Igår var det exakt 10 år sedan jag flyttade till Falun. Vad ska man säga om saken? Nitton år gammal drog jag deprimerad och ensam till Falun och blev gravid ganska tätt inpå. Ha, det var precis som gamlingar sa förr att folk drog till städer och blev på tjocken. Som jag då?! Hur som haver, tio år av mitt liv har passerat sedan jag kom till Falun. Till min lägenhet på Bojsenburg och klev ut i en ny del av livet, tio år är en lång tid, det är inte långa stunden kvar tills William blir 9 år.

För tio år sedan var jag en annan människa, jag var ändå jag men ändå en annan jag. Jag var i desperat behov av att finna kärlek, bara bli älskad helt och hållet. Att bli mamma gav mig den kärleken, den där helt gränslösa kärleken du kan ge någon annan och få tillbaka. Jag har älskat att vara mamma sedan första stund, att vara förälder att ha någon du bara kan se in i ögonen på och inse att där finns det en kärlek utöver denna värld. För mig är föräldraskapet en den av mig, den jag är, min identitet. Den Madeleine jag var innan jag fick William är ingen jag längre identifierar mig med även om den biten av mig påminns då och då, hur jag kunde se mig själv som korkad och okunnig och inte alls de behovet av att lära. Hur jag då kunde bli den jag är nu som är kunskapssugen och vill lära mig saker. Hur jag byggt mina broar när jag flyttade hit till Falun och blev mamma. För så är det ju, jag blev förälder i Falun, jag blev vuxen i Falun. William och Falun fick mitt liv att ljusna på något underligt vis, denna lilla småstad som jag gett mitt vuxna liv.

Vem vad jag då innan? När jag tänker tillbaka på den där otrygga delen av mig själv som en gång var mitt jag skulle jag bara vilja resa dit, ge mig själv en kram och säga: DET blir bra, kämpa bara några år till jag lovar det blir bra. Livet blev bra, jag minns när jag var sexton år och stod vid Bastubacksbron i Mora och tittade ner i det iskalla vattnet och tänkte, vad händer om jag hoppar nu? Skulle någon sakna mig skulle någon ens minnas mig. Jag tog två steg upp på bronsräcket och tänkte hoppa när vinden viskade “det är inte din tid ännu”, och jag klev ner igen. Jag lyssnade på vinden, jag trodde att alla människors olycka var mitt fel och trodde så starkt att alla skulle bli lyckliga och utan smärta om jag inte fanns kvar. Men vinden viskade och jag lyssnade, jag lyssnade även den gången när jag som tolvåring i femman låg och planerade hur jag lättast skulle lämna jordelivet när en röst även där talade till mig att min tid inte var där ännu. Jag straffade min kropp genom att inte äta och sprang flera varv i trappan, jag åkte inlines runt hela Udden varje morgon och jag cyklade fanatiskt till ställen runt om i Orsa för att min kropp inte var som jag ville ha den. Jag fantiserade om döden, jag trodde döden var den största delen av livet. Jag sökte kärlek utan att förstå vilken form av kärlek jag behövde, jag var den där alla kände till och visste vem jag var, jag vantrivdes med henne bilden av mig själv och de ingen annan visste.
Jag talade aldrig med andra om saken, jag lyssnade när mina vänner skar sina armar eller pratade om olika former av ätstörningar, jag var en peppande vän som mest funderade i döden. Jag var en konstig typ som grät när ingen såg och gick hem för jag mådde dåligt.
Jag skulle vilja ge mitt tonårsjag en kram, en bekräftelse på att “du allting blir bra”. Jag ångrar inget i mitt liv, mitt liv blev bra. Mitt liv fick ett nytt liv när jag blev mamma, men jag skulle vilja ha chansen att berätta för mitt yngre jag hur bra livet skulle bli. Hur som helst tio år har passerat och här är jag, ett lyckligt och underbart jag!

skanna0029Blondie 19 år, 10 år sedan.
Olycklig, förvirrad, ensam.

032Brunett 29 år och 10 år senare.
Lyckligare, stoltare, livsglädje.

6 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: