Dark Mode Off / On
[instagram-feed]
Showing: 1 - 4 of 4 Articles
Författarens egna ord.

Kärlek att våga bli kär.

Alltså jag är rätt anti att överhuvudtaget träffa någon. Jag har i snart 10 år medvetet inte utsatt mig för situationer där jag skulle kunna bli sårad. Jag har dragit mig undan och absolut inte velat låta någon såra mig. Egentligen har jag alltid varit så sjukt rädd för att bli sårad, jag hatar känslan när det sticker till i bröstet och man känner hur hela världen rasar bakom en. Samtidigt gråter jag några tårar och reser mig och går. Jag är liksom så rädd för att smärtan som känns när man inser att den man gett allt inte älskar en tillbaka, därför har jag liksom medvetet valt killar jag vet aldrig skulle kunna älska mig för då behöver jag liksom inte uppleva det där av att jag ändå trodde dom älskade mig. Det låter väl helt jävla idiotiskt, hur kan man aktivt välja att inte låta någon älska en?

Jag tror jag helt enkelt att jag är rädd för att än en gång bli lämnad. Jag hatar att bli lämnad och jag hatar avsked. Jag hatar det bokstavligt talat, när det är slut sägs betyder det att man inte ska ses mer och sånt hatar jag. Jag stannar hellre i ensamhet än att utsättas för att någon ska utsätta mig för de, jag lever hellre som vän med människor än att låta dom älska mig och jag vågar inte låta någon älska mig för om någon älskar mig då kanske jag älskar dom och då kommer dom lämna mig och jag får således säga hej då och aldrig se dom igen. Jag håller mig då hellre rätt passiv och låter aldrig någon komma för nära men ändå så pass nära att dom ändå kan nudda vid mig.

Jag har börjat kolla igenom mig själv och jag har insett något.
1. Dom killar som får upp ögonen för mig stöter jag bort illa kvickt. MEDVETET, jag är livrädd för dom. Jag tänker liksom att om dom nu är så jävla intresserade av en sån idiot som mig då kan dom inte vara fullt friska så dom bör hålla sig på avstånd.
2. Killar som försöker ändå, gör mig nervös och dom ser det. Jag har varit med om det flera gånger. Killar som säger, MEN varför är du så jävla rädd för mig? Varför kan du inte låta mig bjuda dig på middag? Varför kan vi inte ses snälla du? Du ser helt vettskrämd ut. Vad är du så rädd för? Här har dom då verkligen skrämt livet ur mig vilket brukar göra att jag gör något galet och drastiskt i stil med verkligen stöter bort dom på riktigt. Säger saker som jag medvetet vet skrämmer bort dom, eller gör något rent av elakt som går fram till någon annan och bara stöter bort dom.

Jag gör detta för att skydda mig och för att jag mår bäst av de. För att slippa må dåligt, och jag hatar när någon säger du behöver någon till mig. För jag känner aldrig riktigt att jag behöver någon för om jag behöver någon kommer han såra mig och jag vet inte om jag vill utsätta mig för de. Varför utsätta sig för saker som gör ont? Jag kan föda barn, jag kan tatuera mig eller slå mig. Men att utsätta mig för att någon ska sticka en kniv rakt in i mitt hjärta varför ska jag utsätta mig för de?

Ibland drömmer jag om att faktiskt prova, att våga mig utanför den där jävla muren jag har. Att kanske ge folk en chans att låta dom komma innanför min mur, riva allt det skydd jag satt upp och bara vara svag. Jag drömmer om det och tänker ibland att jag kanske borde vara som andra och låta det ske. Jag tänker till och med att jag skulle försöka. Men dom få gånger jag faktiskt provat har folk alltid svikt mig och det gör så jävla ont och jag vill inte utsätta mig för det, rädslan är större än drömmen som är så liten. Av någon underlig anledning vet jag precis hur folk ska göra för att få mig på fall, men jag vet också hur jag ska göra för att dom ska inse att dom inte all kan få mig.

För att få mig på fall: Bete dig som en riktig barnrumpa, höj ögonbrynen och fråga mig saker som du uppenbart ser att jag är obekväm med. Få mig att skratta och tjata som fan på mig.
Hur jag stöter bort dig: Jag blir livrädd och gör något drastiskt.

OM du ändå på något vis skulle vilja ha mig? Ja du lär fortsätta kämpa för någonstans kanske min mur rasar även om det inte är så jävla lätt för jag är ingen lätt nöt att knäcka. Jag har blivit bränd på elden och stucken av rosen vassa taggar för många gånger för att bara låta dig fånga mig.

Migrän & spänningshuvudvärk

Dagen.

Följde med William på donken, tog nuggets där med strips och sen en ramlösa. Är säkert onyttigt men känns inte så onyttigt när de är kyckling liksom. Sen räknade ut kalorierna det blev inte så många.

Gick hem till sonens pappa sen, drog till kniva för att försöka fånga kattungarna men dom lyste med sin frånvaro. Själv fick jag sån jävla huvudvärk är alltid så här när det är som laddningar i luften det behöver åska och komma ur. La mig på soffan hos sonens farmor och där sov jag och höll i huvudet i flera timmar. HATAR huvudvärk. Drog hem sen sonen fick korv med bröd jag åt inget är inte hungrig. Kikade lite på tarzan på disney canal och sen fick William borsta tänderna och gå och sova. Jag satte mig och pluggade och han göra en hel del. Ska göra klart massor imorgon tänkte jag, borde gå och låna lite böcker så ska väl göra de också.

Vad gör ni ikväll?

Tweenieåldern

Lego rockband.

Hehe William och hans kompis sitter i soffan och spelar lego rockband och sjunger till. Är roligt när dom ska försöka med engelska eller så bara leker dom och säger saker i micken S. Ska tydligen bli åska idag, känns mår illa och har sjukt ont i huvudet men är väl lugnt. Ska dra till Kniva och fånga kattungar är det tänkt William ska väl få någon lunch innan jag känner mig mindre sugen faktiskt. Känns mest helt befängt att ens vilja ha något att äta när man mår så här illa. Dessutom OM det bli åska känns de väl mindre kul att gå tipspromenad som är meningen att vi ska göra. Får väl ringa sonens pappa, man kanske ska väcka honom och BE om ett glas vatten. Fnys *Aldrigilivet

Författarens egna ord.

Vakna klockan 2.00

Blev lite störd i natt, drömde något väldigt djup så hör jag hur mobilen ringer. Har Kent på drift som ringsignal. Svarar, då är det Williams pappa som vill ha ett glas vatten. Han hade cyklat från bojsen där han varit på 30 års fest, okej de är lugnt han hade väl typ halva vägen kvar liksom. Gick upp och var i någon form av vaken och sovande tillstånd kanske sånt folk befinner sig i när dom går i sömnen? I alla fall sonens pappa kommer och och ber mig ge honom vatten osv, okej. En granne kommer hem från sitt jobb precis så hälsar personen måste trott jag gick i sömnen för han bara ”väntar du på någon?” och jag, MMM jag har precis släppt in honom vi möttes alltså ganska exakt samtidigt. Sonens pappa tar sitt vatten och drar, jag beger mig tillbaka till sängen och börjar smått bli sur. VARFÖR skulle han väcka mig klockan 2.15 mitt i natten för ETT jävla glas vatten kunde han inte tagit med en flaska istället? På grund av detta för nu hade jag självklart vaknat kunde jag inte somna om förens klockan kvart i tre, halv åtta väcker William mig och jag försökte somna om men gick inte… Jag har liksom redan nu svårt att sova, att bli väckt för ett glas vatten kändes inte okej. Framför allt inte eftersom dom gånger jag varit på väg hem från krogen någon gång ringt honom för att ha någon och prata med och han blivit sur och sagt att han sover.

Är väl överkänslig, är ju typ övertrött också. Sovit dåligt i ett halvår nu. Ända sen i julas har jag haft svårt att sova, vaknar vänder på mig och sånt. Jag kände just nu att jag inte riktigt är tipp topp idag. SÖMN är ett HELIGT territorium. Nu ska jag duscha.

SEN ta inte inlägget så jävla seriöst nu så ni tror att jag är arg på sonens pappa eller nått. Jag är bara irriterad, vilket jag varit på vem som helst som väckt mig mitt i natten.