Now it’s just a memory, so i´ll set you free.
Madeleine Stenberg Sitter och lyssnar på bangles ”I’ll set you free”. Jag vandrar liksom tillbaka till år i mitt liv när jag inte var lika som idag. Jag minns hur jag satt och lyssnade på denna i en djup dimma. Folk såg det inte på mig på utsidan log jag med i min insida var jag död. Jag vet att alla beskriver tonårstiden som en dramatisk period, men jag är ändå rätt säker på att min var ett jävla helvete för alla som fanns runt mig. Mina ätstörningar som åt upp mig inifrån, mina äckel känslor som fick mig att slå mig själv tills jag fick blåmärken. Jag minns hur jag brukade ligga på soffan och fantisera om hur lång tid det skulle ta att dö om jag tog och drack en flaska vodka och sedan blandade ut det med tabletter. När jag var femton blev jag nog ännu mer djävlig. Jag tog tabletter och stod med dom och tänkte svälja när en kompis kom på mig i sista minuten, hur hon förstod att något var på gång hur vet jag inte. Jag var visserligen ett vrak, minns dimman. Runt mig hela tonåren känns det som jag gick i en dimma med evig höst och deprimerande tankar. Anna vet ju en hel del om det där. Hur jag börja kunde börja grina och inte orkade ta mig ur sängen. Sen allt jag drack, jag drack OFTA. Längtade efter att dricka för när jag drack slapp jag tänka och ta i tu med det som gjorde så ont. Allt gjorde ont, jag drack så mycket så jag slapp tänka för att dagen efter dricka för att slippa ångesten. Jag antar att när jag hoppade av gymnasiet blev jag nog värre en värst.
Jag åt antidepptabletter utskrivna av läkare från det jag var 15 och drack alkohol, gick på bup och kräktes upp maten och åt inte speciellt mycket. Men värst var nog äckel känslorna jag hade. Jag var ett vrak, någon som längtade efter döden och ville dö. Jag ansåg att självmord var upp till den som levde för varför ska man behöva leva när man mår så dåligt att man inte ens orkar tänka på morgondagen? Jag trodde aldrig jag hade en framtid. Så hände det när jag precis innan fyllde nitton att jag vägrade kliva upp ur sängen, jag låg och stirrade in i väggen helt apatisk. Minns egentligen inte så mycket av det men blev tvingad till VCT som tog mitt problem på allvar och skickade mig på öppen psykriatisk vård. Jag sa i samma veva som det upp min lägenhet, och flyttade. Det är det bästa jag gjort. Jag hade sån ångest över allt, minns att jag kunde darra och få panik när jag stod på ICA, sen så träffade jag sonens pappa här i stan och blev gravid. Jag minns fortfarande dagen jag plussade. Hur jag greps av panik, hur skulle jag klara detta. Men efter en natt och massor av drömmar vaknade jag och visste, JAG skulle behålla mitt barn och jag skulle förändra mitt liv. Jag den där som gått på antidepp mediciner, bup och haft 5 psykologer under min barndom/tonårstid. Jag som hatade mat och hatade mig själv. Jag vet att mina vänner fick en chock, jag har också fått veta efteråt att dom varit oroliga hur jag med så många problem skulle klara av att ta hand om ett barn, jag klarade ju inte ens om att ta hand om mig själv. Men något hände där med mig när jag fick pluss på stickan, kanske var det att jag äntligen fick ett ljus i mitt liv. När min son föddes kändes det som jag återföddes genom honom. Som att jag delade mitt liv på mitten, och fick en mening. Jag blev inte bara mamma när min sonen föddes. Jag blev en människa. Stark med framtidsutsikter. Jag tror på återfödelse, kanske inte liv efter döden. Men jag tror att vi kan återfödas i livet vi lever idag om något riktigt starkt får oss att våga VAKNA. Jag är glad att jag vaknade. Min sista psykolog sa till mig att jag vandrar nere i en grop och är rädd för att vandra upp för att se ljuset, då förstod jag inte vad han menade idag vet jag. Jag var rädd för att ta tag i mina problem, jag var rädd för att misslyckas. Idag ska jag på KBT-behandling för min utbrändhet. Idag känner jag mig inte trött på att prata, idag känner jag mig nervös för vad man ska komma fram, jag tror nämligen jag kommer ledas in på att tala om början till mina problem och jag är rädd för de. För jag tror det kommer göra ont. ONT på ett sätt jag inte vågat röra vid någonsin efter det skedde men jag behöver röra vid det och jag vet att jag kan bara jag gör det. Jag har klarat att bli världens bästa mamma och återfödd, jag ska klara detta också.
