20140209-120225.jpg

Jag har så länge jag kan minnas alltid gått min egen väg. Har jag känt något har jag litat på den saken. Jag har aldrig varit rädd för att göra sånt andra upplever som konstigt utan jag har trott att detta är nog helt okej. När jag skaffade menskopp 2005 blev folk runt mig ganska bestörta, äcklade, och intresserade. Varje gång jag förde menskopp på tal rynkade folk sina pannor och gav ifrån sig ett yuii. Jag själva var så grymt nöjd med min kopp att jag inte kunde greppa hur jag missat denna fantastiska uppfinning.
Med åren har menskopp blivit mer och mer populärt och idag reagerar inte folk längre, alla känner ju någon som använder den. Nio år fyller då min menskopp i år och är forfarande i samma skick som när jag köpte den. Tänk alla pengar jag sparat, och all miljö jag hjälpt på vägen.

Så det andra, som mamma har jag lyssnat på mig själv och den inre röst som talat till mig. Jag har gjort misstag och det ser jag som normalt, ingen människa är perfekt! Jag är inte perfekt! Jag har dock alltid tillåtit William komma till min säng eller erbjudit min säng. Han kommer trots att han är inne på sitt tionde år fortfarande över till mig på natten i bland när han drömt något. Jag skulle aldrig neka honom att komma över till mig på natten, jag har hellre ett tryggt och sovande barn bredvid mig än att leva med samvetet av ett barn som är otrygg, rädd och ensam i sin säng. Han sover även hos mig när han är sjuk. Det är självklart, jag vill ha honom nära så jag lätt kan ta upp hinken han kan kräkas i, eller höra hans andetag när han andas som förkyld. För inte så många år sedan sov alla i familjerna i samma rum och säng och ingen någonsin ifrågasatte saken. Idag blir man ifrågasatt och ska nästan skämmas för att man låter sitt “så stora barn” sova i sin säng. Folk envisas med att påtala att han kommer aldrig sluta sova där, och jag bara ler. För jag har aldrig hört om en 15-20åring som forfarande sover i sina föräldrars säng…

Jag lyssnar på mig själv och vad jag tror på.
Jag ECade William omedvetet som bebis stundvis, jag visste inte att det hade ett namn att kommunicera med sitt barn. Jag har fortsatt kommunicera, när hans kroppsspråk säger lämna mig ifred gör jag det, när han kroppsspråk talar för en kram så får han en.
Vi talar till varandra genom ord och handling, jag litar på mig själv.

Så nu sedan över 7 månader tittar jag inte håret med schampo. Sedan lite mer en än vecka har jag bara tvättat håret 2 gånger och kämpar på lite till.

Jag byter ut plast mot trä, metall och glas.

Jag inte äter inte preventivmedel för jag är rädd för dess biverkningar och tror på att min kropp kan tala med mig bättre om jag har kontroll över själv.

Jag lever på tron om vad som är bra för mig och oss. Jag kanske är konstig, Jag gör inte som alla andra. Men jag är jag, den som följer min inre röst.

6 kommentarer

  1. Låter klokt att lyssna på sig själv. Finns så många därute som tycker sig veta bättre än alla andra, skulle man lyssna på dem skulle man nog bli tokig :/

  2. Helt rätt! Man ska följa sin inre röst och strunta i andras åsikter! Önskar så att jag kunde stå upp mer för mig själv ibland. Och sen är det så fruktansvärt irriterande med folk som ska lägga sig i!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: