januari 23, 2010

En sexåring i hemmet.

Madeleine Stenberg 23 januari, 2010 1 Kommentar

Sonen har sin pappa helg den här helgen. Skriver nu med hans pappa på msn och han berättar att William var SÅ trevlig i morse igen. Ända sen i slutet av sommaren tills nu har han gått över till en mycket ”rolig” fas i livet. Jag var helt matt här i höstas tänkte om det bara var mitt barn som betedde sig så där, vart man än läser är ju femåringar i den harmoniska åldern sov. HARMONISK in my ass, den där harmoniska åldern hade William runt fyra… I alla fall så sa personalen på Williams förskola att han beter sig PRECIS som sexåringar gör. Han surar, är väldigt verbal och pratar omkull folk, vägrar lyssna och är allmänt stöddig och kaxig. Svär har han också börjat med, dock har jag berättat för William att det är okej om han svär vid rätt tillfällen. Tar inte så hårt på svordommar, NÄSTAN alla vuxna svär så varför ska vi hålla på och säga till barnen ”du får inte svära” snacka dubbelmoral. Sen är det skillnad på svärord och könsord anser jag, skulle aldrig axeptera att William sa ”Fitta och jävla bög osv” men om han säger FY fan, jävla skit och MEN för i helvete så ja låt honom göra så då. Att göra någon stor drama sak av sakerna gör dom knappast bättre och att barnen svär mindre, barn gör inte som man säger åt dom, dom gör som vuxna gör. Det som är förbjudet vill man prova ännu mera.
I alla fall så är han så HÄRLIG. Idag hade han vägrat kliva ur bilen och surat, den där HÄRLIGA surheten I loving it. Hehe, han är extremt duktig på att sura, gärna så ska det ställas upp med en scen också som sonens pappa sa idag han är en riktig DRAMA Quin haha skrattade så tårarna rann för han är det, så dramatiskt ställer sig med armarna i kors ger en en blick som kunde döda låter skit arg och säger gärna ”DU fattar INGENTING, OM inte du gör som jag säger tänker jag inte göra som du säger HELLER” så himla trevligt, när man sedan försöker förklara att han inte kan bestämma för han är ett barn blir han ännu mera arg för han är STOR och fortsätter jag bestämma över honom kommer han flytta. Han vill flytta ofta, skaffa egen lägenhet och aldrig mer lyssna på mig och sin pappa som inte som sagt ”fattar någonting”. När han är hemma och inte får som han vill brukar han stampa in på sitt rum  och smälla igen dörren. DE är en klassiker, det som man då reagerar på är att fy fan sån där var jag själv för 10 år sen men då var jag 15… Man kan ju undra hur han blir som tonåring? Jag försöker dock tänka att eftersom William är i sexårstrotsen redan nu så kanske han går ur den innan han börjar förskoleklass. Då kanske jag får tillbaka min snälla och harmoniska pojke igen, nu är han stort trotsigt monster, men jag älskar mitt stora trotsiga monster. Älskar honom mer en allt annat på hela jorden. För mitt stora trotsiga monster är också förbannat snäll och tänker på andra, han tar väldigt illa vid sig när han ser att folk gör sig illa. På förskolan har dom berättat hur William brukar springa fram och trösta barnen som gör sig illa om personalen inte hunnit komma dit innan. Han är också väldigt mån om att inte någon ska vara ledsen, och när jag fick kniven i handen här i höstas och William följde med för att ta ur stygnen sa han till sjuksköterskan på VCT ”VAR försiktig med min mamma, jag vill inte att hon ska få ont”. Med ett sånt hjärta så spelar det ingen roll hur trotsig han är, för trotsen är inte det jag ser, utan jag ser när han sover det vackraste lilla liv i världen och honom har jag gjort helt själv och jag älskar honom vilkorslöst och kravlöst. Mitt fina underbara trotsiga barn!