Showing: 1 - 10 of 20 Articles
Ätstörningar

Ätstörningsbehandling: Avslut på Dagvårdsbehandling på Dala ABC.

Så var det igår ett avslut. Men också början på någonting annat. Igår var sista dagen på tio veckors dagvårdsbehandling, tio veckors kamp mot ätstörningen och den röst som förföljt mig i så många år. Visst finns rösten där ännu, men svagare nu. Jag har kämpat, gråtit, varit arg och så trött under dessa tio veckor. Jag kanske inte visat det för alla men hemma har känslorna liksom flugit runt. Runt mitten av behandlingen var det som att jag bara gav mig till behandlingen. Ätstörningen fick helt enkelt ge upp, men även jag som blev så trött.

Kanske har jag börjat sova ikapp 26 år av mitt liv? Någonstans tror jag det, jag är fortfarande trött. En trötthet så obeskrivlig att man måste uppleva den. Men jag är också på något vis gladare, börjar bli friare? Efter 26 långa år börjar jag se någon form av mållinje.

Jag gick in på Dala ABC i januari som en person, men kommer ut som någon annan. Jag är inte samma människa, det här medför att jag förmodligen kommer krocka en del med dem som en gång kände hon som mådde som sämst i sin ätstörning. Jag är mycket gladare, mer positiv. Men jag har också insett mina begränsningar och det medför att jag kommer att tillåta mig själv prioritera mig själv först.

Dessa tio veckor har varit intensiva, hårda, sorgliga, roliga. Jag har träffat jättefina människor som alltid kommer betyda mycket för mig. Jag är glad över att jag gjorde detta, för mig!

Ätstörningar

Att acceptera att du varit i svält.

Det är ingen hemlighet att jag mått riktigt dåligt väldigt länge. Jag skulle vilja säga att jag mått skit sedan hösten 2019, eller om det till och med var 2018 men är svårt att veta om det var psykisk då eller om allt hängde ihop med mormors cancerbesked och sedan dödsfall.

Hur som helst, för varje dag har jag mått sämre. Kanske jag inte förstått helt varför. Jag har tänkt att all min psykiska ohälsa har berott på min bräcklighet som människa. Men extra skörhet och sårbarhet, jag har ju så länge jag kan minnas mått dåligt. Så kom det då förra hösten, eller sommaren när jag kraschade ihop totalt. Var i konstant stress, sov dåligt och tappade tonvis med hår. Det sista har jag väl alltid gjort egentligen, jag mådde skit. Blev erbjuden dagvård varje dag i tio veckor. Här är jag nu, med avslutad nionde vecka med den tionde som börjar imorgon.

Jag äter sex mål om dagen, och det har hänt något i min kropp. Jag skrattar igen, är gladare. Efter år med magproblem och IBS funkar magen oklanderligt, jag är visserligen trött men på ett helt annat sätt. Mitt tålamod är bättre, jag orkar mera. Tappar inte alls lika mycket hår och har lättare att både fokusera och tänka klart. Jag har för första gången i livet börjat svettas, och fryser visserligen men inte lika mycket. Allt detta på grund av bara lite mat!

Min stackars kropp, i veckan så fick vi patienter göra en lista med då och nu. När vi gått igenom då sägs orden jag nu hört i flera veckor och börjar acceptera: Allt detta är tecken på svält. Jag har alltid haft så svårt att acceptera att jag varit i svält. Är man i svält är man underviktig och ser ut därefter. Det är inte jag, alltså kan jag omöjligt vara i svält. Men veckor av ätstörningsbehandling har fått mig att förstå och börjat acceptera saken.

Jag omvärderar allt, inser hur komplicerad denna sjukdom är. Men jag är på väg mot friskhet och det känns underbart! Samtidigt börjar jag inse i hur dåligt skick jag varit, dagvård är sista steget innan inläggning på psykriatrin… Det är alltså ganska allvarligt hur dåligt jag mått, jag låter det sjunka in dagligen. Vilken tur det är att jag börjar må bra!

