Dag 02 – Min första kärlek

Så kom man de de ämnet då. Hehe de svåraste. Jag har jätte svårt för att bestämma mig vem min första kärlek var? Jag tror det kan ha varit en pojkvän jag hade när jag var sjutton. Jag var väldigt kär i honom, och ja i alla fall så kär att jag tror det kallas kärlek?

Annars hade jag även en i yngre ålder jag drömde om även om jag aldrig gjorde något med. Min högsta önskan var att bli tillsammans med honom, gifta mig och skaffa många barn. Jag gick på mellanstadiet *s*. Alltså vet jag inte om de direkt heller kan räknas som första kärlek?

Jag är rädd för att bli kär, kärlek gör ont och jag tycker inte om smärtan. Dessutom blir man kär tar det en dag slut och när det tar slut står man där ensam. Jag har en väldigt bitter syn på livet och eftersom att det antingen slutar med att man gör slut eller att den ena parten dör så undviker jag just såna saker, för att skydda mig själv från smärtan att förlora någon jag älskar. Det är väl en vinna och förlora situation kan man tänka sig, det jag vinner på det är att slippa förlora någon, de jag förlorar är väl det där som är så självklart för alla andra parlivet.

Jag har dock aldrig varit en av dom som drömt om de heliga vi två. Jag brukar snarare undra varför alla strävar så efter det? Dom gånger jag varit i förhållanden har jag både känt mig trygg samtidigt som det kvävt mig. Jag stor inte ut med att ha en människa som har höga förväntningar på mig där jag måste leva upp till allt det som anses vara normalt. (Vilket är väldigt intressant för med William älskar jag just såna saker, att jag vill vara bäst och gör allt för honom) . Men skillnaden här är att leva i som par, det går mig upp till halsen och kväver mig inifrån på ett skrämmande sätt.

Nu blev det Off tropic kanske? Men ja ni fick veta två ”Min första Kärlek i alla fall”.