I djupet av mitt hjärta. Jag känner mig nedstämd som sagt börjar se ett mönster då jag brukar bli så här sommartid. Det är som att jag alltid går in i en dämpad sida på sommaren. Jag ser fram emot värmen och jag njuter men något annat oroligt hoppar runt inne i bröstet på mig. Någon som vill ut, någon som känner sig instängd. Det är som att vara fasthakad vid kedjor där jag instinktivt skriker av panik inombords. Kanske är det mitt inre som spökar, jag är en rastlös människa.
Igår när jag åkte på bussen tänkte jag på alla de gånger jag under senare år behövt massor att göra för att slippa tänka. Jag blev GALEN av tankar och därmed såg jag till att studera på 200%, jag körde mammalivet hundra ut och verkligen gick in på djupet på saker. Rent spontant är jag fortfarande sån, jag hatar stunden när jag får chansen att TÄNKA! Jag hatar den, det är därför jag hela tiden ser till att vara upptagen med saker för jag rädslas att tänka, att analysera, att fundera. Min avsmak för mat är nog en del i det, den ångesten mat frambringar hos mig den är väl en del av den kombination jag känner inför mig själv som person. Paniken som uppstår när något inte känns hundra procent är hemsk, jag måste ha det där hundra procentiga det är så viktigt för mig. Så otroligt viktigt för mitt mående, är allt hundra är jag hundra. När något går neråt är det som att hela jaget faller. Jag vet inte varför jag är sån, varför jag är så här dalig i mitt liv. Ena stunden kan livet kännas som en fest för att i andra stunden rasa och allt runt mig känns som en avgrund utan slut. Ett fall där kroppen skriker efter syre! Ge mig luft och låt mig andas, annars krävs jag.

Gårdagen blev en tung dag och det känns som att hela helgen kommer fortsätta i samma anda. Igår blev det en sån där dag när jag funderade över vad vill jag och hur vill jag göra saker? Just nu känner jag mig osäker på om saker och ting är rätt. Det är alltid bättre att släppa saker men sån är inte jag. Jag ältar och tänker, funderar och vänder på saker. Jag vet starkt att det som inte känns bra heller aldrig blir bra, man ska ju lita på sin inre röst och min inre röst talar om för mig att jag borde göra något annat. Känner jag mig själv rätt blir det så också, jag fixar inte att stampa på en plats där jag inte trivs min karaktär är alldeles för orolig för den saken och mitt inre jag vet för väl att jag inte passar in på platser där jag inte trivs. Jag har alltid varit sån som slutar med saker när det inte känns rätt, vad det beror på vet jag inte? Kanske är det min personlighet som fått mig sådan, saker som inte känns helt hundra är inte värt att satsa för mycket energi på.

Nu ska jag duscha och kanske hinner jag ladda energin, jag behöver mer energi och en dusch kanske hjälper till med saken.