SÅ kom dom äntligen. Dom jag väntat på kläderna till William från Wild mango. Snygga och tuffa barnkläder. NÅGOT jag gillar skarpt då det tyvärr mest är fina barnkläder och lite gulligt pluttinutt. William har börjat växa ifrån drakar och bilar och vägrar ha sånt på sig längre. Han protesterar varje morgon jag tar fram ett plagg från Me&I så jag började inse att jag inte kan handla sånt till honom längre. Nu är det tuffa och coola saker som är grejen, man ska ha keps och vara häftig. Inte vara något litet barn utan stort HAN börjar snart skolan och berättar vad som är okej och inte.

Ibland känner jag att det är som en lite tagg inom mig och hur jag vill gråta lite, inte för att jag är ledsen utanför att tiden gått så fort. Jag tycker det var nyss jag hade en bebis i min mage, jag tycker det var nyss han var nyfödd och jag pussade hans varma och doftande bebis panna. Jag tycker det var nyss han tog sina första steg och att han nyss fyllde ett år. Ändå tycker en annan del av mig att han alltid funnits, att tiden gått tagit lång tid. Vi har gjort så mycket jag och han båda har vuxit. Jag vet hur vissa hävdar att man är vuxen när man fyller 18, och när jag var yngre höll jag med. Jag tyckte man var vuxen när man var femton. Jag såg mig som vuxen när jag var femton. När jag var sjutton bodde jag redan hemifrån. När jag flyttade hit till stan som nittonåring var jag så vuxen jag bara kunde bli tyckte jag, så när jag blev gravid såg jag inget konstigt med de. Ändå, nu när jag ser tillbaka med tiden har jag och William vuxit ihop. Jag har blivit vuxen samtidigt som han gått från bebis till snart skolbarn. En del av mig kan tycka att jag först var vuxen när jag fyllde tjugofem. Kanske inte just den dagen, men just den tiden i livet. Efter tjugofem så har jag varit mer lugn och inte lika rädd för vad folk ska tycka och tänka. När jag väntade William och hans första år var jag fortfarande väldigt osäker när jag ser tillbaka på tiden, jag var blev så arg när folk påstod saker om mognad, jag kände att jag levt livet innan så INGEN skulle komma och påstå något sånt. Men när jag ser tillbaka, om jag går tillbaka och ställer mig brevid mig själv som tjugo år och nybliven mamma kan jag också se den osäkra flickan, för egentligen, skillnaden mellan 17-20 är inte speciellt stor. Folk vill så gärna poängtera hur stora skillnader det är, men det är egentligen inte de. I huvudet på alla unga finns ändå en osäkerhet. En evig kamp om att bli accepterad för den man är. Jag tror alla som någon gång varit tonåringar vet vad jag talar om. Hur gärna man vill att någon sa se just MIG. Man vill så gärna att folk runt en sak förstå vem man är och älska en för just den man är, men istället så får man ofta hårda blickar vilket gör så ont. Det gjorde ont tills jag fyllde tjugofem, vid tjugofem? Jag helt plötsligt så bryr jag mig inte om andra människors hårda bedömningar eller iskalla blickar. Jag ser dom inte längre, jag låter folk tycka och tänka men jag vet också att allt jag gör, gör jag för min skull eller Williams. Jag gör inte saker för att andra ska ge sitt godkännande. Det viktigaste godkännadet ligger hos mitt barn, godkänner han mig så har jag gjort ett bra jobb.

Jag älskar William så. Jag och han har vuxit ihop dom senaste 6 åren, jag har vuxit som mamma och han har vuxit upp och blivit ett tryggt barn med hela världen under sina fötter. Jag inser med ett lättande hjärta och små lyckotårar i mina ögon att jag har lyckats med det jag ville när jag blev gravid. När jag som gravid nittonåring bestämde mig för att ensam ta hand om min son, bestämde jag mig för att låta min son växa upp med den tryggaste barndomen som finns. Med dom tankarna gick jag in i något helt ensam, jag kom ut stark och står nu här sex år senare. Jag har lyckats med mitt liv. JAG har så mycket att vara stolt över och jag är tacksam för livet. Tacksam för det liv jag lever och tacksam för att jag har hälsan och min son. Jag älskar William så mycket, jag vet alla mammor skriver sånt och det är också de folk använder som ett slags slagord på nätet som det är så fånigt att mammor beyrar sin kärlek för sina barn. Men det skiter jag blanka fan i, jag älskar mitt barn och är stolt över honom. STOLT över vad jag lyckats skapa. Livet ger så himla många vackra stunder. Jag önskar fler människor fick uppleva vad som är bra med livet. Det finns så många där ute som aldrig förstår varför dom lever. Jag var en bland dom, men min lycka i livet var att få barn. Jag tror allas lycka finns där ute, det är bara att leta efter den och aldrig någonsin ge upp. För livet är här av en mening, vi ska leva det. Vad andra tycker och tänker om dig är inte det viktigaste. Det är vad du tycker om dig själv som räknas. Älskar du dig själv? Ja då kommer livet älska dig också.