fbpx
Dark Mode Off / On
Showing: 1 - 3 of 3 Articles
Ätstörningar

Att acceptera att du varit i svält.

Det är ingen hemlighet att jag mått riktigt dåligt väldigt länge. Jag skulle vilja säga att jag mått skit sedan hösten 2019, eller om det till och med var 2018 men är svårt att veta om det var psykisk då eller om allt hängde ihop med mormors cancerbesked och sedan dödsfall.

Hur som helst, för varje dag har jag mått sämre. Kanske jag inte förstått helt varför. Jag har tänkt att all min psykiska ohälsa har berott på min bräcklighet som människa. Men extra skörhet och sårbarhet, jag har ju så länge jag kan minnas mått dåligt. Så kom det då förra hösten, eller sommaren när jag kraschade ihop totalt. Var i konstant stress, sov dåligt och tappade tonvis med hår. Det sista har jag väl alltid gjort egentligen, jag mådde skit. Blev erbjuden dagvård varje dag i tio veckor. Här är jag nu, med avslutad nionde vecka med den tionde som börjar imorgon.

Jag äter sex mål om dagen, och det har hänt något i min kropp. Jag skrattar igen, är gladare. Efter år med magproblem och IBS funkar magen oklanderligt, jag är visserligen trött men på ett helt annat sätt. Mitt tålamod är bättre, jag orkar mera. Tappar inte alls lika mycket hår och har lättare att både fokusera och tänka klart. Jag har för första gången i livet börjat svettas, och fryser visserligen men inte lika mycket. Allt detta på grund av bara lite mat!

Min stackars kropp, i veckan så fick vi patienter göra en lista med då och nu. När vi gått igenom då sägs orden jag nu hört i flera veckor och börjar acceptera: Allt detta är tecken på svält. Jag har alltid haft så svårt att acceptera att jag varit i svält. Är man i svält är man underviktig och ser ut därefter. Det är inte jag, alltså kan jag omöjligt vara i svält. Men veckor av ätstörningsbehandling har fått mig att förstå och börjat acceptera saken.

Jag omvärderar allt, inser hur komplicerad denna sjukdom är. Men jag är på väg mot friskhet och det känns underbart! Samtidigt börjar jag inse i hur dåligt skick jag varit, dagvård är sista steget innan inläggning på psykriatrin… Det är alltså ganska allvarligt hur dåligt jag mått, jag låter det sjunka in dagligen. Vilken tur det är att jag börjar må bra!

%d bloggare gillar detta: