-11 kilo och hopokondriker.

Ställde mig på vågen för ett tillfälligt lyckorus. Jag har gått ner 11 kilo på 9 veckor, de första 10 gick på 5 veckor och de nu resterande ett har alltså tagit mig fyra jävla veckor att få ner. Inte så konstigt dock, för jag har haft kalasfirande och jag har ätit en pizza under tiden och motionen har verkligen inte legat på topp. Jag mår inte så bra på insidan, där i hjärtat liksom på insidan. Jag hatar såna här perioder, jag går ofta ner i vikt när jag mår så här eftersom hungern är mitt sätt att kontrollera insidan. Det blir som en belöning i känslan av maktlöshet.  Den här känslan började i somras, jag vet inte riktigt vad som hände där och då. Vid semestern, det var som att allt jag puttat bort under många år poppade upp till ytan igen. Att det dessutom nu är sjukdomar till höger och vänster gör inte mig en tjänst direkt. Allt prat om ebola gör mig helt paranoid, jag blir helt kallsvettig varje gång texter om ebola hamnar i mina ögon, eller när någon skämtsamt säger något om ebola. Såna gånger vill jag bli katolik och korsa bröstet och be en bön att ebolan inte kommer hit. Jag är LIVRÄDD! Det finns en anledning att jag är hypokondriker, jag är livrädd för sjukdomar. Genom mitt liv har jag testat mig för cancer och hiv många gånger. Inte för att HIV direkt legat som något jag trott mig ha, jag lever ju inte ett risktagande liv diret med lösa förbindelser och sprutor. Men jag får ändå under perioder för mig att såret jag fått på handen kanske blivit infekterat av något, eller att jag kanske omedvetet nuddat någon annans kroppsvätskor på bussen eller liknade. Jag tar alltid ett papper efter jag tvättat händerna och låser upp toalettlåset på allmänna toaletter och lika så med handtagen. Har står fobi för att vidröra rulltrappor och försöker undvika sjukdomar så mycket jag bara kan. Det är ett helvete att vara livrädd för sjukdomar ska jag säga er, lika så att jag vid flertal tillfällen får för mig att jag håller på att få en hjärtinfarkt, hjärnblödning eller liknade. Att huvudvärken är en tumör, eller att jag kanske har fått en propp i hjärnan. Alltid denna ångest, alltid denna panik och nu är mitt mående sådant igen att jag inte vill träffa folk. Jag går in i en lokal och känner hur jag tror att alla stirrar på mig och viskar om mig, tror att varje diskussion om vikt är en påpekan om att jag nog borde banta. För även om elva kilo är borta känner jag ingenting, jag tror jag inbillar mig. Jag intygar mig själv att vågen ljuger, och att byxorna numera måste dras upp varannan minut beror helt klart på de egentligen är för små. Detta trots att jag kan dra ut dem en bra bit, och om en vän visade samma sak skulle jag genast tänka att den hade gått ner massor. Men inte jag, absolut inte jag. Jag känner aldrig det där, jag upplever aldrig den där kicken. Jag blir aldrig och aldrig nöjd med resultatet av något. Det enda jag blivit nöjd med är William, som jag ser är en så himla gullig kille med hjärtat på rätt ställe. Men annars då? Varför känner jag inte kicken, varför kan jag bara inte känna att WOW. Jag kände en stolthet i minuten jag fick körkort, sen så försvann den och jag intalade mig snabbt att vad var då detta? Jag kände en stolthet när jag fixade ihop ett gymnasiebetyg via komvux på distans med William hemma tills han var 2,5, men den försvann lika fort med en känsla av. Tror du att du ska vara stolt över detta?! Jag kände en stolthet när jag fick min examen från lärarprogrammet men den har jag också ifrågasatt mig själv över. Som att, är du verkligen säker på att du är värd den? Det är fler så är bättre än dig?
Lika i mitt jobb, jag granskar mig kritiskt varje minut. Ser allt det bra andra gör, men aldrig och åter ALDRIG ser jag det jag själv gör som något bra. Jag kan alltid göra något bättre, jag känner mig som en slacker fastän jag lägger ner tid på att göra saker för att utvecklas. Jag avskyr känslan av att aldrig känna att jag är bra som jag är. Det värsta är att jag inte är ensam om den känslan, jag vet att nästan alla jag känner har precis samma känslor. Varför? Varför kan man bara inte uppskatta sig själv på samma sätt som man uppskattar andra? Varför är mina lyckorus så korta? Det är verkligen som trollkarlen i Den sista enhörningen säger, ”Människor vet aldrig när dem är lyckliga”.