Visar: 1 - 2 av 2 artiklar
Ätstörningar

Min insida är som ett bygge av Lego, som faller sönder.

Jag har skrivit om min ätstörda sjukdom i många år. Först helt utan att söka hjälp, och för exakt två år sedan gick jag behandling första gången. Trots att jag uttalat vetat att ätstörningen inte är normalt har den varit normal för mig. Förra gången när jag gick dagvård en dag i veckan, och i grupp satt jag mest och tänkte att på att alla andra var sjukare än jag. Det här i sin tur fick mig att intala mig själv att jag nog är frisk.

Någonstans har mitt självhat gjort att jag tror att det sjuka är det friska. Att det är helt normalt att vakna varje morgon led viktångest, att alltid tänka på vad som kommer in i munnen. Att känna skam om jag äter något. Kanske främst ur alla förbud ur dieter eller livsstilar som många säger att det är. Ett exempel är som alldeles nyss när jag gjorde mig min dagliga frukost. En skål med mannagrynsgröt, kanel och mjölk. Jag tänker bara att egentligen skulle det varit havregrynsgröt där. Hur kan jag strunta i den saken? Att jag inte tycker att det är gott spelar ingen roll, jag har lärt min kropp att i första hand ta det som påverkar magen bäst.

En fråga som uppkommer ofta när det talas om kompensation vid ätstöring är: “Använder du laxermedel?”, “Har du förbjudna maträtter/aktiviteter”? Förra behandlingen sa jag nej, men nu denna behandling som pågått sedan januari så inser jag för varje vecka att alla mina normala beteenden inte alls är normalt. Att jag peppra kroppen med linfrön, ätit katrinplommon rakt ur påsen (hela påsen) i syfte att springa på toaletten, eller att jag får ångest av: pizza, hamburgare, pommes frites, potatis, ris, ägg, spagetti och alltid avskyr middagen och kan fundera i flera timmar på vad vi ska äta.

Att drömma på nätterna att jag utsätter mig själv för saker som skadar mig, och att vakna upp med ett tryck över bröstet eftersom att jag inte vet om det är sant?

Igår var jag till psykologen på Dala ABC, jag höll emot tårarna och hon frågade mig varför jag inte vill gråta. Jag sa;

Därför att det gör så ont! Det känns som jag ska gå sönder när jag gråter! Ska att jag dör!

Precis så känner jag det, som att döden är närvarande när jag gråter. Jag fick en linje där det stod: Dåtid, Nutid, Framtid på uppritad på en white board och frågan om: “Vart befinner du dig?” Mitt svar var i dåtiden och framtiden men aldrig i nutiden.

Att jag brister nu är tydligen en del i behandlingen, jag börjar förstå och omvärdera hela mitt liv. Min trygghet har tagits ifrån mig i form av ätstörningen och mitt ständiga springande från mina minnen och ängslan är nu ikapp. Där jag tidigare kunnat ta till ätstörningen för att överleva finns det inte kvar.

Jag måste nu stå i ångesten, minnena och ängslan helt utan redskap och då brister jag för första gången.

Så där satt jag med munskydd efter att fått djupandas och höra att jag är i stress, och bryter ihop. Jag grät! Gråtit av sorg har jag gjort, gråtit av ilska men jag gråter aldrig av ångest eller för det som varit och är på min insida.

Min insida har jag byggt upp med hårda legobitar för att stabilt låta min själ slippa uppleva ångest, sorg och förtvivlan. Murarna i mitt legobygge har skyddat mig från attacker för långt in. Men där innanför murarna och väggarna i mitt Legobygge bor en parasit tillsammans med mig. Den talar varje dag om för mig att jag inte förtjänar det jag har, den viskar till mig att jag ingenting är värd och att det jag gjort, gör eller kommer att göra är totalt värdelöst.

Min lilla parasit har förmågan att få mig ledsen, och nedtryckt. Den ifrågasätter allt jag gör, och ska göra. Hånar mig vid misslyckande och blir extra nöjd när allt går åt helvete.

Den är arg nu parasiten, för mitt bytte av Lego börjar rasa. Den kommer att bli vräkt, parasiten intalar mig att jag inte vill inte att alla Legobitar ska bort. När de är borta ser jag inte längre klart!

På andra sidan Legobygget står en liten flicka, hon ropar på mig och vill att jag tar mig ut. Kommer till henne, kanske är hon mer en Barbiedocka fri och lycklig än Legots kalla delar. Hon skrämmer mig, för vem blir jag i hennes lyckliga sällskap?

Ätstörningar

Ätstörningar är så mycket mer än du ser & tror.

Så var det långfredag. Själv ligger jag på Björns soffa. William sover och Skilla sitter i fönstret och tittar efter rådjur som är hennes favoritsysselsättning här hos Björn.

Vad som händer idag vet jag inte, men promenader hoppas jag på. Det är ju vad jag själv tycker om att göra, finner ro i att gå och mår bättre av saken. Kanske allra mest nu när jag går min ätstöringasbehandling igen. Denna gång börjar det nog sjunka in att jag har en sjukdom förra gången så kände jag hela tiden att: “Jag är inte sjuk, jag hör inte hemma här.”, “Det är normalt att tvångsmässigt väga sig.” Nu börjar jag förstå, sedan några veckor tillbaka. Det börjar glida in att allt jag gör och allt jag gjort inte är normalt, att jag är ohälsosamt hälsosam. Min ätstöring syns inte på utsidan, men på insidan då är den så tydlig.

Det är ett helvete att ha en ätstörning. Det är ett helvete när folk tror att ätstörning handlar om två saker: aneroxia eller bulimi. När folk förutsätter att jag hetsäter och stoppar fingrarna i halsen och spyr. Något jag INTE gör. Jag kompenserar med extrem motion, kan gå ut och gå kilometer efter kilometer, leva på endast ägg, yoghurt, bananer och sallad. Har perioder när jag inte ätit på hela dagen men sedan äter en skål chips med dipp eller godis. Sedan efteråt ligger jag med ångest, springer till vågen om och om igen. Är elak mot min kropp och blir irriterad på allt och alla. Börjar äta massor med fibrer så magen ska komma igång så jag får springa på toaletten flera gånger per dag. Det är alltså komplext inte så enkelt som kräkas eller svälta, det är så mycket mer än så.

Någonstans vill jag att fler ska förstå hur en ätstörning fungerar så folk slutar tro att man går på fat-camp bara för att man inte är anorektisk och befinner sig på ätstöringsenheten. Det sitter i huvudet, du kan inte se på alla att de är ätstörda så som många tror.

%d bloggare gillar detta: