Ett inlägg om jobb.

På senare tid har jag tänkt på en sak, det här med arbetslöshet och jobb. Jag har ju pluggat och hade turen att få mitt jobb direkt efter jag fick min examen. Men så ser det ju långt ifrån ut för alla. Jag tänker ibland på hur tragiskt samhället är när folk får sitt första jobb vid 25-30, det är idag mer regel än undantag att man får ett jobb (inte timvikariat) när man är närmare trettio. Det betyder också att många väljer att vänta med att skaffa barn tills 35-40 som i sin tur kan leda till att vissa får svårigheter att skaffa barn. Det är inte bara av barnafödande orsaker jag tycker att det är tragiskt så ingen får för sig det utan också för att så många hamnar utanför samhället. Jag vet många som fortfarande inte haft ett längre jobb efter gymnasiet, som fortfarande är arbetslösa som kämpar för att få jobben som inte finns. Nu skriver jag framför allt för oss som inte bor i storstäderna utan de som bor på landsbygden. Många anser att “flytta till stan då”. Men alla kan ju inte flytta till storstäderna, då kommer vår landsbygd istället att helt dö ut. Jag gillar landet och tanken på att bo i någon av Sveriges stora städer får mig att rysa. Jag åker gärna till städerna över en helg och njuter men mitt hjärta hör hemma i Dalarna, jag är en dalkulla in i själen. Här är jag född och här vill jag dö, jag kan inte tänka mig att bo på annat ställe, men semestrar gärna runt i landet.

Hur som helst, jag känner att det är trist att folk ska få sitt första jobb närmare trettio, inte för att 30 är gammalt för det tycker jag inte. Utan därför att vid trettio borde man ha: jobbat ett längre tag, haft chansen att resa, ha råd att skaffa hus eller ha hus. Men ska inte sitta vid trettio och fortfarande vara på samma nivå som personer som just tagit studenten. Problemet med den saken är att idag så tycker ingen att det är speciellt märkligt att en artonåring är kompis med en som är tjugoåtta, eller att de båda går på samma möten på arbetsförmedlingen och någonstans tycker jag det känns konstigt. För borde inte någon vid tjugoåtta redan ha jobb?
Många födda på 80-90-talet har blivit en ihopsatt klump av “likvärdiga”. Hur ser det ut om 10 år när 2000 barnen kommer ut, kommer vi då sitta där med 38-åringar som är på samma ställe som 18åringarna?

Nu känns det som jag blev väldigt djup. Jag vet inte ens om jag kommer vilja ha kommentarer på detta för någon blir väl sur, men jag har tänkt massor på sista tiden. Jag är nyexaminerad och fått jobb. Men jag ser de andra som är både äldre och yngre än mig som fortfarande är arbetslösa och det gör ont i hjärtat på mig att samhället inte har jobb att erbjuda alla.

 

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

2 thoughts on “Ett inlägg om jobb.

  • 29 augusti, 2012 at 15:51
    Permalink

    Det är verkligen inte rättvist, jag känner massa folk som inte vill något mer än att ha ett regelbundet jobb.

    Reply
    • 29 augusti, 2012 at 16:09
      Permalink

      Elin en trappa ner – Verkligen, det är riktigt trist att människor ska behöva gå hela sin “ungdom” arbetslösa innan de väl kan börja jobba.

      Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: