Att vara mamma till en åttaåring.

Känns som jag borde blogga mera på vardagarna, men jag är så jävla trött jämt. Jag överdriver inte i morse kunde jag lätt ha somnat på bussen. Det är helt galet!
Idag efter jobbet drog jag till stadsparken och hämtade upp min lilla “pre-teen” till son som surade en bra stund över att jag inte tänkte gå till sportys idag. Jag ville bara handla eftersom jag tänkte laga pannkakor med sylt och grädde till middag. William gick och surade hela vägen till Maxi och allt var skit och livet var allmänt tråk och fjant enligt min “pre-teen“. Det är en riktigt intressant ålder, allt är: MEN åh!, Suck, och stön. Livet är fruktansvärt orättvist och “alla andra får, men inte han“. Det är ganska stora kontraster emot att ha en relativt glad unge annars. Samtidigt är det en underbar ålder då han är så självgående. Han fixar de mesta själv, och vill ogärna ha hjälp. Han kommer hem och säger oftast: JAG spelar tv-spel eller jag går till min kompis. Livet är helt annorlunda med ett skolbarn, det är mer fritt han väljer själv vad han vill och inte vill göra ofta. Men sen är det ju aldrig kul när han inser att jag faktiskt sätter gränser och de han vill göra inte alltid går igenom.
Sen är de ju väldigt roligt att ha en åttaåring måste jag säga, förra veckan gick några i sjuan framför oss, de hade gått och kikat bak på William flera gånger (han känner dem sedan förra året. William går på en F-9 skola). I alla fall började de även kika när vi skulle gå in hemma. Jag kunde inte låta bli så jag vinkade glatt åt dem. William höll på att skratta ihjäl sig och sa: “MAMMA, dom kommer tycka att du är helt knäpp!”, de sket jag i. jag hade skitroligt när jag fick vara lite barnslig en stund. Jag är en sån mamma, jag leker ibland och gör spontana saker. Varför vara så mogen och tråkig? När man kan vara omogen och rolig under perioder?

Det är underbart att vara mamma till en åttaåring, det är kul och speciellt. En helt ny känsla faktiskt, att se sitt barn växa och bli stor. Han var hos skolläkaren med Björn i tisdags. William är 141 lång! Jag är 172, om ynka 31 centimeter är vi lika långa. När jag gick med honom på stan igår såg jag att han snart är i samma höjd som mina axlar, jag kommer snart få se upp på min son istället för ner på honom.
Att vara förälder är fantastiskt!

 En tid för längesen.

Mörkt hela tiden.

Höst och vinter är inte “min” tid på året. De är alldeles för mörkt, kallt och blött för att jag ska trivas. November är dessutom märklig med sitt ombytliga väder. Jag längtar tills om ungefär 4
Månader när solen lyser mer än den gör nu. Sommaren är det finaste jag vet, solen, värmen, blommorna och alla människor som ler. Under den perioden är folk bittra och otrevliga och jag tror det är värre nu än förut för vi inte fick någon sommar. Jag känner de själv också, hur jag är lätt irriterad och känner att jag fått för lite solljus.