Nu är jag helt enkelt såld. Denna skulle passa min nyckelring alldeles utmärkt. Önskar mig i morsdag’s present?
Ni hittar nyckelringarna från sidan roliga prylar här.
De slumpas tydligen ut, men jag
skulle önskat mig Gusty. Min
favorit!
Kategori: Författarens egna ord.
Alla fåglar kommit re’n vårens glada gäster
I brist på annat kan ni få se lite jag fotograferat de senaste dagarna. Inte med systemkameran dock (MÅSTE ta med den ut snart nu), utan med min mobil.
Blommor på väg bort från Williams skola
All snö i vinter har skapat en liten ”damm” på gräsmattan vid
Villa Bergalid . Ett fågel-par tycktes trivas.
Närbild på en hackspett.
Förmodligen samma som brukar väcka oss på morgonen.
VÅGA TALA MED BARNEN OM OBEHAGLIGA SAKER!
Jag har alltid pratat med William, alltid förklarat men aldrig skrämt honom. Därför tar jag nu upp ett ämne jag tycker fler föräldrar borde ta upp. Det kom bara upp i huvudet och jag tror att bloggen är ett bra ställe att sprida detta vidare på.
På senare tid har jag tänkt på det alla föräldrar säger till sina barn ”OM någon bjuder dig på godis ska du inte följa med”. Samtidigt vet nog alla att barn kan dra i väg i alla fall.
Jag har själv sagt detta, och på senare tid har orden som VARFÖR dykt upp? Jag beslutade mig att berätta varför. Jag sa självklart inte exakt vad som kan hända men jag sa talade om lite. Jag sa så här:
”Det finns vuxna som inte är snälla emot barn. Om en vuxen någon gång frågar om han eller hon får se eller känna på din snopp. Då ska du säga NEJ och springa hem. Om någon vuxen gör något mot dig och säger att jag eller pappa kommer bli arga på dig om du berättar ska du INTE tro på den vuxna, för vi blir inte arga på dig. Jag sa också att oavsett vad som händer blir vi inte arg på dig William.”.
Reaktionerna jag fått av andra när jag talat om att jag berättat detta för William är ofta förskräckelse. HAR du sagt det till honom fast han bara är sex år? Han är ”bara” sex år och fyller sju år i år. Men hur ska han förstå att det är fel om ingen talar om det för honom? HUR ska han veta att han inte gjort något fel om något händer honom om ingen talat om för honom att det inte är hans fel? Vi talar så mycket med barn, vi försöker skydda dem mot allt. Men vi talar inte om varför. Det går inte att skydda barnen mot allt i världen, men det går att försöka att se till att det inte aldrig sker.
William har inte tagit skada av att veta att alla vuxna inte är snälla, han har inte tagit skada av att veta om att det finns vuxna som tycker att det är okej att titta på barns snoppar och snippor. HAN har fått veta att det finns folk som gör det och att det är FEL att ingen VUXEN har rätt att göra något sånt. Ja inte barn heller, jag har självklart också sagt att om han och hans kompisar vill visa snopparna och snipporna för varandra är det okej om BÅDA måste vara med på det, men det är fel att tvinga någon till det.
TALA med era barn, berätta för dem vad som är rätt och fel även om det känns konstigt för dig. Det är det enda sättet att få barn att förstå varför det ibland är bra att inte lita på vuxna.
Om du precis som jag tycker det är viktigt att tala med barnen? Kopiera bilden här nedanför och skriv ett inlägg om varför du tycker vi ska tala med barn om såna här saker!
VÅGA tala om det idag, imorgon kan det vara försent!
En liten solig dag.
Vaknade kvart i nio. Haft allergi i natt. Jippi eller inte…
William är hos Björn i helgen så jag har dödens tråkigt. Som tur är så ska jag och Lisa dricka vin ikväll och försöka skriva klart sex och samlevnads arbetet, går säkert bra. Har hittade lite information om barns sexualitet och det finn en hel del att använda sig av faktiskt. Blir nog riktigt bra det här.
Ska väl ta en dusch kanske? Sitter fortfarande i min nallepjamas.
Dagens kom ihåg.
Fy va dåligt samvete jag fick nu då.
Kommenterade en blogg, ett inlägg jag ansåg vara otroligt intressant och som jag höll med om. Dock råkar jag skriva fel så det tolkas som jag menade något till bloggens ägare. Vilket inte alls var meningen. Fick sjukt dåligt samvete, förstod först inte kommentarens tills jag gick tillbaka och läste vad jag råkat skriva. Usch, kändes jätte dumt. Fick rejält dåligt samvete för det där var inte alls min mening. Tjejen som äger bloggen var dock trevlig för när jag förklarat hur det låg till så sa hon att det inte var någon fara.
Jag fick dock sjukt dåligt samvete, jag är inte sån där som gillar att bråka med folk eller såra människor. Jag får sjukt dåligt samvete av sånt och sen går jag och ältar in i det oändliga varför jag gjorde så, varför jag inte tänkte efter mer och så vidare. Jag är en riktig ältare och när jag gör misstag så mår jag sjukt dåligt av dem. Jag gillar inte att folk tror saker om mig, för jag vill hellre att folk ska ha en riktig bild av mig. Jag tror det är därför jag så ogärna kommenterar andras bloggar för jag är rädd för att de ska misstolkas som denna gång. Vilket egentligen är första gången.
Får kanske lov att tuffa till mig på den punkten, tror det är precis som när jag ska opponera på någon. JAG hatar att säga eller skriva saker om någon som kan såra.
Så dagens kom ihåg. LÄS alltid igenom inlägget innan du postar det, så det riktigt går fram vad du menar.
Till dig med bloggen ber jag än en gång om ursäkt, och är glad att du förstod att jag råkat skriva fel.
Brorsan och citygross
Var nyss till Brorsan han fyller 22 nästa fredag. Passade på att träffa honom och mamma samt hennes man som var där. Är sjukt trött idag, blir nog en tidig kväll skulle jag tro.
Har i alla fall ringde Björn med ett önskemål om att få åka till citygross. Tänkte månadshandla. Får nog bli lite enklare saker. Frågan är vad William vill äta, själv är jag sugen på någon grekisk-sallad tills imorgon.
Om jag för mig värld kunde begripa varför jag är så himla trött? Borde det inte vara tvärt om nu när solen äntligen kommit tillbaka?
Fina människor.
Igår fick jag en jätte fin kommentar, jag blev verkligen varm i hjärtat av den kommentaren. Det var min mellanstadielärare som skrivit till mig här i bloggen.
Jag har ofta svårt att ta åt mig när människor tycker att jag är duktig. Jag får ofta beröm för hur jag tagit mig hit där jag är idag. Trots detta ser jag det aldrig som jag gjort något speciellt. Jag blir jätte glad när människor berömmer mig. Men jag har svårt tror jag att själv fatta vad jag gjort eller att jag är stark.
Ofta när jag diskutera mitt liv med människor ser jag något i deras ögon. Kanske är det så att människor chockeras över vem jag egentligen är eller vart?
Jag har en ganska tung ryggsäck jag bär på. Dock har den alltid tagit mig framåt. Jag gav upp några gånger, jag såg inget ljus i min tunnel av mörka hål som jag föll djupt ner i. Men jag har tagit mig upp och jag mår bra här uppe, där jag vandrar i solen och låter mina fötter gå på den ojämna gräsmattan där jag får små tunna grässtrån mellan mina tår. Jag trivs här i stunden. Alla motgångar gör oss starkare, motgånger bygger oss vidare. Vi behöver motgångar för att växa och våga se igen. Jag tror inte motgångarna är inte till för att dra ner någon och få personen att tappa sig själv. Jag tror motgångar är till för att stärka någon för kommande utmaningar i livet.
Jag har upplevt mycket i mitt tjugosjuåriga liv. Ibland kanske för mycket, men det har ju tagit mig hit idag. Jag känner mig inte speciellt stark fast andra säger att jag är det.
När jag hade mitt hyllningstal till mig själv så sa opponenten att du glömde lägga till en sak i ditt tal. Du är STARK och MODIG för det krävs rejäl styrka och mod att berätta något sånt här. Kanske är det så? Kanske det är så att jag har en inre styrka och mod, att dessa två gör att jag kämpar mig framåt i livet. Jag vägrar ge upp, jag vill leva och vill se.
Jag har höga krav på mig själv. Jag vill lyckas för att William ska kunna se på mig en dag och tänka, hon gjorde precis allting för mig hon såg mig, hon ville ge mig allting. Jag vill att William ska se sin barndom som en underbar tid, en tid när han fick det som är viktigast i livet. Kärlek, beröm, kramar och veta att han var älska. Jag vill att William ska få se att jag gjort allting för honom.
För det finns en sån del som fattas inom mig, vissa svar får jag aldrig reda på. Jag kommer alltid ha en viss del inom mig som alltid kommer undra hur var min pappa? Älskade han mig, hur skulle livet vara ifall han fortsatt leva?
Igår pratade jag döden med mamma igen, döden ja. Det där ämnet som skrämmer livet ur mig. På sista tiden har jag tänkt vad som händer om jag dör. Hur går det då för William? Kommer han minnas mig eller blir jag någon han likt jag går till en gravsten och försöker göra en bild av? Jag minns att jag redan bara ett år efter att pappa dött hatade att gå till kyrkogården, egentligen hatade jag nog det redan från början? Jag minns att jag absolut inte förstod varför jag skulle gå dit, det var ju ändå bara en sten och nedanför där låg min pappa i en urna som jag tillsammans med min faster haft ner i jorden.
Jag minns att jag absolut inte förstod varför mamma ville ha med oss dit, varför vi skulle vattna blommorna på graven och varför det var så viktigt att befinna sig där. Jag minns också att mamma sa ”när du blir tonåring kanske du går hit och gråter över någon kille någon gång”. Jag minns då att jag tänkte, när jag blir tonåring kommer jag vända mig till pappa. Men det hände aldrig… Jag försökte, jag stod där och försökte prata med pappa, berätta om mitt liv men ändå kändes det som han var någon jag fått ihop en egen bild av. Någon jag egentligen inte visste vem han var.
Detta skrämmer mig dagligen, att jag ska dö och att William ska få uppleva samma frustration, samma känslor av att försöka minnas någon som egentligen mer känns som en dröm, någon du i din fantasi fått ihop i huvudet. För det är en evig kamp att försöka övertyga mig själv att sluta tänka på döden. Nu den senaste tiden har jag också tänkt vad som händer om jag dör, kommer William inte få träffa min släkt mer då? Jag bor ju i Falun och min släkt i Orsa. Kommer den sidan av hans liv helt försvinna då? Jag förstår inte varför jag tänker så här. Men döden upptar stora delar av min tid sen ett och ett halvt år tillbaka. Jag oroar mig för att någon runt mig ska dö, jag klarar inte ett dödsfall till. Jag orkar det inte, det känns som att dör någon kommer en del av mig också att dö.
Jag funderar om allt detta hänger ihop? Min bild av att jag inte själv kan se mig som duktig, att jag ser det som en självklarhet. Jag blir glad och känner en speciell känsla i bröstet tar åt mig av vad människorna säger att jag är duktig, när människor säger att de beundrar mig. Jag blir jätte glad, men efteråt tänker jag? Men är det så speciellt då? Jag är inte van vid att ta åt mig av bra saker jag gjort, jag antar att jag hellre tar åt mig när någon säger att jag gjort något fel. För fel kan jag ju förbättra, beröm är ju svårare att göra bättre?
Jag tycker alla ni som säger fina ord till mig, berömmer mig är helt underbar. Dessa ord får mig att växa och jag kanske en dag själv kan känna mig lika stark, modig och duktig, beundransvärd som ni säger att jag är. Tack för att ni ger mig stötande ord. Varje kommentar får mig att växa som människa.<3
Bilder
Högskolan I Gävle i måndags.
William fick denna legotidning av mig.
Han var aningen lyrisk när han hittade den.
23 år och redan mormor.
Hittade den här artikeln på aftonbladet. Jag är absolut inte en människa som dömer andras livsval men detta tycker jag är HEMSKT. Är man elva år är man i mina ögon ett barn, att då ta hand om ett barn själv? Ja det känns konstigt. William är sex och ett halvt år, det är som att han skulle bli pappa om 4 år. FATTAR ni?! Jag ser inget märkligt i att en tjej på högstadiet blir gravid och mamma. Det är i den åldern många skaffar sin första pojkvän, har sex och ja provar sig fram i livet. Men när man är elva år! Man går i fyran eller femman beroende på när på året man är född. Det är i mina ögon hemskt att bli gravid då, den åldern när man ändå ska få vara barn.
Vad tycker ni?
Här kan ni läsa artikeln.
Dödsångest, dödsskräck.
Såg en unge i minuten. Var bra, blev att jag grät och ville föda barn jag med. Fast när hon tjejen snittades ville jag spy. VISST man fick inte se något men situationen, fick sån jävla ångest att jag ville sluta titta. Jag har aldrig snittats själv, jag borde inte skrämmas så extremt av snitt som jag gör. Men jag drömmer mardrömmar om just kejsarsnitt och jag kan säga att det är i stil med den dödsångest jag ofta har känt nu på sista tiden. DEN är så jobbig att jag igår funderade på att gå i terapi för min dödsskräck. På sista tiden har jag nämligen börjat drömma att jag har dött. Att jag går runt och försöker få kontakt med människor och så inser jag att jag är död… LÅTER konstigt men jag är LIVRÄDD för att dö. Rädd att någon jag känner ska dö, William ligger främst där. Det är jätte jobbigt, som nu. Nu är William 6½ år och jag börjar mer och mer gå runt och tänka, tänk om jag dör. Då kommer han få växa upp som jag utan en förälder. Hur ska han klara det, hur ska han må. Ska han må som jag gjort? Det är jätte jobbigt, jag har aldrig tänkt dom här tankarna innan men nu JAG tänker på dom hela tiden. Jag vill absolut inte utsätta William för den saken. Nu vill jag knappt ens gå ut för jag tänker på döden hela tiden.
Jag har en teori. Jag tror min dödsångest bottnar sig i att William kommer ett år närmare tiden jag förlorade pappa. Pappa dog när jag var nio. Jag gick i tvåan då. TVÅAN, William går i förskoleklass men ändå, det är två år fram i tiden. Jag rädslas så för den saken.
Så varför får jag som sjuk ångest när jag ser bilder på kejsarsnitt. När jag såg den där pappan idag, då blev jag 13 år igen. Jag såg egentligen inte på tv. Jag stod i köket i mammas lägenhet. Jag såg blod, jag såg blod på väggen, blod på golvet. Jag hör en röst som ber mig att inte gå längre. Jag ser mamma, jag ser hur hon sitter på toaletten som är full med blod. Hon ber mig öppna dörren, jag ser ambulanspersonal ta min mamma med sig på britsen och bära henne ut genom dörren och jag tänker ”Nu dör min mamma också” , ”nu blir vi föräldralösa”. Jag ser mig själv sitta i köket med en kopp varm tee stirrandes ner i koppen med hoppande kropp. En filt är över mina axlar. Jag ser Sassa min hund ligga på mammas kudde och vägra flytta sig därifrån. Jag hör telefonen ringa får veta att mamma fått en flicka… Jag ser mig själv i chock, jag ser mig själv ligga där i sängen. Är jag här?
Jag ser mig själv möta min syster och mamma dagen efter. Jag var förändrad, jag var tretton år och förstod aldrig riktigt vad som hänt. Mamma levde, min syster levde men jag klev rakt in i en ny fas i livet. Jag började se saker med andra ögon. En ångest började växa fram inom mig. En ångest som åt upp mig inombords bit för bit.
Den ångesten fanns där tills jag fick William, det var mitt uppvaknande mitt liv.
I skolan läser jag just nu ett ämne om trauma. Jag har börjat inse mer och mer varför jag är som jag är. Jag har upplevt ett trauma och jag har aldrig fått hjälp med dessa. Därför att mina trauman har varit att se saker jag inte borde sett.