Jag älskar sommaren men avskyr var sommartiden gör med mitt inre. Någonstans är det alltid sommaren som blir jobbigast för mig, och värmen i kombination med tankar kring kropp och mat upptar mycket av min tid. Det är hjärnspöken och där spökena gärna vill tala sanningar med mig.
Med sanningar är det dieter och diverse olika sätt att svälta som poppar upp. Sedan är det allt det svåra runt maten. Jag har nog hela livet önskat att mat kunde vara förenat med trevligheter. Men så är inte fallet för mig, mat är alltid förenat med skuld och skam. Det är ett rent helvete för mig att äta med andra, och jag lyckas ändå med det trots att ångesten står mig upp i halsen.
Frågan är hur länge det kommer kännas så här? Som att jag begår en dödssynd varje gång jag stoppar någonting i min mun. Kommer jag få leva med det för alltid? Det känns sorgligt att tänka den tanken. Men antar lite smått att det är så mitt liv kanske är och kommer att vara.
Jag minns frågan för lite mer än ett år sedan på Dala ABC, där jag sa: ”Men vad är det jag saknar? Ni pratar om hur trevligt det är med mat. Men jag har aldrig känt så.” Jag har aldrig känt att maten varit njutning eller att jag kunnat unna mig något gott, äter jag något gott känner jag mig äcklig direkt efteråt… Hur känns det att unna sig av mat? Jag ser ju andra säga sådant, och det syns i ögonen på dem. Jag kan absolut tycka maten är god men jag unnar mig den inte och känner bara hur hela huvudet skriker kring detta skoningslösa brott jag begått.
Hjärnspöken, vidriga förbannade hjärnspöken.
Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Tufft och jag har det på nära håll. Vad fick du för svar på din fråga?
Som jag sagt tidigare så är jag ingen psykolog och kan inte ens föreställa mig hur det känns att lida av ätstörningar. Så du får ta min kommentar för det den är – en ärlig fundering.
Tänker dock börja med att beundra den fantastiskt fina tallriken med bakelsen. Har aldrig sett en så läcker tallrik förut. Älskar den!
Nu till dina ätstörningar. Du är så himla medveten om ätstörningen och kan/vill ”analysera” den in i minsta detalj och hur den påverkat dig i så många år. Även om du skriver rationellt, så är det ju dina känslor som påverkar dig så himla negativt.
Du är ju en klok tjej/kvinna – tycker jag. Har du försökt någon gång att ”attackera” ätstörningen helt rationellt? Alltså jag menar – strunt i att tänka om/känna för mat som ”skuld och skam”? Se all mat som du gillar som nät nytt, nåt du vill testa och NJUTA av. Var öppen för nya smaker!
All slags mat från yoghurt till pasta, skaldjur till olika efterrätter. Se de olika delarna av en måltid som något som är berikande, ger dig nya upplevelser (smak och lukt). Låt din hjärna rationalisera bort dina negativa känslor.
Jag skulle till och med lägga till att utmana dig själv med att ställa dig framför en spegel och beundra din kropp. Japp!!! Nu lägger du ju aldrig upp helkroppsbilder, men jag är helt övertygad om att du har världens finaste kropp. Överkroppen som du visar tyder på det.
Rent rationellt har du alltså ingenting att klaga på, eller hur!!!?
Testa!
De där hjärnspökena alltså. Vi pratade ju lite om det då vi träffades och olika ”ångest” Visst känner jag det ”dåliga samvetet” då jag unnar mig, Att andra tittar på mig och att andra ska tänka att ska det fettot verkligen ha den där. Tänker också på vad läkarna skrev i min journal. Fetma, hur nu min övervikt kunnat påverka det som hänt i mitt liv. Ändå står jag inte alls på samma nivå som du gör. Efterrätten, var det från då vi träffades? Ångrade lite att jag inte valde samma som dig. Tror säkert fler har sagt det, men tycker verkligen om att umgås med dig även om det inte blir så ofta. ????
Det är så bra att du skriver om det här, för även om jag inte känner just så här, tycker jag som överviktig också att jag inte borde äta. Jag äter inte mycket, men jag äter troligen fel… så därför är det också på något sätt förenat med skam.
Hjärnspökena är vidriga, och jag vet inte hur man blir av med sådana. Men du kanske kan lätta på ångesten lite genom att vara det du är – öppen kring detta.
Kram!
????
På detta inlägg så ville jag ha tyst omkring mig. Så jag kunde ta in vad du skrev. Jag blev så tagen av detta inlägg. Vill bara ge dig en kram ????❤️. Å säga. En dag kommer du få känna känslan av att njuta av mat. Inga hjärnspöken som säger negativa saker om mat.
Ta hand om dig och va rädd om dig fina du❣️????
????