En premie så himla välkomnad.

Gick med i tidningen plaza för ett tag sen, helt underbart fina bilder på hem och med massor av köp tips för hemmet. VILKET får mig helt galet längtande efter den tjugofjärde april när jag ska ha inrednings homeparty här hemma från living and room är du intresserad av att komma då är du välkommen. Jag älskar ju hem och hushålls saker. Att göra fint hemma ger mig en kick av livet. Alla har vi olika laster, mitt är att ha det fint hemma, att se hur rummen får yta och blir mitt. Det ger mig livsglädje.

I alla fall fick jag en jätte fin premie från Plaza, en dvd film men sen FILTEN, den filten var bland det mjukaste och mysigaste jag lägt mig under. Eller pläd är väl rätt ord. Den har nu fått en plats i soffan, tänkte på mitt home inredningsparty att jag ska se om dom har några fina kuddar att lägga i soffan. Inte för många men några stycken. Ja, jag planerar redan inför de partyt.

Gillar ni att fixa i hemmet? Hur mycket pengar och tid lägger ni ner på erat hem under en månad? Är ni såna som köper när det behöver, eller handlar för det är roligt? Städar ni när det ser skitit ut eller städas det ofta? Hemmet är mitt intresse och därför skriver jag mycket om det jag vet.

 

En pläd från nanso och dvd film.

Det här med WT-namn.

Förut så kunde jag lyssna på folk om vad som var WT och läsa utan att bry mig på internet. Men nu förtiden känns det som en ett prinsamt jävla skämt att vuxna människor har någon form av äckligt njutfullhet att se ner på folk med lägre samhällstatus. Folk tycks se sig själva som några jävla ers högheter som har rätt att tala om vilka dåliga människor alla är som bor i längre samhällstatus områden. Jag tror ingen människa väljer att hamna i en situation som är ohållbar. Jag tror inte människor självmat drömmer om ett liv i en 2a med fyra barn helt ensam. Jag tror ingen människa vill se sina barn i fängelset. Men framför allt tror jag inte att ett namn säger speciellt mycket om hur personen är. Många säger att namn med viss klang ger ett intryck av en människa. MEN hur? Vem väljer det och vem dömmer ut ett namn? Sen vad säger att inte just den personen inte alls är så? Är det verkligen så att ett namn ger en person hela dess personlighet? Det tror jag knappast.

Ett namn är egentligen bara ett mänskligt ting, det är något vi ger någon för att ge en symbol. Namnet säger egentligen ingenting om hur du eller jag är. Mitt namn är Madeleine, vad får folk för klang av de? Att jag är en prinsessa, att jag umgås i rika kretsar och alltid bär Prada?

Jag kan ju säga att mitt namn inte alls stämmer in på någon prinsessa, jag är inte alls någon som bär märkeskläder eller beter mig som prinsessan på ärten. Jag är uppvuxen mer mot norra Dalarna, när jag gick i skolan använde nästan alla kläder från JC, kläderna kanske inte köptes med samma färg men vi hade ändå samma typ av märken, vilket i säg kanske inte var några “riktiga” märken MEN det var vad jag växte upp med. Någon modé guru har jag heller aldrig varit, jag har gått klädd i rätt vanliga kläder aldrig velat sticka ut, skulle jag gå klädd som resten av folket gör idag hade jag nog varit de, men jag har föredragit att vara mig själv framför att vara någon annan. Konstigt kanske? Vad vet jag. Jag tycker dock inte mitt namn ger sken av sig att vara någon annan en ett namn. Jag trivs med mitt namn, skulle aldrig byta men någon prinsessa blir jag aldrig. Jag var alltid mer som en pojke som barn och jag misstänker också det är därför jag föredrog turtles framför att leka med dockor.

Jag tycker inte man ska döma hunden efter håret, jag tycker heller inte att man ska döma människor efter deras namn. Den som tolkar namnet innan dom tolkat personen är nog den man ska se ner på först, eftersom dom någonstans tydligen inte lärt sig läsa av människor tillräckligt bra. Eller kanske det är just dessa personerna som är riktiga WT? Det brukar ju vara så att personer som ser ner på någon alltid vill ha det just den personen har.

Manboy.

Hehe Williams favorit låt.

Han tjatar om den hela dagarna och går runt och sjunger den. Han hejade på den låten i melo också. Tror det är en barn/tonårslåt typ. Alltså barn brukar ju dras till samma låtar som tonårstjejer dras till har ni tänkt på de?

Hehe, jag minns när jag en gång hade praktik i en förskoleklass och fritids. Alla gick runt och sjöng Britney spears Lucky både flickor och pojkar. Det som är roligt är att jag tror att barn tycker dom är lite coola. Ni vet barn tror gärna att vuxna är 100 år typ. Det är dock lite roligt när jag jobbat för jag har fått barn som tittat väldigt skeptiskt på mig och frågat, ÄR du verkligen vuxen? Hur gammal är du? Så har jag svarat och då säger dom. NEHÄÄÄ du! Då är du inte vuxen för min mamma är 38 och HON är vuxen. Hehe, jag tycker sånt är kul.
Hehe igår sa William till sin fröken som är kanske mellan 40-50 , DU är lika gammal som indiana jones pappa. Hon började skratta och sa, NEJ William så gammal är jag inte, NÄ men nästan då sa William. HAHA . Jag och hans fröken skrattade jätte mycket. Så sa hon, William jag är inte så gammal så sa William nä men du är äldst här på dagis i alla fall? Haha, barn har verkligen ingen koll på åldrar. Finns ju barn som när dom pratar om sin mormor och morfar säger att “min morfar är 200 år så han är äldre än din” , det är så himla roligt att höra. 200 år , snacka om att dom verkligen tycker att vuxna är gamla.

Fast minns ju själv, när jag började ettan gick sexorna i samma skola som oss. När man råkade gå bakom lågstadieskolan så såg man sexorna ibland och man begrep inte riktigt vad dom gjorde på skolan, DOM var ju vuxna och borde vara hemma och skaffa barn typ. *hehe* , ännu värre när vi gick till högstadieskolan för där låg simhallen, MAN var livrädd när man såg dom där jättarna. Jag kunde inte för min VÄRLD begripa av vilken anledning såna där konstiga typer med moped som svischade förbi och ibland typ skrek till åt en kunde vara så vuxna och ändå fortfarande gå i skolan. JAG minns dom fortfarande i huvudet, nån kille med mustash och jeans som brukade åka på en blå mopped och skrika fula ord.

Jag tror jag var lite rädd för dom där killarna rätt länge, dom på högstadiet alltså. Dom som rökte, skek fula ord och var vuxna och stora som hus fast dom fortfarande gick i skolan. Hehe, sen var dom ju så tuffa också som vågade cykla på våran skolgård fast det var FÖRBJUDET

Det är ändå rätt kul barn ser på vuxna och tonåringar. Dom vet nånstans att tonåringar inte är vuxna på riktigt men dom tycker ändå att dom är stora som hus.

Nä nu ska jag laga lite middag här.