Gilla detta:
Laddar...
Vinst
Jag och min siamesiskatvilling
Rätt lika va?
En sjuk son
William sover tungt i soffan. Själv har jag roat mig med paddan.
Hämta hem sjukt barn.
Skolan ringde och berättade att William hade legat på soffan utanför klassrummet en hel lektion för han mådde så dåligt. Jag gick och hämtade honom, han var nu varm och tycks ha feber. Just nu ligger han och sover (igen). Så jag sitter här och förbrukar min tid. Alltid jobbigt att vara sjuk, oavsett ålder och sjukdom. Även om William då är den positiva typen av människa, men man minns ju hur det var att vara sjuk som barn. Inte det minsta roligt.
Göttans
Smoothie på:
Linfrön
Dinkel
Jordgubbar
Solrosfrön
Apelsinjuice
Mjölk
Yoghurt
Aprikos
Och kiwi.
Folk tittade på mig som jag inte var riktigt klok, men jag hade bara skitkul.
Gick ner med William till skolan, på vägen hem tog jag en omväg och passade på att ha spotify i mobilen. Jag gick relativt snabbt när jag fick lusten att leka lite. Just de LEKA! Jag började med att gå balansgång på ett parkeringsplatsstaket, en man 50+ kom och såg allmänt förbryllad ut och gick och glodde på mig. Jag fortsatte med att vandra och tänkte att varje vattenpöl och pinne samt kotte på en viss sträcka var mina hinder som jag skulle hoppa över. Jag tog sats och hoppade mellan vattenpölar, kottar och pinnar och en dam med hund gick förbi och stirrade och såg allmänt livrädd ut. Jag fortsatte ändå med musik i öronen, såg lite senare i skogen en sten jag klättrade upp på och hoppade ner ifrån. Behöver jag säga att jag blev svettig?! Men jag hade skitkul!
Jag tänkte lite logiskt att som barn rörde man sig så där hela tiden, var högt och lågt, hoppade sprang och hade skitkul. Sedan någon gång mellan mellanstadiet och högstadiet blev sånt omoget och fånigt. Man fick liksom inte leka, hoppa och fara omkring på det viset. Någonstans där började i alla fall jag bry mig förbannat mycket över vad folk tyckte. Idag med musik i öronen och hoppande mellan olika mål kände jag en frihet jag inte känt sedan jag var barn, jag gick in i min egen lilla värld och det kändes bra.
Inte vet jag om det klassas som galenskap, idioti eller bara allmänt ovuxet beteende. Men en sak vet jag och det är att jag kände mig fri och att jag kommer fortsätta. Tycka vad ni vill, men jag känner att jag hittat tillbaka till träningsformer jag gillar. Den fria leken, jag gillar inte gym, jag gillar inte att visa mig i badkläder så simma är uteslutet, jag gillar absolut inte att spela gruppsporter. Men leka?! JAG älskar att leka, jag har alltid älskat leken och nu tror jag att jag hittat min träningsform, naturens alla hinder och lekplatser. Jag måste försöka komma tillbaka till barnens träningsplats för det är där jag trivs bäst att vara.
En väg så lång.
När man var liten var avstånden så mycket längre än dom är idag. Huset som låg två hus bort, var som halvvägs till himlen och livet var så mycket större. Idag känns allt så nära.
Måndagsfrukost
Såna här störmoments-blogginlägg har blivit min passion.
Tankar på dagen.
Jag förväntar mig inte att du ska förstå mig, jag är ganska speciell som jag är.
Jag förväntar mig inte att du ska gilla mina livsval, men jag gör dem ändå så här.
Jag förväntar mig inte att du ska vara jag, men jag förväntar mig att du respekterar mig som den jag är.
Jag förväntar mig inte att vi ska tycka lika i varje liten sak, men jag hoppas att du ändå ska förlika dig med att jag är just jag.
Jag förväntar mig inte att du ska leva mitt liv, men jag förväntar mig att du ska leva ditt eget liv.
Jag förväntar mig att få göra vad som känns bäst för mig, och jag hoppas du förväntar dig att göra vad som känns bäst för just dig.
Vet ni vad?!
Jag har precis skrivit klart mitt examensarbete! Precis i tid dessutom, dock har min handledare frågat om jag istället ville ventilera den 21:a juni vilket jag valde att göra.
Dock är det härligt att bli klar dagen innan vi ska lämna in arbetet. Jag har dock en vecka på mig nu att finputsa lite något jag tänkte göra på kvällarna så arbetet blir godkänt av min handledare på måndagen den 18:onde. Varför gör jag då så att jag väntar tills den 21:a? Jo av den enkla anledningen att det var skitsvårt att hitta människor att intervjua i de ämnet jag valt. Mina intervjuer blev klara förra veckan! Jag mådde rejält dåligt över att snabbskriva ihop ett reslutat på 4 dagar och dessutom är jag ensamstående mamma, det är enkelt för de studenter utan barn att skriva, det finns så mycket mer att göra då. Men jag har blivit tvungen att jobba på sidan av examensarbetet, tro mig jag hade hellre velat sitta dygnet runt och skrivit som många andra, men den möjligheten har jag inte. Istället har jag fått studera på kvällstid med ögon som gått i kors, jag lär vända och vrida på timmarna och dessutom hinna med att vara mamma. För saken är den att jag lär hinna med det livet också. När jag går hem från jobbet, återstår det inte att slänga sig på soffan och studera. Nej, istället måste jag städa, laga mat, hjälpa till med läxor, skicka in barnet i duschen, hjälpa till med tandsborstning (barn ska ha hjälp med sådant tills det är 12 år, enligt tandläkaren), William vill gärna att jag läser en stund för honom och här passar vi även på att diskutera dagen. Klockan nio är det dags att skriva för mig och då är jag oftast skittrött bokstavligt talat. Jag har valt det här sättet att leva, och tidigare har det aldrig varit ett problem men examensarbetet har verkligen varit eller är tufft för mig. Jag begär inte att folk ska förstå, absolut inte. Men innan du blir sur för att jag fick två veckor extra på mig att skriva, så andas och tänk på något annat. Vi människor är så olika ni vet.