Ätstörningar

Ätstörda tankar, livet och allt där kring.

Jag har inte bloggar speciellt mycket sedan behandlingen startade. Helt ärligt tror jag enda anledningen till det är min extrema trötthet och att jag verkligen jobbar med mig själv.

Varje dag gör jag tvärtemot vad ätstörningen vill, tjatar den om promenader stannar jag inne. Säger den åt mig att inte äta, så äter jag. Den skriker i huvudet på mig, men det här är enda sättet. Ska jag bli frisk nu måste jag stå ut.

William bestämde i lördags att vi skulle äta ostbricka, med kex och alkoholfritt bubbel. Jag ville inte, han sa att det blir det eller godis. Så jag fick ge mig, det bär emot att skriva men det var gott. Jag mådde bra av saken.

Igår var jag med Dala ABC först och åt, sedan provade vi kläder och sist men verkligen inte minst åt vi fika på café här i Falun. Jag hade panik, det går runt tiotusentals tankar i huvudet när jag ska välja något. Jag tittar, funderar och vill bara därifrån. Till slut tog jag en bakelse, det definitivt svåraste! Men ska jag vinna över djävulen ska jag ta det jag egentligen vill ha, men säger mig själv inte får ta. Jag kände så många tankar, men jag klarare det. Begriper inte att jag klarar detta, utan att kompensera? Det händer saker, jag kämpar och varje dag närmar jag mig friskheten.

Ätstörningar

Ätstörning: En obeskrivlig trötthet.

Jag är sjukt trött just nu. Jag menar verkligen SJUKT trött. Mina dagar består av att gå upp, fixa mig och sedan sova. Det är som att jag sover ikapp alla år utan sömn. Enligt Dala ABC är detta tydligen vanligt, och ett sätt för kroppen att återhämta sig efter tiden när kroppen varit i stress.

Det är såklart oroväckande att vara så här trött när det endast är tre veckor kvar på behandlingen. Sedan ska jag tillbaka till jobbet, hur ska jag fixa det när jag är så oerhört trött? Jag menar verkligen trött på ett plan jag aldrig tidigare upplevt. Det enda sättet att hålla mig vaken på är när jag städar, eller tar promenader. Två saker som jag ska vara restriktiv med just nu då det triggar ätstörningen.

Jaja, det enda som jag kan göra är att hoppas på att detta hinner bli bättre. Hoppas kan man ju alltid göra tänker jag.

Ätstörningar

Ätstörningar: Är vikten så förbannat viktig.

Vissa dagar är skitdagar, och denna dag är en sådan dag. Först kändes allt så bra, sedan blev allt bara skit. Det var pizza på dagvården, oroligt jobbigt eftersom jag inte ätit det på länge.

Innan det hade jag mitt enskilda samtal och kände mig helt slut efteråt så la mig och sov. Fick ont i ryggen, kände mig bara fet och funderar på vad jag väger. Känner mig också som att det inte kommer fram varför jag inte vill veta min vikt. Jag är inte redo för saken, eller jag kan absolut men då kommer alla dessa veckor vara förgäves. Vikten är förbannat viktig för mig, det som bara är siffror är för mig hela jag. Dessa siffror står för värdet av min kropp, varje millimeter på min kropp.

Precis som när jag ställer mig vid spegeln på morgonen, tittar på min kropp och säger usch… Det hänger ihop mitt förbannade kroppsförakt.

Dagen har varit tung, ledsam och lång. Jag ska försöka att sova nu kanske morgondagen känns bättre.

Ätstörningar

En måndag i mars.

Vaknade med huvudvärk därav ligger jag just nu i soffan. På min mage ligger Skilla som en ihoprullad liten svart boll. Hon sover tungt så misstänker skarpt att hon har en fin måndag.

Utanför skiner solen lite lätt, och det är tre timmar tills jag ska till Dala ABC. Det är nu endast 4 veckor kvar av behandlingen. Då menar jag med denna vecka, sedan den 1 april ska jag alltså lämna dagvården för att pröva vingarna i verkligheten. Det är dubbelt, speciellt eftersom jag är så galet trött men även för att jag oroar mig för hur jag ska behålla mina rutiner i vardagen.

Hur får man ihop, frukost – mellanmål – lunch – mellanmål – middag – kvällsmål? I en vardag som helspeed. Det blir en utmaning, jag vill så gärna klara saken den här gången. Jag vill verkligen det och hoppas så på att det är möjligt denna gång.

Ätstörningar Skilla vår mellanpudel

Hur tankarna går.

Jag försöker verkligen behålla mitt lugn, men med GAD är det absolut inte lätt. Ändå går det bättre än tidigare, kanske för att jag befinner mig på dagvården på Dala ABC. Och där får redskap för min ätstörning som jag försöker applicera på min GAD. Det känns ändå som det funkar något.

Idag var vi iväg och åt på Dalasalen på lunchen. Jag bara skakade, kände mig verkligen pressad. En viktig och bra utmaning även om jag mår SKIT att äta ute så där. Kroppen vill inte, psyket säger åt mig att fly och tanken på mat blir värre än värst. Men jag klarade det, och för mig är det ett stort framsteg.

Annars då? Jag ligger just nu på soffan med en trött Skilla bredvid mig. Ska nog snart göra henne sällskap och gå och lägga mig. Klockan kanske är halvsju men jag är trots det galet trött.

Ätstörningar

Ätstörning: Vad saknas i mitt liv, som andra har.

En fråga jag ställde mig igår är vad saknas i mitt liv som andra har. Eller liv? Kanske mer kropp? Vad är det jag avsaknar som andra har? Det var semlor på Dagvården igår på Dala ABC och när jag kom hem efteråt kände jag mig så tom. Som att jag totalt saknade redskapet för att ta hand om denna semla jag ätit.

Genom alla tidigare år har jag vid semlor, tårta, bakverk, godis, snacks eller utemat kompenserat. För er som inte vet vad kompensering innebär så är det alltså ett sätt att göra sig av med maten. För vissa görs det genom kräkningar, för andra genom svält, för någon annan kan det vara genom att motionera och ja sedan finns det massa fler metoder. Själv så har en semla handlat om att svälta mig och/eller att motionera bort den. Oftast i kombination, att svälta och motionera har varit mitt sätt att ge mig denna sak.

Men igår var alltså första dagen när jag fikade utan kompensering. Jag åt mina mål och kände mig så tom, som att något saknades och jag stod helt utan redskapen att hantera livet.

Det fick mig så klart att återigen fundera på vad jag saknar som andra har? Andra som kan längta efter god mat och fika. Andra som kan känna att det är livets goda. För mig har alltid sådant stått för ångest och en känsla av att måste göra mig av med. Vad är det för något jag saknar? Och kommer jag en dag att känna som ni som inte känner behovet av att kompensera bort godis?

Tankar, och tankar. Just nu är fokus mest här på ätstöringen, den är ju det mesta av mitt liv just nu. Jag är lite som en guldfisk i en skål, simmar runt i min lilla ätstörda hjärna och försöker hitta vägen ut. Vägen ut mot ett nytt liv, ett okänt och skrämmande fritt liv.

Ätstörningar

Ätstörningsbehandling, tjockkänslor & dåliga värden.

Igår gick jag till laboratoriet på Falu lasarett för att lämna blodprov. Mitt problem sedan ett par veckor är att kroppen bokstavligt talat viker sig.

Gång på gång har folk sagt: Det är ångest! Men inom mig har jag känt att, nej där är något annat. Ångest vet jag hur det känns, detta är något helt nytt. Går jag upp för trapporna måste jag stanna, pulsen ökar och det känns som jag ska falla ihop. Går jag från mig till Dala ABC viker sig benen och jag måste stanna och andas. Jag är så andfådd att jag tänkt att: Vart fan är min kondis?! Självklart tar ätstörningen sin chans att leva livet, den har talat om för mig hela veckan hur fet jag är och att det märks tydligt på min dåliga kondis.

Tidigare har jag hört som Gollum men senaste veckan har ätstörningen bytt röst och jag hör istället en tonåring. En tjej som ifrågasätter varje förbannad tugga jag tar, när vi har vila på Dala ABC så ligger hon efter lunchen och pickar på mig och talar om vilken idiot jag är som ätit. Man blir alltså helt fast i sina tankar, och i huvudet känner jag hur fet min kropp blivit av dessa veckor med behandling.

Jag bävar inför att komma tillbaka till verkligheten utanför. När jag ska möta vänner, bekanta, kollegor och släkt som kommer tänka vilket fetto jag numera är. Hur jag gick från ett till ännu mera. Tänk om jag kunde sluta tänka ut vad andra tänker?!

Igår när jag lämnade blodproverna, tänkte jag: “Nu undrar de varför detta fetto ska på Dala ABC. Hon ser ju inte sjuk ut, vad fan ska denna bluff ta upp en plats där för?

Så spinner tankarna iväg, precis som dagen innan när jag utmanade mig själv att med familjen äta ute på Basta. Jag tänkte att folk runt mig nog ansåg att jag inte borde äta alls…

Tjockkänsla, om folk kunde förstå den vidare känslan av att expandera i huvudet av en brödbit, yoghurt, middag…

Hur som helst fick jag svar på mina värden. Jag har 7 i ferratin, innan jul var det 11. Under 10 räknas det tydligen som anemi/blodbrist. Jag hade dåliga levervärden och högt crp. Kan ju förklara varför jag mår som jag gör. Det är alltså inte bara fett som får mig sjuk utan det är en del kroppsligt också…

Ätstörningar

Ätstörningsbehandling och nedstämdhet.

Jag är sedan cirka en vecka nedstämd. Orkar verkligen ingenting och känner mig ledsen. Maten känns jobbigt, och det känns som att min ätstörning skriker i huvudet på mig. Som att den verkligen är där och på mig 24/7. Stundtals känns det som att rösten är värre än någonsin, att ha någon som skriker på dig att du är en idiot som sväller upp, går upp i vikt och kommer få ett helvete hela sommaren. Samtidigt som hela kroppen skriker efter att påbörja långa promenader och svält igen, så ska man äta. ÄTA när man helst inte vill, vi fick risifrutti som mellis igår, jag kände paniken. SYLT! Först lingonsylt dagen på tisdagen, sedan blåbärsylt på onsdagen och även lingonsylt till maten och så förmodar jag att det är sylt idag torsdag, eftersom sjukhuset serverar pannkakor.

Mitt humör dalar, ena stunden är jag äckligt irriterad. Andra stunden sur, och tredje stunden lättstött och ledsen. En riktig berg och dalbana, ledsamhet visar jag inte utåt så klart. Men däremot allt annat.

Hur gör man?! Hur står man ut! Halvvägs nu och en månad kvar att kämpa, det är ingenting. Vissa dagar vill jag bara ge upp, kanske var det käftsmällen i fredags när vi hade kunskapskola kring ätstörningar som fick mig ur fas. Jag har känt igen mig i allt, men att diskutera hur tankarna går i huvudet var en rejäl smäll. All tid jag lagt ner på att tänka på min vikt, min kropp. Alla ÅR, MÅNADER, DAGAR, TIMMAR, MINUTER OCH SEKUNDER där jag tänkt att jag ska föra saker: “När jag gått ner i vikt.” Det gjorde ont, hur mitt liv varit på paus sedan jag var tolv av längtan att gå ner i vikt.

Det tampas jag nu med, och det känns tungt. Riktigt tungt, så pass tungt att det är skitsvårt just nu.

%d bloggare gillar detta: