kombination, att svälta och motionera har varit mitt sätt att ge mig denna sak.
Men igår var alltså första dagen när jag fikade utan kompensering. Jag åt mina mål och kände mig så tom, som att något saknades och jag stod helt utan redskapen att hantera livet.
Det fick mig så klart att återigen fundera på vad jag saknar som andra har? Andra som kan längta efter god mat och fika. Andra som kan känna att det är livets goda. För mig har alltid sådant stått för ångest och en känsla av att måste göra mig av med. Vad är det för något jag saknar? Och kommer jag en dag att känna som ni som inte känner behovet av att kompensera bort godis?
Tankar, och tankar. Just nu är fokus mest här på ätstöringen, den är ju det mesta av mitt liv just nu. Jag är lite som en guldfisk i en skål, simmar runt i min lilla ätstörda hjärna och försöker hitta vägen ut. Vägen ut mot ett nytt liv, ett okänt och skrämmande fritt liv.
