Igår gick jag till laboratoriet på Falu lasarett för att lämna blodprov. Mitt problem sedan ett par veckor är att kroppen bokstavligt talat viker sig.

Gång på gång har folk sagt: Det är ångest! Men inom mig har jag känt att, nej där är något annat. Ångest vet jag hur det känns, detta är något helt nytt. Går jag upp för trapporna måste jag stanna, pulsen ökar och det känns som jag ska falla ihop. Går jag från mig till Dala ABC viker sig benen och jag måste stanna och andas. Jag är så andfådd att jag tänkt att: Vart fan är min kondis?! Självklart tar ätstörningen sin chans att leva livet, den har talat om för mig hela veckan hur fet jag är och att det märks tydligt på min dåliga kondis.

Tidigare har jag hört som Gollum men senaste veckan har ätstörningen bytt röst och jag hör istället en tonåring. En tjej som ifrågasätter varje förbannad tugga jag tar, när vi har vila på Dala ABC så ligger hon efter lunchen och pickar på mig och talar om vilken idiot jag är som ätit. Man blir alltså helt fast i sina tankar, och i huvudet känner jag hur fet min kropp blivit av dessa veckor med behandling.

Jag bävar inför att komma tillbaka till verkligheten utanför. När jag ska möta vänner, bekanta, kollegor och släkt som kommer tänka vilket fetto jag numera är. Hur jag gick från ett till ännu mera. Tänk om jag kunde sluta tänka ut vad andra tänker?!

Igår när jag lämnade blodproverna, tänkte jag: ”Nu undrar de varför detta fetto ska på Dala ABC. Hon ser ju inte sjuk ut, vad fan ska denna bluff ta upp en plats där för?

Så spinner tankarna iväg, precis som dagen innan när jag utmanade mig själv att med familjen äta ute på Basta. Jag tänkte att folk runt mig nog ansåg att jag inte borde äta alls…

Tjockkänsla, om folk kunde förstå den vidare känslan av att expandera i huvudet av en brödbit, yoghurt, middag…

Hur som helst fick jag svar på mina värden. Jag har 7 i ferratin, innan jul var det 11. Under 10 räknas det tydligen som anemi/blodbrist. Jag hade dåliga levervärden och högt crp. Kan ju förklara varför jag mår som jag gör. Det är alltså inte bara fett som får mig sjuk utan det är en del kroppsligt också…

6 kommentarer

  1. Även om psyket spelar en ett spratt ibland så får man aldrig utesluta det fysiska. Läkarkåren är väldigt duktiga på det tycker jag… Just ätstörningar så är det bland det svåraste. En alkoholist eller narkoman kan sluta ( ja jag vet att det inte är lätt och vill inte förringa det) men vi som inte kan hantera maten kan inte bara sluta äta. Vi måste lära oss hantera det bara.

  2. Vad bra att du kom iväg och tog proverna, inte alltid men många gånger känner man sin kropp och detta var ju något utöver det du redan jobbar med, som faktiskt går att hantera och få annan hjälp för. Vad sa de var nästa steg för det då? Har en väldigt god vän som har otroligt dåliga blodvärden och hon får blod ett par gånger om året då medicin aldrig har hjälpt.

  3. Det är svårt att föreställa sig hur det känns att dagligen gå runt med dessa tankar som fullständigt bryter ner en. Vad obehagligt att känna att kroppen viker sig och att du har så svårt att andas. Jag tänker att man känner sin kropp bäst själv och då vet man om det är det ”vanliga” dåliga måendet eller om det är något nytt.

  4. Bra att du kolla upp dina värden. Å du hade ju rätt. Det var något annat som inte stämde med din kropp. Hur går man vidare i detta??

    Det är bara tankar som är elaka 👹. Tankar & din kropp är två olika saker. Din kropp behöver näring & mat & energi för att din kropp ska funka.
    Du är inte tjock vännen!! ❤️❤️

  5. Usch ja, en sjukdom som ställer till det men även en del av dina värden är dåliga vilket självklart också påverkar. Anemi blir man otroligt trött av.

    Sedan funderar jag på om du brukar tänka negativa och elaka tankar om andra personers utseende? Om ditt svar är nej så kan du vara ganska så övertygad om att andra inte tänker så om dig heller. Jag värdesätter människor utifrån helt andra egenskaper vilket jag tror och hoppas gäller majoriteten av vuxna människor. Sedan förstår jag att det är sjukdomen som skapar tankarna.

    Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa