På senare tid har jag tänkt på en sak, det här med arbetslöshet och jobb. Jag har ju pluggat och hade turen att få mitt jobb direkt efter jag fick min examen. Men så ser det ju långt ifrån ut för alla. Jag tänker ibland på hur tragiskt samhället är när folk får sitt första jobb vid 25-30, det är idag mer regel än undantag att man får ett jobb (inte timvikariat) när man är närmare trettio. Det betyder också att många väljer att vänta med att skaffa barn tills 35-40 som i sin tur kan leda till att vissa får svårigheter att skaffa barn. Det är inte bara av barnafödande orsaker jag tycker att det är tragiskt så ingen får för sig det utan också för att så många hamnar utanför samhället. Jag vet många som fortfarande inte haft ett längre jobb efter gymnasiet, som fortfarande är arbetslösa som kämpar för att få jobben som inte finns. Nu skriver jag framför allt för oss som inte bor i storstäderna utan de som bor på landsbygden. Många anser att ”flytta till stan då”. Men alla kan ju inte flytta till storstäderna, då kommer vår landsbygd istället att helt dö ut. Jag gillar landet och tanken på att bo i någon av Sveriges stora städer får mig att rysa. Jag åker gärna till städerna över en helg och njuter men mitt hjärta hör hemma i Dalarna, jag är en dalkulla in i själen. Här är jag född och här vill jag dö, jag kan inte tänka mig att bo på annat ställe, men semestrar gärna runt i landet.

Hur som helst, jag känner att det är trist att folk ska få sitt första jobb närmare trettio, inte för att 30 är gammalt för det tycker jag inte. Utan därför att vid trettio borde man ha: jobbat ett längre tag, haft chansen att resa, ha råd att skaffa hus eller ha hus. Men ska inte sitta vid trettio och fortfarande vara på samma nivå som personer som just tagit studenten. Problemet med den saken är att idag så tycker ingen att det är speciellt märkligt att en artonåring är kompis med en som är tjugoåtta, eller att de båda går på samma möten på arbetsförmedlingen och någonstans tycker jag det känns konstigt. För borde inte någon vid tjugoåtta redan ha jobb?
Många födda på 80-90-talet har blivit en ihopsatt klump av ”likvärdiga”. Hur ser det ut om 10 år när 2000 barnen kommer ut, kommer vi då sitta där med 38-åringar som är på samma ställe som 18åringarna?

Nu känns det som jag blev väldigt djup. Jag vet inte ens om jag kommer vilja ha kommentarer på detta för någon blir väl sur, men jag har tänkt massor på sista tiden. Jag är nyexaminerad och fått jobb. Men jag ser de andra som är både äldre och yngre än mig som fortfarande är arbetslösa och det gör ont i hjärtat på mig att samhället inte har jobb att erbjuda alla.

Idag är det planeringsonsdag. Vi har all vår planering på onsdagar vilket betyder att jag träffar barnen sista rasten och vid avslutningen på dagen. Det är andra veckan så nu är det ganska mycket som ska testas på mig, vart mina gränser går och sånt. I måndags sa två barn:
Madeleine, jag tycker du är väldigt vacker. (pojke)
Madeleine, jag tycker du har vackert hår. (flicka)

Igår var det en som sa: Madeleine jag tycker jättemycket om dig.

Dom är så sjukt söta, kan man annat än älska att jobba med barn? Sen i vilket yrke får man höra så mycket från hjärtat som inom yrken med barn?

William och jag har de lite tufft nu dock, han hatar likt mig att gå upp tidigt på morgonen. Så det är massa tjafs på morgonen. Han som är som ett åskmoln och jag som går i en dimma och vill vara ifred och slippa tjafs. Jag sa till William att det kommer bli bättre ju längre tiden blir och att vi vänjer oss att gå upp tidigt. Det är skitsnack egentligen för jag har aldrig vant mig vid tidiga mornar. Men jag måste ju vara positiv för Williams skull. Han slutar dock senast halv 5 och det är en gång i veckan, så han har det ju bra på de viset i alla fall. Min älskling.