Dark Mode Off / On
[instagram-feed]
Ätstörningar Högkänslighet

GAD, PTSD och ätstörning. En cocktail av ångest.

Jag har inte velat skriva något om kriget som pågår. Om Ryssland, Ukraina och världen. Helt enkelt för att jag med GAD blir så förbannat skör i sådana här situationer och hamnar i skräck.

För skräck är det, ångesten som slingrar runt i kroppen. Rädslan och paniken, känslan av ett huvud på högvarv och en kropp som är i flykt. Jag fixar inte kriser, jag minns när IS var som värst, alla terrorattacker och hur jag bara mådde skit. Gick efter ett halvår in i väggen, och så kom covid19 för nästan exakt två år sedan och paniken jag känt i det. Jag orkar inte med rädslan, avundas alla som tar det chill medan jag försöker stänga av sociala medier, och undvika att lyssna på nyheterna som skrämmer mig.

Jag är så rädd av mig, livrädd helt enkelt. En äcklig skör individ, en människa utan motståndskraft som inte alls står stadigt i kriser. Jag har inget psyke för sådant här, jag är för svag. Så äckligt förbannat svag!

Det blir inte bättre av att jag kämpar på med maten nu, att jag varje dag kämpar med att bli frisk. Att börja fundera på vad som andra friska har som jag saknar?

Tankarna spinner, som en lop inne i huvudet på mig.

11 Comments

  1. Man blir verkligen orolig vad som skall hända, först covid 19 och nu ett krig, vart är världen påväg. Än slänger är det så långt bort men det kryper allt närmare, det kommer indirekt eller direkt påverka oss. Det jag blir orolig för är hur folk bunkrar, borde man göra det samma? Men jag har bestämt mig för att jag inte mår bra av stressen vi får hoppas innerligt att detta får ett snabbt slut.

  2. Ja, jag tycker med det är tufft. Först covid. Sen hann vi inte att andas ut & glädjas av att restriktionerna släppt. Förräns nästa grej kom ?.

    Jag är orolig jag som inte ha det som du har. Så jag kan försöka att tänka mig hur det är för dig ❤️ Jag hoppas att du har någon att prata med? ❤️

    Bestämma dig för vad du ska fokusera på nu. Så går det bra ?.

    StyrkeKramar! Ta hand om dig❣️?

  3. Lätt för mig att säga såklart. MEN tjejen, ta det lugnt! Till en början med kan du ju inte påverka situationen i Ukraina eller någon annanstans i världen för den delen. Så andas in genom näsan och ut genom munnen ett tiotal gånger. Då borde det kännas aningen bättre. Upprepa övningen vid behov.
    Nej, jag skojar inte. Har inga erfarenhet heller av ätstörningar. Kan alltså inte riktigt bena ut dina problem. Det är därför jag inte kommenterat dina inlägg. Vill ju inte göra saken värre för din del.
    Å då jag har ”rykte om mig” att vara brutalt ärlig så håller jag tyst, när jag är tveksam om mitt svar hamnar helt fel.
    Jag tycker ju om dig och vill absolut inte såra dig eller råda dig nåt som är helt åt skogen. Hoppas du förstår.

    Många styrkekramar. Hoppas de hjälper!

  4. Me again: Glömde ju en sak som jag tror att du kommer skratta åt. Å du vet ju att ett skratt om dagen förlänger livet.
    Har ju många gånger berättat om min (snygga) husläkare. Hans mejladress på jobbet är GAD@………..se. Påpekade för honom att det var en minst sagt tveksam adress med tanke på vad GAD står för. Hans torra svar var: – Ja, BP jag kan ju faktiskt inte ändra varken mitt förnamn eller första och sista bokstaven på mitt efternamn. Ja, han hade en poäng där om man säger så.

    PS. Hans förnamn börjar på ”G”. Hans efternamn på ”A” och sista bokstaven i hans efternamn är ”D. Mitt gamla jobb hade samma princip för de anställdas mejladresser om folk inte ville skriva ut sina namn… DS.

  5. Jag brukar oroa mig men nu är jag bara riktigt arg. Vi har en katastroflåda, vet vart skyddsrummet är och ska köpa in lite mat som är lättlagat. Mest orolig är jag över svaret vi fick från våra chefer. Blir det krig ska vi stanna kvar på plats. Helt seriöst. Se till att fixa ett skyddsrum istället. ?

  6. Jag förstår dig. Jag blir själv väldigt stressad av detta ständiga infoflöde där man måste förhålla sig till informationen hela tiden. Jag lyssnade i stort sett nästan aldrig på de där presskonferenserna som hölls dagligen till svenska folket under pandemin. Jag stod mitt uppe i det och vårdade patienter. Det sas så mycket, rent ut, skit i media. Troligen för att inte skapa panik. Stackars Tegnell blev en ”nyttig idiot” i det spelet och tvingades säga saker som jag har svårt att tro att han med sin utbildning och erfarenhet skulle sagt frivilligt. Han pratade på uppdrag av staten och följde deras direktiv. Eftersom det är hans uppdrag.
    Nu, precis när vi sluppit ur käftarna på det vilddjuret, kommer nästa.
    Hur mycket av informationen är sann? Vad vill man förmedla till oss folket? Jag kan inte avgöra vad som är riktig information eftersom jag, till skillnad från under pandemin, inte kan ett dugg om krigsstrategier. Vi får motstridiga budskap hela tiden. Ena sekunden ska vi se till att ha mat och vatten hemma. Nästa sekund så är livsmedelstillgången inte hotad. För att återigen vara hotad i nästa sekund.
    Sveriges gränser är inte hotade, men samtidigt så mobiliseras det enormt. Sverige håller på att rusta för ett krig här i vårt land. Samtidigt som man VET, eller borde veta, att anledningen till att vi inte hamnade i krig varken första eller andra världskriget var att vi höll oss utanför. Nu har vi redan skickat krigsmateriel till Ukraina. Så nu är det väl i det närmaste 100% risk att vi blir angripna. Våra politiker har ju praktiskt taget bett om att Ryssland ska ta Sverige.
    Jag orkar inte med ännu en skräckperiod. För jag var rädd, skräckslagen, under första vågen av pandemin då vi i början jobbade utan ordentlig skyddsutrustning eftersom det inte fanns någon. Jag planerade min begravning och var övertygad om att jag skulle dö. Nu är vi där igen. Jag vet var skyddsrummet finns där jag bor. Men där får inte alla plats. Vi vet ju att det inte finns skyddsrum för hela befolkningen precis som vi visste att det inte fanns sjukvårdsmateriel för en pandemi. Jag blir så trött och lessen.

  7. Du är inte ensam om att känna så här men jag tror inte att alla är så modiga och kan sätta ord på det som du gör. I det här läget är det väldigt mänskligt att känna skräck.

  8. Usch, så jobbigt du har det.
    Kriget gör nog alla rädda, det är så nära och det pratas om det hela tiden överallt. Jag gör lite som du, stänger av och försöker förtränga det ibland.

  9. Jag skrev ett par inlägg om det mörka men sen kände jag att det får vara bra. Det kommer inte bli samma fokus på Ukraina som pandemin. Tycker att det räcker bra med att det dominerar alla svenska medier. Så kände jag inte med pandemin men då var det för att jag kände att det behövdes en motpol till medierna istället . Det gör jag inte den här gången, inte sett till informationsflödet. Det är svårt att veta vad som är sant och inte. Jag lider inte av ångest men det kryper ändå i hela mig när jag läser notiser om kriget. Vill inte veta samtidigt som jag vill veta. Nej jag vet inte, kluvet är väl ett bra ordval för hur jag känner.

  10. Sorry för sent svart då ja inte kommit in . Grr är så trött på sidan emellanåt
    Det är ju inte bara vi som blir rädda utan barnen . Ändå tonåringar men rädda något ska ske om de inte är hemma
    Det är nära o otryggt
    Ja det är nog bra du inte lyssnar på allt så du mår bättre
    Kram på dej

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa