William kom hem för en stund sedan, han har varit i Skevi och firat lite med Björns släkt därute. Jag har tvättat och tagit det lugnt vilket var precis vad jag behövde.
Jag är inte så mycket för det här med påskfirande, påskafton så här påminner mig om när prästen ringde på dörren för att meddela oss att pappa dött. Visserligen är det inte på dagens datum, men för mig symboliserar påsken bara att det var då pappa dog. Nio år gammal ska man inte behöva uppleva sådana saker, men det var så ändå. Mitt öde antar jag, ibland så påstås det ju att tragedier gör oss starkare, men frågan är om jag blev speciellt stark av att förlora en pappa i så unga år? Jag tror snarare att det gjort mig svagare på många vis eftersom jag rädslas för döden och gärna är ensam under påsken, jag har svårt att fira. Jag har även svårt att finna mig i att fira påsken överhuvudtaget för mig får denna högtid gärna försvinna snabbt. Varför säger man ”Det som inte dödar dig gör dig starkare?” Finns det verkligen någon som känner sig stark efter jobbiga situationer? De flesta som upplevt traumatiska saker mår ju skit hela livet efteråt? Eller om den du älskar varit otrogen emot dig, kommer du aldrig mer känna att du till 100% litar på personen eller andra du möter, svek föder svek.
Nej jag tror inte att det som inte dödar gör dig starkare, jag tror det gör oss svagare men med en ytterligare erfarenhet.
Pappas begravning 1993.
Madeleine Stenberg 
