12 juli, 2010

Visar: 1 - 2 av 2 artiklar
Tweenieåldern

Orsa med bilder, och idioter på Rättviksvägen.

2 kommentarer till Orsa med bilder, och idioter på Rättviksvägen.

Som jag skrev tidigare åkte jag till min hembygd idag. Orsa, heter det hembygd? Det gör det nog, när jag åkte dit kände jag första bara den vanliga ångest som infaller sig när jag kommer vid rondellen i Mora, alla tankar på den människa jag en gång var alla minnen och de jag inte riktigt vill kännas vid. Men direkt när jag kom in till min underbara mormor försvann alla dessa tankar, istället så myste jag massor i hennes närhet.

Vi tog bilen till pappas och farmor samt farbror (som jag endast träffade några månader som jag förstått det, han dog när jag var bebis) grav, till min fasters grav och sedan till min gammalmorfar som jag aldrig träffade, vi gick runt hos släktingar till min morfar och åkte sedan tillbaka till min mormor (knäppt kort på gravarna. Tar någon illa upp säg till så tar jag bort korten). Sen gick vi till Ica för att träffa min lillebror. Där träffade jag två av mina kusiner lite otippat. Sen fick jag se den ena kusinens nyfödda bebis. Begav oss mot min morfars grav som ligger mitt i centrala Orsa vid vita kyrkogården. Gick dit och tittade lite för att sedan bege oss tillbaka till min mormor igen. Åkte till Ica och hämtade brossan eftersom jag lagade lite mat till mormor och William och brossan skulle komma dit.

Sen så satt vi och pratade en stund, och William började se trött ut så det blev dags att bege sig tillbaka hemåt igen. HEM till Falun, tog bilen och körde. En bit efter Rättvik närmare bestämt Vidablick fick jag en Volvo240 efter mig med en blond mycket irriterande brud som följde efter mig hela vägen till Preem rondellen vid bojsen här i stan. Seriöst jag hade lust att få ett vansinnes utbrott på henne. Jag ser mig själv som en lugn och stabil körare, jag brukar SÄLLAN bli arg, men hon… Jag trodde hon ville köra om jag kör nämligen lagligt och folk brukar inte de, så jag körde in på sidan för hennes skull blinkade lite redan utanför Vidablick det är okej att ÅKA förbi. Tror ni hon gjorde de? NEJ,kärringen eller jag kärring är faktiskt inte sant hon var kanske i tjugo års åldern men jag kallar folk kärring när jag stör mig på dom. I alla fall tillbaka till samtalsämnet, hon körde fan och körde precis bakom min stackars bil HELA vägen. Jag lovar, hon var precis så pass nära att hade jag fått lov att bromsa på grund av en Älg eller annat vilt hade jag haft hennes 240 i bagageutrymmet på bilen. Jag var så arg och irritera på henne, SVOR långa rader av ilska i bilen med ord som jag är glad att William som sov INTE hörde.

JAG tycker, och de är min personliga anledning att man inte ska köra PRECIS bakom en bil, det är JUST såna saker som faktiskt ofta är orsaken till whiplash skador folk som ligger och precis i baken på bilarna. MAN ska hålla ett avstånd, för folk som missat de STÅR det i körkortsboken, ända anledningen till att åka så där nära röven på bilen är för att köra om. Den här tjejen kunde köra om mig jag körde på väggrenen för hennes skull men när jag saktade in saktade hon in, när jag körde mot väggrenen så körde hon mot väggrenen. NU förstår jag folk som säger att dom endast anser att dom är de ända folket som kan köra bil… JAG kör jävligt mycket bättre bil en folk som tror att dom får köra på mig efter vägen.

Framme vid kyrkogården. Där min pappa ligger samt hade sin begravning 1993.

Pappa , Min farbror samt farmors grav.
Min pappa Ulf Landgren död 1993 , endast 39 år gammal.
(Dog i en bilolycka)

Duvan har pappa fått av mig samt mina syskon när han dog.

Plockade några blommor och la precis bredvid duvan.
Första besöket på pappas grav på sju år.
Och första gången någonsin på min farmors.

William med handen på sin morfars gravsten.

Gick förbi min fasters grav också. Har varit där en gång innan.

Min gammelmorfars grav.

Där hölls min pappas begravning 1993.
Jag var nio år och jag minns det inte alls lika tydligt längre. Däremot minns jag mer när jag la ner min
pappas urna i graven. Jag och min faster tog ner den tillsammans.

Vägen till kapellet som alltid känns lika skrämmande.
Vackert på kyrkogården, men hela denna väg får mig att känna såna känslor av maktlöshet.
Är därför jag undviker kyrkor. Känslan av ensamheten skämmer mig.

Lite bilder från Orsa.
(Minns tiden när jag och Anna satt där ute på Orsa hotells trapp och bara garvade över nått)

Nån form av rondellprydnad.

Lite av Orsa. Målet kyrkan.

Orsa Kyrka.

Humlor på kyrkogården.

Inne i Orsa kyrka.
(William ville gå in. Jag är inte medlem i kyrkan själv då jag inte är kristen och anser att det är konstigt att vara med då. Men om William vill se följer jag med in)

Orsa kyrka. Detta har man varit på många gånger.
Bland annat sjungit solo där framme. Har även varit där på skolavslutningar.

Här döpet mina syskon. Minns framför allt min syster Cillas dop.
Hade klackskor så jag stod och KLACKADE allt jag kunde inne i kyrkan. Hehe

Orgel William var impad.

Även om jag som sagt gått ur Svenska kyrkan. Är jag ändå imponerad av byggnaderna.
TÄNK att folk gjort dom, det mesta för hand. Det är mer en nu för tiden när maskiner gör massor av jobbet.

Jag tycker att det är vackert faktiskt. Ett väldigt arbete bakom.

Min låg och mellanstadieskola.

Där har man förtärt alkohol på Orsa-Yran i sin ungdoms svunna dagar.
Även där jag och Anna sjöng lambada och imiterade Systrarna Graaf som 14 åringar.

Bakom detta visa tåghus? Bodde jag och Anna när vi lärde känna varandra 1998.

Barn i sorg

Drar till Orsa snart då.

2 kommentarer till Drar till Orsa snart då.

Då åker vi strax, jag ska bara duscha men det går fort. Åker förbi statiol och lämnar in ett paket som ska åka med DHL, som jag förstått det ska det finnas kartonger för deras frakt där så det hoppas jag. Sen åker vi uppåt. Blir roligt att träffa mormor lite.

Tänkte ta med William till pappas grav också. Kanske morfars med. Känns som jag måste dit, har inte varit dit på sju år. I och för sig brukade inte besöken vara ofta förut heller men gick dit fler gånger en vart sjunde år i alla fall om man säger så. Sist jag var dit var alltså cirka tio år efter hans död.
Pappa har varit död i 17 år, jag har levt längre utan pappa i mitt liv än jag hade någon pappa. Jag antar att det är konstigt för många, för mig på något underligt vis känns det helt normalt. Människans hjärna har en tendens att sudda ut jobbiga saker och endast leva i nuet. Att vi alltid bär på sorg och saknad och funderingar men glömmer längtan och saker som för en känns konstigt. Döden är inte tabu för mig som för andra, jag kan helt okänslig fråga andra hur deras föräldrar dog för jag är helt enkelt ganska avtrubbad och tycker döden är så naturligt. ÄNDÅ är jag livrädd för att någon i min närhet ska dö eller jag själv, men att prata om folk som redan är döda är mer normalitet för mig. Jag kan diskutera det utan några som helst samvetskval och skräms inte det minsta av när folk berättar om hur någon dött i cancer utan lyssnar och JAHA.

Dör någon för en som barn stannar barnets lättsamma tankar kvar. Kanske för att barn inte ska fastna i saker, barn behöver den styrkan att själva acceptera saker för annars skulle deras naivitet dö ut av sig själv. Barn behöver sin naivitet och vara lättsam för annars skulle dom inte kunna vara barn.