fbpx
Dark Mode Off / On
Ätstörningar

Ätstörningar: Allt jag känner.

Vissa dagar öser dem öser mig likt ett hällregn, känslorna som bombas runt i min kropp. Jag kämpar mot att drunkna i mina egna känslor och det är det absolut svåraste för mig.

Jag kan bli så ledsen ibland när vid ord om, att jag fixar saker och anses vara “duktig” eller “stark” och liknande som oftast känns som glåpord och ord för att förödmjuka mig. Jag är varken stark eller duktig, jag är bara en sådan som överlevt och överlever.

Söker varken tröst eller någon som skall tycka synd om mig. Men jag kan bara känna mig så trött vissa dagar, trött på att äcklas så av min kropp, att se bilder på när jag visserligen mådde skit men ändå var smal. Och där och då inse att trots att jag var smal, hade jag samma äckliga känsla när jag såg mig själv i spegeln.

Jag vill skyla min kropp, vara osynlig som jag sa till psykologen på Dala ABC sist. Jag mår illa av allt jag stoppar i munnen, sedan siffrorna som vågen visades för en vecka sedan. Varje tugga känns som tio kilo som läggs på min kropp, mardrömmen och rädslan i att ställa mig på vågen på Dala ABC igen och gått upp i vikt.

Jag beskyller mig själv för att jag ännu en gång låtit vågen ligga orörd. Jag måste ha den nästan som en kroppsdel till mig själv för att ha kontrollen. Så fort jag inte har kontroll finns risken att gå uppåt i vikt.

Trots att jag inte borde slänger jag mig över artiklar som triggar mig, för att få tips om snabba viktnedgångar. Samtidigt sitter den där friska rösten och försöker få mig att tänka på: allt jag har att förlora. Folk fattar inte denna vidriga sjukdom om de inte själva har varit i den, eller har nära som varit med den. Hur den styr ens inre och manar en till att se sina misslyckanden så tydligt. Snart spricker bubblan Då finns bara jag... Säger den där rösten till mig, den där ätstörd rösten som vill hålla mig kvar för alltid i dennes våld.

Hjärnan kan programmeras om, den är formbar. Allt det vi lärt oss, kan vi lära om. Men fy hur svårt det är när en del av hjärnan blåhåller sig i flytvästen medan den andra delen är villig att släppa taget och bara följa med ut i det stora mörka vattnet.

12 Comments

  1. Som du själv skriver, det går nog inte att förstå om man själv inte varit i sitsen, eller möjligen sett det på nära håll. Jag skulle vilja säga att jag förstår, men det gör jag absolut inte. Mer än att jag förstår att det måste vara fruktansvärt jobbigt. Jag har själv gått igenom flera djupa depressioner, vilket också är tillstånd som man nog inte förstår om man inte själv varit med om det. Så som det nog ofta är med psykiska åkommor. Själv har jag ibland önskat att jag brutit ett ben, fått cancer eller något annat som de flesta kanske kan relatera till och på något vis förstå. Bryter du ett ben kan de flesta förstå att det gör väldigt ont. Men psykiska åkommor är desto svårare att relatera till…

  2. Tänk vad de där hjärnspökena kan ställa till det. De som säger så vill säkert bara vara snälla, men ibland gör det så ont. Precis som du säger, man är inte duktig, man har bara inget annat val. Kramar

  3. Du har helt rätt. En person som inte lider av ätstörningar kan inte föreställa sig vad du går igenom. Ska inte ens försöka, då det bara skulle bli fel.
    Men en fråga tänker jag ställa – eller det kanske blir två-tre frågor.
    – Varför hatar du din kropp? Du ogillar ju din kropp oavsett vikt om jag har förstått det rätt.
    – Varför vill/kan du inte ha vågen hos dig? Jag menar om du har en målvikt, vilket de flesta har, så är det ju “bara” att ställa sig på vågen en gång i veckan och kolla resultatet. Är det för mycket – ja, då drar du ned lite på exempelvis godis. Är vikten för låg, ät lite mera av vad det nu är du gillar.
    – Vad vill du väga? Vilken är din idealvikt i dina ögon alltså?

  4. Fint skrivet & bra skrivet. Du beskriver dina känslor & tankar väldigt bra 🤗❤️ . Det är få som kan det. Både prata & skriva ner tankar & känslor. Så att folk lite förstår dig.

    Tack fina du för att du delar med dig❣️🤗🤗

  5. Det måste kännas jättejobbigt. Jag är en “tröstätare”, äter mer och mer “onyttigt” om jag mår dåligt m.m . Är väl med en slags ätstörning så klart men inte så som jag förstår att du har det med alla tankar och känslor.
    Hoppas verkligen att du snart får må bättre som jag tror du gjorde ett tag efter behandlingen?

    Man blir ju så lätt påverkad med kan jag tro och tyvärr är det ju en del som skriver väldigt mycket om att de “måste” gå ner i vikt, att viss mat är “farlig” och man ska vara så “hälsosam” samtidigt som de testar ena dieten efter den andra, räknar kalorier och inte verkar förstå att det är allt annat än hälsosamt tänk…
    Det måste vara ännu tuffare för dig , jag reagerar med på sånt…kolhydrater tex behöver vi med, det är inte “farligt” som en del verkar tro…

    Oj vad jag “simmar ut” i texten men vill egentligen bara säga att jag tycker du är STARK som kämpar och STARK som “vågar” prata om det som är jobbigt.

    Kram och tycker du detta blev lite för ivägflygande så behöver du inte ta med det i bloggen men håller alla tummar för dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: