Dagen tickar vidare, jag har hunnit med att fixa mig och fotade lite, det doftar doftljus här hemma. Ljuset från i morse har brunnit nästan hela dagen. Jag blåste det en gång i morse men det får brinna mer.
30 and happy!
Trettioåringen!
Hello!
Kategori: Mitt liv
Födelsedagsfrulle.
Jag har hunnit med en del sedan William kom in med ljuset här hemma, bland annat dammsugit, lagt en inpackning i håret och ätit en mysfrulle tillsammans med William. Är rejält mätt just nu och de känns ju toppen. Så underbart detta är egentligen, födelsedag, semester, släkten som kommer hit. Denna dag känns redan så fin!
Ja må hon leva!
William kom nyss och och väckte mig med sång och ljus! (Var visserligen vaken men låg i mörkret för hans skull). Han kröp ner bredvid mig i sängen och frågade hur känns det att fylla 30? Svaret på den frågan blev så klart: Jättebra! Tänk liksom jag har fått leva i 30 år och har jag hälsan i behåll kanske jag lever i 70 år till! Fantastiskt!
Det här med att fylla 30.
Om två dagar smäller det, jag går från ett tvåsiffrigt, tvåande till ett treande. Jag fyller trettio. Jag vet att jag förväntas nojja mig över detta och att likt alla andra börja tjata om att ”Åh vad gammal jag känner mig” för att få bekräftat att ”nä du är ju fortfarande ung”. Jag känner inget sånt, jag känner absolut ingen stress eller ångest inför att fylla trettio jag känner mig totalt lugn och välkomnande. Jag har inte någonsin sedan jag fått barn oroat mig över åldern, det finns andra saker som oroar mig mer. Döden som ett exempel, att dö en allt för tidig död är min stora skräck, att förlora någon jag älskar igen. Jag skräms mer av sjukdomar och död än att åldras.
Att åldras betyder att man får leva, att uppskatta och finnas. Min pappa dog en alldeles förtidig död med sina 39 år. Jag vill leva och hoppas jag får fortsätta med det. När ljudet av födelsedagslåten ska sjungas och ljusen blåser vill jag bara önska liv och lycka.
Mina tjugo har varit fantastiska, vilken livsresa jag gjort! Från deprimerad, ätstörd tonåring till en människa som fått mer än vad hon kunnat drömma om. Blev mamma vid tjugo, är vän med sonens pappa fast vi inte är tillsammans, klarat av både att plugga in gymnasium mellan 21-23 år och ha sonen hemma som liten. Klarar körkort vid 23. Kom in på högskolan vid 23, började lärarprogrammet vid 24. Blev examinerad lärare vid 28, fick jobb vid 28. Fick min lärarlegitimation vid 29. Jag har haft ett sånt fantastiskt liv dessa tio år av mitt tjugonde liv, varför borde jag känna ångest när allt jag ser är glädje?! Jag är så glad för allt detta gett mig, format mig, blivit en del av mig. Att bli trettio är bara en förändring på siffror och jag ser det som ett nytt sätt att berika mitt liv.
Mina nya siffror kommer firas in med nära och kära! Vad mer i livet kan man begära?!
Nya skor.
Köpte skor oplanerat då vi köpte nya till William.
Ett par skor för 99:- som kostar 399:- kändes som ett perfekt kap då jag har dåligt med skor för tillfället.
Jag, hon med de konstiga idéerna.
Jag har så länge jag kan minnas alltid gått min egen väg. Har jag känt något har jag litat på den saken. Jag har aldrig varit rädd för att göra sånt andra upplever som konstigt utan jag har trott att detta är nog helt okej. När jag skaffade menskopp 2005 blev folk runt mig ganska bestörta, äcklade, och intresserade. Varje gång jag förde menskopp på tal rynkade folk sina pannor och gav ifrån sig ett yuii. Jag själva var så grymt nöjd med min kopp att jag inte kunde greppa hur jag missat denna fantastiska uppfinning.
Med åren har menskopp blivit mer och mer populärt och idag reagerar inte folk längre, alla känner ju någon som använder den. Nio år fyller då min menskopp i år och är forfarande i samma skick som när jag köpte den. Tänk alla pengar jag sparat, och all miljö jag hjälpt på vägen.
Så det andra, som mamma har jag lyssnat på mig själv och den inre röst som talat till mig. Jag har gjort misstag och det ser jag som normalt, ingen människa är perfekt! Jag är inte perfekt! Jag har dock alltid tillåtit William komma till min säng eller erbjudit min säng. Han kommer trots att han är inne på sitt tionde år fortfarande över till mig på natten i bland när han drömt något. Jag skulle aldrig neka honom att komma över till mig på natten, jag har hellre ett tryggt och sovande barn bredvid mig än att leva med samvetet av ett barn som är otrygg, rädd och ensam i sin säng. Han sover även hos mig när han är sjuk. Det är självklart, jag vill ha honom nära så jag lätt kan ta upp hinken han kan kräkas i, eller höra hans andetag när han andas som förkyld. För inte så många år sedan sov alla i familjerna i samma rum och säng och ingen någonsin ifrågasatte saken. Idag blir man ifrågasatt och ska nästan skämmas för att man låter sitt ”så stora barn” sova i sin säng. Folk envisas med att påtala att han kommer aldrig sluta sova där, och jag bara ler. För jag har aldrig hört om en 15-20åring som forfarande sover i sina föräldrars säng…
Jag lyssnar på mig själv och vad jag tror på.
Jag ECade William omedvetet som bebis stundvis, jag visste inte att det hade ett namn att kommunicera med sitt barn. Jag har fortsatt kommunicera, när hans kroppsspråk säger lämna mig ifred gör jag det, när han kroppsspråk talar för en kram så får han en.
Vi talar till varandra genom ord och handling, jag litar på mig själv.
Så nu sedan över 7 månader tittar jag inte håret med schampo. Sedan lite mer en än vecka har jag bara tvättat håret 2 gånger och kämpar på lite till.
Jag byter ut plast mot trä, metall och glas.
Jag inte äter inte preventivmedel för jag är rädd för dess biverkningar och tror på att min kropp kan tala med mig bättre om jag har kontroll över själv.
Jag lever på tron om vad som är bra för mig och oss. Jag kanske är konstig, Jag gör inte som alla andra. Men jag är jag, den som följer min inre röst.
Melodifestivalen och övernattning.
Vi blir kvar hos Björn inatt. Har nyss sett på melodifestivalen och gillade flera av bidragen. Blev första titten för min del, förr följde jag melodifestivalen nu tittar jag när William vill titta. Såg ni?
I vår lilla vrå.
Befinner mig hemma hos Björn.
Vi gick hit och här kommer det bjudas på middag. Det doftar gott från köket och maten ska bli en överraskning. Jag är nyfiken och hungrig, jag ligger på Björns säng och William ser någon film på kanal 5. Här är det lugnt och skönt, jag har roat mig med att göra tusen saker idag. Hämtar linser, städat, sett The vampire dairies och The fosters. Varje gång jag ser The fosters blir jag sugen på att göra det lilla och ta in ett fosterbarn. Men boendet i en trea känns inte som ett optimalt alternativ för en sådan sak.
En annan sak jag tänkte på idag är att göra det lilla för att göra någon annan lycklig. Jag mötte en dam som skulle slänga soporna samtidigt som jag idag, det var halt och jag erbjöd mig att slänga hennes sopor. Hon blev så glad och tackade flera gånger. Damen var 92 år fick jag veta. Den lilla pratstunden avslutades med en leende dam och en leende jag.
Varje dag försöker jag att tänka på att göra något för någon annan. Imorgon kan det ju vara jag som behöver samma hjälp.
När man kämpar med att inte tvätta håret.
Nu har det gått en vecka, jag har tvättat håret två gånger sedan förra fredagen. Hur jävla imponerande är inte de?! Jag är grymt nöjd med mig själv, detta kommer således betyda att ju längre tiden går ju mer tid går ju bättre kommet mitt hår att må. Det har visserligen blivit underbart sedan jag började med No-poo men ännu bättre blir det utan att tvättas för ofta.
Var ner på stan och handla linser idag och fick även en ny linsvätska att testa. Jag hoppas att denna ska rengöra den bättre. Nu ska jag kika på The Vampire dairies och sen får jag se vad dagen kommer erbjuda.
Just ja, eftersom jag inte tvättat håret sedan i torsdags så satte jag upp håret i en donut. Köpte den i somras men endast använt den en gång, då jag är en typiskt ha håret utsläppt människa.
Att drömma är att leva.
Funderingar kring drömmar och förändringar. Ju äldre jag blir ju mer längtar min själ efter lugnet, för en vecka sedan vid frukostbordet talade jag med William om min just nu livsdröm. Den går inte att uppnå men jag hade ändå velat ha den. Jag skulle vilja flytta ut till en stuga i skogen med närheten till en sjö, en bit ifrån människor och massa ljud. Skaffa mig höns som skulle få gå fritt utomhus uppfödda på bra föda utan gifter, jag vill kunna vandra lätt till sjön där vi kunde bada på sommaren utan att störas av andra. Jag skulle vilja ha kanske en hund eller två, och en katt som skulle få vandra runt själv på gården. Utanför vårt lilla hus skulle det alltid finnas ett par stövlar som man lätt kunde hoppa i för att vandra genom det fuktigt gräset som uppstår på våren och sommaren. Lukten av sommarens blommor skulle passera min näsa, och daggen skulle fylla mig med ro, ljudet från nyvakna fåglar skulle finna min själ med stillhet och jag skulle få njuta. En värld där vi kunde plocka bären från den öppna naturen, och odla våra egna grödor ett drömmars paradis.
Jag längtar ofta till en sån plats där jag kan få leva i ett med naturen, en värld där jag skulle vara utan min allergi och astma där jag kunde få leva precis som jag vill. Kunna hänga våra kläder ute på tork i sommarens härliga solväder. Men jag vet att detta inte är någon dröm som kommer ske. För jag är allergisk, jag kan inte ha djur eller hänga vår tvätt på tork, färska blommor fungerar inte i vårat hem och skogen skulle göra mig kroniskt sjuk. Men att drömma är att leva och i min fantasi är vi där, i min fantasi går vi runt i varsina stövlar, kollar på våra höns och klappar vår hund och katt för i fantasin kan man leva en stund utan realism.
Bild från sommaren 2013, när vi plockade hjorton.