När jag gick på lågstadiet någon gång 1991-1992, och min biologiska pappa fortfarande levde så dök låten Mare Mare med Anders Glenmark upp på tv. Jag älskare den fullkomligt, fick av min mamma ett band med samtliga låtar och favoriten var Mare Mare. Jag misstänker skarpt att jag gick i ettan, tv-programmet kan ha varit 24 karat. Om det inte var något som gick på parabolen vi hade utanför fönstret. Vi bodde i alla fall på Staren i Orsa, i första fyran en trappa upp. Jag ser mammas vita tv på hjulställningen framför mig och hennes gråa skinnsoffa och två fåtöljer. Ser inte ögonvrån både min mamma och biologiska pappa på plats i lägenheten.
Varför jag just fick detta minne i skrivande stund kan man ju undra? Klockan är 7:38, och mig veterligen så har jag inte drömt om barndomen i natt utan något helt annat.
Men textraden passade väl in på dagens rubrik: ”Vad gör man med en söndagsmorgon”. Just denna morgon är jag nyvaken, hör en fågel utanför som kvittrar. Det ser ut att vara ganska ljust utomhus, sista ljusa dagarna innan fulhösten. Nu börjar vi närma oss den för varje dag. Den sista fina höstdagen brukar vara min älskade mormors dödsdag den 24 oktober.
Jag minns ännu den 24 oktober 2018, när min adoptivpappa ringde mig och berättade att nu hade mamma och hennes syskon samlats hos mormor för det var nära. Att jag skulle skynda mig dit, jag kände redan på morgonen på mig att det var annorlunda i kroppen. Jag som inte har morgontidningen hörde den ramla ner i brevinkastet. Då visste jag, idag dör mormor. Jag gick till jobbet, aldrig fattat varför men bad om att få göra annat än följa med på utflykten då jag inte mådde bra. Jag borde stannat hemma, men det var som att saker gick i något förutbestämt att så här ska det gå till.
Stod där i förrådet på Hälsinggårdsskolan som jag jobbade på, när samtalet kom. Skyndade mig till där Björn bodde och hämtade bilen. Ringde min lillebror Mattias som befann sig på sitt jobb, och bad han göra sig redo. Ringde vår lillasyster Cilla om saken, hon bodde under den tiden i Södertälje.
Sedan körde jag Mattias och mig mot Mora lasarett. Träffade vår lillasyster Melissa där och gick upp. I hissen upp kände jag, nu lever hon inte mer. Det var precis så, hon hade somnat in innan vi kommit fram.
Förr om åren kunde jag känna, varför stannade jag inte hemma? Varför ställde jag inte bilen närmare jobbet, varför kör jag alltid lagligt? Idag så tror jag allt var precis som det skulle. Vi skulle inte vara med, mormor hade inte velat det. Istället fick vi bevara det vackra med mormor och slapp se henne somna in.
Vädret där med flaggan i topp då det var på FN-dagen var första riktigt kalla dagen. Ännu vackert på träden, dagen efter var fulhösten ett faktum. Efter detta har jag sett mönstret. Varje år den 25 oktober är fulhösten här, det är som att finhösten orkar hålla ut till den 24 oktober för att sedan släppa och ge vika, inför mörkret och den kommande vintern.
Så Mare Mare, Vad gör man med en söndagsmorgon? Idag ska jag nog ändå försöka njuta av sista lediga söndagen innan fulhösten kommer för 2025.
Madeleine Stenberg 
