Svara på kommentarer.

Jag är sån som alltid går tillbaka till dom som skrivit i min blogg för att svara på kommentarerna, jag tycker det känns som man faktiskt gör personerna som ägnat några minuter av sitt liv att läsa ens tankar ett feedback på att man uppskattade det. Jag skriver nästan alltid tillbaka när någon skrivit till mig. Kan vara vid anonyma kommentarer eller om det typ står något som inte längre kan leda till något jag stannar, men märker jag att någon vill prata vidare svarar jag. Det som är fördelen med det har jag upptäckt är att man lätt också faktiskt kan se nya människor. Jag läser alltid när jag kommer tillbaka, det som står där är ändå något blottat från någon annan själ.

Jag tycker nog man blottar sina tankar rätt mycket när man bloggar. Man skriver ner saker som känns viktigt för än och kanske inte alls i alla skeden är så självklart att prata om. Jag skulle inte berätta om allt det jag skriver till någon människa jag aldrig träffat innan. Faktiskt så är jag sån som gärna kollar in folk innan jag börjar prata. Folk kanske tror att jag är otrevlig eller blyg, så är inte fallet jag kan prata och är väldigt social av mig. MEN, jag kollar in folk. Läser av dom, synar dom in i minsta detalj. Det hela handlar om hur jag många gånger i mitt liv blivit sviken. Jag vet det, jag har trott att en människa jag lärt känna varit värd mitt förtroende och sen har dom kastat tillbaka ett svek och sånt gör att jag litar på VÄLDIGT få personer. Det roliga är att ingen jag känner faktiskt kan veta om jag litar på dom. Jag berättar saker men långt ifrån allt. Det jag skriver här kan andra få veta också, dock är jag lite som en mussla, jag ger bara pärlan till den som verkligen förtjänar den.

Hur kommer det sig egentligen att vissa av oss har svårare att lita på andra än vissa? Jag vet människor som lätt slänger sig in i nya vänskaper helt utan att blinka dom tycks lita på hela världen. Har dom aldrig blivit sårade eller huggna i ryggen av dom som dom faktiskt älskat? Eller är det så att dessa människor faktiskt aldrig riktigt haft någon vän? Dom omges av en krets människor men kanske aldrig någonsin riktigt får en vän som dom litar på?

Jag har mina hemligheter, det är vissa som får veta några av dom. Andra kommer aldrig ut. Jag kan ibland vid svaga ögonblick öppna mitt skal, oftast ångrar jag mig när jag gjort det. Antar att det är därför jag får ångest ibland.

NU ska jag sluta skriva massor med sånt här, jag lär gå och sova. Imorgon bitti ska jag ge blod. Blir runt 8.00 sen ska jag till skolan vid 9.30, ska höra om jag ska möta Lisa innan. Är rätt soft att ha pratat med någon innan man går dit. Efter skolan kan jag blogga lite. Efter som jag ska tatuera mig 17.00 kommer jag ha tid att sitta här och fundera. Haha.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: