Igår så tog jag en promenad. Det kändes lite som: ”somliga straffar Gud meddetsamma.” För jag halkade omkull på en isfläck, och föll rakt upp ryggen med benen rakt upp. Skar upp ena handen, och ligger nu tejpad och mörbultad i sängen. Det värker i ryggen, på benet, på armbågen, på halsens utsida… Jo men tack för den när jag bara ville ta mig en promenad i vårsolen!

Förutom det så har jag i alla fall kollat på änder med Skilla medan William spelade bas. Jag har ätit middag och kvällsmål, gick och la mig. Men vaknade runt kvart över tolv och här är jag nu. Klockan 01:23 och klarvaken! När kommer jag att somna om igen är frågan… Den som lever får se så att säga.

Hur som helst går jag nu min sjunde vecka på behandlingen, det betyder att jag nästan vecka bara har tio ynka dagar kvar med behandling. Jag hoppas få tillräckligt med redskap under den tiden, tillräckligt för att känna mig redo för att prova vingarna själv.