Visar: 1 - 4 av 4 artiklar
Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

Att leva som osynlig I en synlig värld.

I fredags var jag till psykologen på Dala ABC. Jag gjorde ett test där kring PTSD och läste i journalen efteråt att jag fick 65 i poäng och utifrån att psykologen skulle skriva en remiss, misstänker jag att det är PTSD jag har. Det stod även något om att jag har selektiv ätstöring. Tidigare ospecificerad, antar att det är för att jag använder ätstörningen som medicin mot ångesten. Jag är hellre hungrig än går runt och har ångest.

Berättade att jag inte aldrig ser mig själv ha att värde som människa. Jag kan alltid ersättas och är totalt osynlig. Det är ingen som märker av mig, eller det jag gör eller gjort. Kan ge ett exempel jag var med om för några år sedan. En äldre man ramlar på cykeln, Ingen och jag menar verkligen bokstavligen Ingen bryr sig. Medan jag skyndar mig dit, frågar hur det är och försöker hjälpa honom. Då kommer dem, folk från alla håll och kanter och ska hjälpa mannen. De puttar bort mig som backar. Mannen tackar alla men jag, som var där först? Mig ser han inte utan istället står folk där och tar på sig äran efteråt. Jag backar och går…

Samma sak är det att sitta på fester, alla pratar med varandra och jag sitter där osynlig. Jag tittar på min vidriga tallrik eller dricker mitt glas vin, jag finns men syns inte. Jag kan göra det där lilla extra, men ingen ser att jag gjort det. Jag begär inte att folk ska se mig, men ibland suger det så mycket ur mig att jag beslutar mig för att dra mig undan. Jag vill inte stå i centrum, men jag vill heller inte vara osynlig.

Det är kanske delvis är därför jag älskar att vara hemma och ifred. Att slippa finnas med i det där stora sammanhanget. Alla som klagar på det skadliga ensamarbetet vet de verkligen att sådant skadar alla? För mig är det snarare så att distansjobb de få gånger vi fått det, har gjort mig ännu mer effektiv och glad. Jag har sluppit känna och se allt hela tiden. Kunnat koncentrerat mig på jobbet och mått bra. För mig är det snarare skadligt med icke ensamarbete. Vi talar om att alla är olika, ändå ska vi vara lika och tycka och tänka på samma sätt. Någon säger att: så här ska det vara och alla andra lyssnar.

Det är därför jag känner mig så osynlig, för att jag avviker från det där normala jag sitter inte och syns och hörs hela tiden. Jag orkar inte vara social 24/7, jag tycker om att klara mig själv. Då blir du osynlig, och en obehaglig person som inte ställer sig i ledet och följer tåget på dess raka spår.

Ätstörningar Högkänslighet

Att minnas det du glömt.

Jag kommer ihåg dig! Jag kommer ihåg! – Ur filmen The last unicorn.

Jag har så länge förträngt och glömt, försökt att inte minnas smärta och bara leva med känslan av att gå vidare. Alla människor lärde mig ju det redan som barn. Men nu ekar orden i mitt huvud, minnen från tiden jag valt att glömma. Hur jag fick höra bara något år efter pappa dött av skolkamrater: “Det var ju längesen” när jag var ledsen över pappas dödsdag runt 2-3 år efter han dött. Eller när jag blev sorgsen av ballader för jag tänkte på pappa eller kanske mest sorgen: “De handlar ju inte om honom”. Eller när jag kände igen någon låt han spelat i bilen när jag var tonåring och sa: “Den här brukade pappa spela” och folk slog av musiken med stelt utryck och sa något som, “nu kan vi inte lyssna på den längre för du berättade det där.” Som att låten blev smittad av pesten för att ett minne fick mig att tänka på pappa.

Jag fick inte sörja, jag fick inte berätta. Lärde mig att hålla mina känslor inom mig, och att tiga är guld och något alla vill att jag ska göra. Därför berättade jag aldrig om andra trauman jag fått uppleva, därför har jag bra haft förmågan att gråta några dagar för att sedan stoppa sorgen långt bak. Det där andra kallar för styrka, men som egentligen är ett skyddande skal för att inte sprängas i tusen bitar.

Jag minns nu, minns allt vidrigt jag varit med om. Alla människor som utnyttjat mig, eller alla som talade om för mig hur jag ska stänga inne mina känslor. Bokhylla efter bokhylla rasar i mitt inre och böckerna faller till golvet. Vem ska städa upp alla dessa? Hur sorterar man ett kaos på lättaste sättet. Medan min älskade snuttefilt i form av ätstöring kunnat hålla alla bokhyllor på plats står svälten nu ensam kvar, ätstörningen håller på att förlora och istället kommer det en orkan av vindar för att fälla de sista bokhyllorna i mitt inre kaos. Nu ska alla ner, nu ska känslorna ta över!

Mitt inre skriker! Skriker på att komma ut, tavlan skriet är bara ett gruskorn mot mina inre berg. Jag står här och mitt inre faller, faller för att kunna byggas upp. Men hur är livet på en byggarbetsplats? Efter ett ras av ens inre? Kommer man någonsin vara den man var efter ett sådant fall?

Ätstörningar Författarens egna ord.

När orden inte räcker till.

Av alla känslor så de som poppar upp efter minnen mest smärtsamma. Jag kan ligga på kvällen och förnimmas minnen jag en gång paketerat någonstans där i mitt inre. Jag ska känna dem, förnedringen eller skräcken. Sorgen eller rädslan, glädjen eller förtvivlan. Allt som känns skall kännas, känslor som jag sedan länge paketerat i små enkla paket i det som kallas för min kropps lilla förråd. Allt för att glömma och gå vidare.

Till sist sprack bubblan när ätstörningen inte länge kunde hålla sin starka mur kvar kring allt. Nu känner jag, känner och det gör ont. Sörjer, ja sorg då minnen från de jag älskat kommer tillbaka. Inser hur jag skyddat mig själv från att helt slitas i stycken.

Denna vecka står besök på Dala ABC på listan, och det ska bli bra. Bra att släppa ut det jag känner för en stund. Jag längtar!

Ätstörningar Ett dalaliv Fika & måltider Hälsa & motion Skilla vår mellanpudel Tipspromenad

Kräftskiva, en mjölkpall & en tipspromenad.

I lördags stod det kräftskiva på agendan. Det var jag, Björn och William, Williams farfar och hans sambo. Williams farmor och hennes karl, samt Emma som är Williams faster som åt gott och hade det trevligt ihop. I regnet som öste ner, men vad gjorde det? Maten var god och vi hade en härlig stämning. Det var första tillfället på flera veckor som jag var byxor och långärmad tröja. Nu börjar sannerligen hösten här i Dalarna.

William och Björn har byggt en mjölkpall. Igår var den klar, på den satte de en motor som varit på en av Björns gamla raggarbilar som numera inte finns kvar. Det blev plantering av blommor i den, lite rolig idé och fint blev det också. Skilla fick sitta bredvid som en associerar.

Björn höll i tipspromenaden i Kniva igår, jag hade gjort barnfrågorna men visste inte de för vuxna. Så tanken var att jag skulle gå runt. William skulle sätta upp frågorna efter vägen. Hinner precis börja gå när han ringer i panik och vill ha hjälp så fick stressa igenom tipspromenaden och hann därmed inte svara på en endaste fråga. Men ja sådant är livet. Så istället fick jag och Skilla hålla sällskap med Björn ett tag efteråt, vi åt sedan middag hos Björn på kvällen.

Vid 23:00 lyckades jag med den stora bedriften att norpa åt mig den nyaste muminmuggen som är för mumindagen. Lyckan var TOTAL jag och LillafrokenHurtig (besök hennes fina blogg, hon har precis gift sig) hade pratat innan om att försöka beställa två ifall någon av oss inte lyckades få en. Men vi båda fick tag på som tur var, så det väntas alltså två muggar för mig. Eftersom dessa endast säljs i begränsat antal och kommer gå för runt 1000 lappen på Tradera känns det bra med en reserv mugg. Såg att jättemånga inte ens fått någon.

Kanske ska tillägga att jag i mående inte är i tipp topp. Jag kommer vara hemma från jobbet tisdag-måndag då jag ska på läkarbesök. Har ju som tidigare skrivit fått veta att jag troligen har PTSD som skall behandlas och många minnen gör att jag mår otroligt dåligt vissa dagar. Det pendlar rejält, men då vet ni.

%d bloggare gillar detta: