Visar: 1 - 5 av 5 artiklar
Porslin

En servis.

Så har jag äntligen efter flera års suckande fått hit min alldeles första julservis. Det är då självklart med disney på. Som ni säkert märket är jag helt galen i disney. Disney för mig är som alkohol för en alkoholist. Köpt från fyrklövern kanske skall tilläggas.

Jag älskar verkligen disney, jag samlar på disney klassikerna och har som mål att ha ALLA. Favoritfilmen är och förblir dock Skönheten och Odjuret. Visst lejonkungen är underbar den med, men Skönheten och Odjuret är så sjukt vacker och det faktum att den filmen var den sista jag såg med min pappa gör att den står mig varmt om hjärtat. Jag minns fortfarande när vi var där, vi satt i biomörkret jag, min pappa och syster och kollade. Jag fängslades så av Belle och tyckte hon var så sjukt vacker. Min syster sov så hur mycket hon minns av filmen har jag absolut ingen aning om. Men jag minns, minns helt klart hur jag njöt av varje sekund av filmen. Ett tag senare köpte pappa mig ett par klippdockor med Skönheten och Odjuret, det här måste varit strax innan hans död. Vi befann oss i Hansjö i Orsa och min faster som bodde där var med när jag öppnade mina klippdockor jag var så försiktig, fick mjölk med iskumpar i eftersom dom just för stunden vad jag kan minnas fel höll på att bygga huset och inte hade el där inne. Minns att mjölken var isande kall och hur glad jag var i mina klippdockor. Jag var 8-9 år och hade varit med pappa hela dagen.

Konstigt det där med minnen, kom precis också och tänka på när jag lekte i snön (som kändes helt överdrivet tjock) hos min kompis och hur min pappa kom och gick för att gå till min farmor och jag som förmodligen inte sätt min pappa på ett tag blev så där djupt lycklig i själen för jag såg honom.

Något jag dock inte alls minns med sådan glädje var tiden efter pappa dog. Alla drömmar jag hade som nioåring att se min döda pappa i drömmarna och att han kollade på mig med kall blick och sa vem är du? Jag har ingen dotter, även om det var en dröm så gör det ont i mig när jag tänker på detta att barn har svårt att skilja på fantasi och verklighet. Jag visste att det var en dröm men trodde som barn att pappa kanske glömt mig för han var död. Barn ska inte behöva förlora sina föräldrar, det är tragiskt att det överhuvudtaget ens sker. Ändå så sker det och det finns inget någon kan göra åt det. Men ändå kan livet likt disney ha väldigt lyckliga stunder, mina kom när jag som nittonåring tog ett graviditetstest, för andra kommer det vid andra stunder. Just som med Disney.

Hela uppsättningen, av delarna jag fick.
Är för att samla.

Disney MY disney.

(Pluto vi har ekorrn i juleträ)

Uncategorized

Skolkatalog!

Idag damp den ner Williams allra första skolkatalog. Jag minns min första skolkatalog. Den där man kollade sönder på alla som man var kär i i, vissa sidor var så utslitna så man fick tejpa dom, eller dom man hatade och önskade livet ur med ord som “dö din fitta” osv. Inte kanske världens mognaste språk men jag ansåg ändå att det förtjänade dom. Kanske inte så här efteråt för saker man blev osams över i den där åldern var egentligen bagateller. Ändå hänger väl kanske folks bild av en kvar skulle jag tro. Många tror kanske man är precis samma person idag som då när man var liten och skrev “dö din fitta” i skolkatalogerna. Tur dock att William inte ens kan såna ord och att han är sex år och inte tretton som jag var när jag tittade sönder min skolkatalog. Sen tror jag inte pojkar skriver “dö din fitta” eller skriver elaka saker i sina skolkataloger, jag tror nog och törs nog säga att majoriteten av alla HORA, Fitta och andra ned värderande ord som skrivs kommer av andra tjejer. Visst kan killar skrika hora efter tjejer på stan/byn MEN jag tror att tjejer är dom som skriver “Maja är en hora” på busshållsplatsen. Jag tror också att alla tjejer någon gång fått känna den där blicken som fått en att vilja sjunka genom jorden och försvinna av någon. Jag var inte guds bästa barn som yngre, jag var väl en av dom som folk var jävlig mot som var jävlig tillbaka. Sån där mitt i mellan som stod upp för mig själv och var hatad för de. Jag antar att det står hora på mig i några skolkataloger runt omkring, men jag har gjort desamma mot andra. Jag menar allting går runt liksom, men jag är inte samma tjej idag som jag var då. Idag kommer jag INTE ta att mina framtida elever kallar varandra hora, jag kommer inte vara en av alla dom lärarna som blundar för rykten eller hot i skolan. JAG kommer finnas där för mina elever och i mitt klassrum ska det vara förbjudet med nedsättande ord. Jag vet hur en blick kan döda en elev, och jag har själv varit eleven/tjejen som tjejer ringt till och hotat att döda. Jag är själv tjejen som fick höra ord som DIN JÄVLA HORA efter mig på gatan när jag gick med min lillasyster som då var 2-4 år gammal. Jag har dock aldrig skrikigt hora efter någon, jag har skrivit de i skolkataloger som payback och hämnats på andra sätt som kanske inte alltid varit helt enligt regelboken. Jag är som sagt inte guds bästa barn, jag har brister och gör fel det har jag alltid gjort och kommer alltid göra. Men jag strävar inte efter att bli någon som en felfri jag strävar efter att bli accepterad för den jag är, och det skulle jag nog kunna säga att jag är idag. För jag har krossat folks tankar om mig, jag har gått längre än många andra och ÄVEN om det här inlägget började handla om en skolkatalog så är det ändå där det började. Sjuan med att vara pirrigt kär i fel kille, att förlora oskulden när man är 15 år och det är sommarlov mellan 8an och 9an och att veta att man blir en hora i samhället bara för att man inte bara höll sig till att vara den samhället ville att man skulle vara. För de vi vuxna blundar för det ser alla tonåringar varje dag, det där med att vara HORAN i skolkatalogen. Den som var min hora i skolkatalogen för 10 år sedan är inte det längre, jag har inga elaka tankar om dessa jag har förlåtit dessa som kallade mig hora och gått vidare. Jag tror dessa gjort desamma med mig. Vi är inte samma människor idag någon av oss, och har jag sårat någon så ber jag om ursäkt och ni är också ursäktade för era misstag. Alla är människor att gå runt och hata är inget jag vill göra. Inte igår, inte imorgon och inte idag.

Tur jag har en son som är 6 år som slipper bry sig om tonårs dilemman på ett tag.

Kläder

Kläder från mama.

Eftersom jag är med i tidningen mama’s kundpanel fick jag följande mysdress från dom. Tyvärr blev jag like besviken för på bilden trodde jag det var långa byxor, men var korta tränings. Får väl bli pjamas för jag är lite för frysen för att gå runt i sånt 😉 .

Informationsteknik

Vad är min blogg för något?

Alltså funderat lite. Alltså dom flesta bloggar är ju kategoriserade, antingen modeblogg, eller fotoblogg, vissa bloggar är mammabloggar /föräldrabloggar/unga föräldrarbloggar eller gravidbloggar, och sen finns det inredningsbloggar och matbloggar, viktbloggar och träningsbloggar. Det är skulle jag tro dom kategorierna som är vanligast. Men vad är min blogg för något. Jag lägger den i listor för föräldrabloggar men ändå tycker jag någonstans inte riktigt det stämmer. För visst jag är mamma men jag är ingen småbarnsmamma och de flesta bloggarna skriver liksom mest om sina bebisar blöjor och nappar. Jag känner liksom att där passar jag inte riktigt in. Tävlingar i såna bloggar är också för bebisar så jag är rätt ointresserad faktiskt. Har man ett barn som går i skolan är sex år och slutade med napp och blöja runt två årsålder så är det helt enkelt inte ens i närheten av att vilja ställa upp i såna tävlingar. Så jag känner att kategorisera mig i föräldra-bloggar, ja jag vet inte är det kanske inte lite märkligt?

Så vad är då min blogg? Lärarblogg funderade jag på ett tag eller studentblogg, fast ändå skriver jag inte uteslutande om läraryrket och heller inte om studentlivet. Jag undrar liksom hur andra kategoriserar min blogg. Tänker folk direkt åh ännu en mamma-blogg eller är ni som jag att nej det är ingen mammablogg för du har för stort barn för de?

Seriöst har jag ingen aning om vad min blogg ska kategoriseras som, jag tror nog min mesta tankeverksamhet gått på det. Det står att en blogg måste kategoriseras när man läser på nätet, fast är det verkligen så? Jag älskar foto, jag är mamma, jag är blivande fröken, mat och bak är skit kul, jag bantar väldigt gärna då det är ett intresse för mig om så rätt skumt intresse men så är det. Så jag antar att min blogg är en avstickare, en konstig blogg utan kategorisering eller vad tycker ni? När ni läser min blogg i vilket fack sätter ni den i då?

Uncategorized

Bilder en morgon i Falun.

Lite bilder från min och Williams tog stressade morgon överdriver inte. Eller det var inte stressig när bilderna på oss togs nej nej, då hade vi tid det blev däremot stressigt efteråt när sexårs-bacillen bosatte sig i William så han absolut inte skulle ha de kläder jag lagt fram åt honom. Han sprang in och låste toalett dörren och vägrade öppna (VAD fan gör man vid såna tillfällen?! När man inte har moderna dörrar med sån där stoppa bestick kniven och dra runt grejs) nej William slängde tröjan och sen fick jag hota med diverse saker, tänk att mutor och hot alltid går hem och jag som sa som barn att så skulle jag aldrig göra mot mina… Man får bita i allt man sagt, så numera säger jag ingenting. Det ända jag tänker göra till min blivande tonåring är helt enkelt att åka och hämta honom oavsett hur full han är men annars får man bara äta upp sina ord. Utan barn, gravid och med små bebisar finns det så mycket principer man tror man ska ta fasta på, som förälder till barn efter 4 år inser man att det är bara att äta upp sina egna ord. Inte så att William är speciellt bråkig eller så, han är så snäll. Omtänksam, bryr sig om andra kramig och helt underbar. Men som alla barn gör han revolution ibland jag skulle nog mer reagera om han inte gjorde det, det är helt normalt att bli förbannad på sina föräldrar ibland eller helt enkelt testa vad som händer om man vägrar saker. Barn som inte gör sånt är det ju något som inte står rätt till med, inte barnens fel utan mer föräldrarna. Barn som inte vågar säga ifrån eller trotsa för sina föräldrar är ju otrygga på ett eller annat sett och därför ser jag trots och jag vill inte som ett sunt och helt hälsosamt beteende även om man som förälder dom stunderna bara GAHHH kom ut!

I alla fall nere vid skolan så blev det tjafs igen när han började att jag “nyppt” honom. Jag hade inte “nyppt” honom (barn har så härliga uttryck) , jag tog tag i jackan för att han inte skulle åka ner för ledstångens sida när vi var försenade/hade bråttom, men William är i en ålder när han gärna påstår att man nyper eller gör illa honom fast man inte ens nuddat honom eller tagit i jackan (observera att jag inte nuddar hans hud) , bara för han märkt att reaktionen blir att man släpper för INGEN vill skada sitt barn liksom omedvetet eller medvetet om man är normal i huvudet vilket jag är. JAG är helt emot barnmisshandel och tycker att såna straff borde bli ännu hårdare än dom är. I alla fall diskussionen hur vida jag “nyppt” honom satte igång. Jag sa NEJ William det gjorde jag inte, du skällde på mig då börjar William. Jag NEJ de gjorde jag inte heller. Till sist fick jag nog av herr jag har sexårsbaciller i kroppen så tog tag i honom morrade och gav honom världens buskram och bara men lyssna någon gång och han garvade så han visste inte vart han skulle ta vägen samtidigt som han “sluta” för såna är sexåringar väldigt noga med att kramas och busa men på deras VILLKOR. Sen sken han som en sol när jag sa “William du är som en lite terrier” ger dig aldrig. Vad är en terrier mamma? EN Terrier är en hund som låter “voff voff voff hela tiden utan stopp” sa jag och William, HAHA en sån skulle vi ha.

Vi kommer in skolan ska börja om 1 minut, William skiner som en sol när han säger till sin fröken. ÄR vi försenade?! Hon, Nej men skynda dig för vi börjar snart. William skit lycklig! JAG kom försent idag. Tänk om vi föräldrar kunde vara lika lyckliga en stressad morgon när vi kommer försent!
Önskar man var en sexåring med busigt humör, våga trotsa och glädje när man kommer försent och en ärlighet som många vuxna saknar.

William surade först 😉

Sen började vi diskutera något

Grr William. Han kan inte hålla sig för skratt hans mamma är galen!

Vi två fast jag råkade visst trycka ihop våra ansikten lite väl mycket 😉

Williams skola en oktober morgon 2010.

%d bloggare gillar detta: