Visar: 1 - 5 av 5 artiklar
Ätstörningar

Min insida är som ett bygge av Lego, som faller sönder.

Jag har skrivit om min ätstörda sjukdom i många år. Först helt utan att söka hjälp, och för exakt två år sedan gick jag behandling första gången. Trots att jag uttalat vetat att ätstörningen inte är normalt har den varit normal för mig. Förra gången när jag gick dagvård en dag i veckan, och i grupp satt jag mest och tänkte att på att alla andra var sjukare än jag. Det här i sin tur fick mig att intala mig själv att jag nog är frisk.

Någonstans har mitt självhat gjort att jag tror att det sjuka är det friska. Att det är helt normalt att vakna varje morgon led viktångest, att alltid tänka på vad som kommer in i munnen. Att känna skam om jag äter något. Kanske främst ur alla förbud ur dieter eller livsstilar som många säger att det är. Ett exempel är som alldeles nyss när jag gjorde mig min dagliga frukost. En skål med mannagrynsgröt, kanel och mjölk. Jag tänker bara att egentligen skulle det varit havregrynsgröt där. Hur kan jag strunta i den saken? Att jag inte tycker att det är gott spelar ingen roll, jag har lärt min kropp att i första hand ta det som påverkar magen bäst.

En fråga som uppkommer ofta när det talas om kompensation vid ätstöring är: “Använder du laxermedel?”, “Har du förbjudna maträtter/aktiviteter”? Förra behandlingen sa jag nej, men nu denna behandling som pågått sedan januari så inser jag för varje vecka att alla mina normala beteenden inte alls är normalt. Att jag peppra kroppen med linfrön, ätit katrinplommon rakt ur påsen (hela påsen) i syfte att springa på toaletten, eller att jag får ångest av: pizza, hamburgare, pommes frites, potatis, ris, ägg, spagetti och alltid avskyr middagen och kan fundera i flera timmar på vad vi ska äta.

Att drömma på nätterna att jag utsätter mig själv för saker som skadar mig, och att vakna upp med ett tryck över bröstet eftersom att jag inte vet om det är sant?

Igår var jag till psykologen på Dala ABC, jag höll emot tårarna och hon frågade mig varför jag inte vill gråta. Jag sa;

Därför att det gör så ont! Det känns som jag ska gå sönder när jag gråter! Ska att jag dör!

Precis så känner jag det, som att döden är närvarande när jag gråter. Jag fick en linje där det stod: Dåtid, Nutid, Framtid på uppritad på en white board och frågan om: “Vart befinner du dig?” Mitt svar var i dåtiden och framtiden men aldrig i nutiden.

Att jag brister nu är tydligen en del i behandlingen, jag börjar förstå och omvärdera hela mitt liv. Min trygghet har tagits ifrån mig i form av ätstörningen och mitt ständiga springande från mina minnen och ängslan är nu ikapp. Där jag tidigare kunnat ta till ätstörningen för att överleva finns det inte kvar.

Jag måste nu stå i ångesten, minnena och ängslan helt utan redskap och då brister jag för första gången.

Så där satt jag med munskydd efter att fått djupandas och höra att jag är i stress, och bryter ihop. Jag grät! Gråtit av sorg har jag gjort, gråtit av ilska men jag gråter aldrig av ångest eller för det som varit och är på min insida.

Min insida har jag byggt upp med hårda legobitar för att stabilt låta min själ slippa uppleva ångest, sorg och förtvivlan. Murarna i mitt legobygge har skyddat mig från attacker för långt in. Men där innanför murarna och väggarna i mitt Legobygge bor en parasit tillsammans med mig. Den talar varje dag om för mig att jag inte förtjänar det jag har, den viskar till mig att jag ingenting är värd och att det jag gjort, gör eller kommer att göra är totalt värdelöst.

Min lilla parasit har förmågan att få mig ledsen, och nedtryckt. Den ifrågasätter allt jag gör, och ska göra. Hånar mig vid misslyckande och blir extra nöjd när allt går åt helvete.

Den är arg nu parasiten, för mitt bytte av Lego börjar rasa. Den kommer att bli vräkt, parasiten intalar mig att jag inte vill inte att alla Legobitar ska bort. När de är borta ser jag inte längre klart!

På andra sidan Legobygget står en liten flicka, hon ropar på mig och vill att jag tar mig ut. Kommer till henne, kanske är hon mer en Barbiedocka fri och lycklig än Legots kalla delar. Hon skrämmer mig, för vem blir jag i hennes lyckliga sällskap?

Ätstörningar

Låt mig slippa höra om din viktnedgång.

Fyra dagar in i maj, och vädret är absolut ingen större hit. Rent av skulle jag säga att vädret är mer shit än hit! För en stund sedan så var det snöblandat regn, inget som lägger sig på marken men som seglade ner och smälte. Visst kan maj vara så här, men om du saknar värmen blir detta verkligen bakslag. Jag vill helst slippa saken nu!

Jag fick tid hos psykologen, som jag skrev om igår gällande mina ätstörningar. Det är bara så förbannat jobbigt att när jag skriver om mina ätstörningar så kommer ändå någon som skriver om sin viktminskning. Snälla innan du kommenterar så fundera på vad du skriver?! Det känns som att folk tror att jag går på fat camp! Jag går på ätstörningsmottagning. Jag har en sjukdom och att läsa om viktminskning är absolut inget jag vill göra här, jag matas av det hela tiden. Jag kan allt om att gå ner i vikt snabbt och ohälsosamt, jag vet att folk rasat. Det är absolut inget konstigt med den saken. Men jag vill inte höra om det, helst inte se heller. Det triggar, huvudet börjar systematiskt att ställa om för att svälta mig själv eller varför inte kompensera maten jag ätit.

Vi lever i ett ätstört samhälle, där alla snackar om vikt och hälsa på ett osunt sätt. Att äta för att njuta är det få människor som gör idag. Vi lär barnen redan i förskolan att stressa i sig maten, mindfull eating är knappast något vi uppskattar. Barn ska sitta i trånga utrymmen och stressa i sig sin potatis eller vad det nu är, vi kompenserar detta med önskekost för att barnen ska fortsätta äta när de utvecklat stressbeteenden. Skolsköterskor vill att vi ska begränsa barns matintag då denne hamnat över bmi men vi talar aldrig om att behandla själva symptomet? Varför hetsäter vissa barn? Vad kan vi göra åt det? Jag har en otroligt opopulär åsikt och det är att skrota skolmatsalen helt till förmån för att äta i klassrummen. Jag åt i klassrummet under ett år, aldrig under hela min tid i skolan har matsituationen varit lugnare och trevligare. Aldrig har jag behövt ryta i så lite som då, vi skapar ätstörningar i samhället. Varje gång vi inte ger förutsättningar för att äta lugnt, njuta av maten och släppa fixeringen vid att framhäva vår egen viktnedgång.

Tala gärna om vårt ätstörda samhälle, men det är totalt ointressant att diskutera dieter och viktnedgång, hälsokurer och liknande i andras bloggar än sin egen.

Ätstörningar

Identitetskris, vem är jag utan min ätstörning?

Jag och Sassa, min första hund. Mellanpudel. Född: 1994, död: 2006.

Jag ser på bilden ovan, jag var femton år när den togs, antingen på sommaren eller hösten. Jag älskade den där tröjan och mina byxor. Storlek XS om och jag var tunn, la då precis som nu mina armar runt magen. Letade efter kuddar, filtar eller vad som nu fanns för att dölja min mage. Jag gör det ännu, har alltid en panik i att visa min mage. Det första jag gör när jag besöker någon är att leta efter något som täcker min kropp. Är jag på läkarbesök eller på sjukhuset är det jackor, på jobbet en filt. Vart jag än är så ska något täcka min mage. Rädslan i att någon ska titta på mig, jag minns min mormor när vi sågs då hon fått sitt cancerbesked och min kusin med flera kom dit samma dag. Det var sommaren 2018 och kokhett. Jag slängde mig över en av mormors filtar och drog över mig, fick förvånade frågor om jag frös. Ja sa jag, nog för att jag alltid är som en isbit men inte just då. Däremot var jag livrädd för att visa mina kropp, att behöva blotta min mage. Det har alltså inte spelat någon roll om jag vägt 45 kilo och likt bilden ovan inte hade någon mage alls och halspartier där man tydligt ser att jag är insjunken, eller om jag likt nu väger mer än man ska enligt BMI. Det är samma panik, samma rädsla samma äckliga känsla och rädsla för att bli bedömd.

Förra veckan skrev jag i panik till Dala ABC för att jag mår inte bra. Jag har börjat tappa minnet, minns inte vad som skedde för några minuter sedan och stressas dagligen av vikten. Jag drömmer på nätterna om vikten, och även om att skada mig själv. Ja inte skada på sådant sätt att jag dödar mig själv, utan av saker som skulle ge mig ångest. Jag vaknar sedan med ångest och vet inte om det hänt på riktigt eller är dröm. Det är som att min behandling denna gång mer plågar mig på ett annat plan, kanske för att ätstörningen nu vet att den håller på att släppa taget om mig.

Jag och Skilla, min första egna hund. Mellanpudel. Född: 2019.

Jag tänker tankar som vem är denna människa som kallas för mig utan min ätstörning? Den har hållit mig så hårt tag under så många år. Genom sorg, genom glädje, genom stress, genom självförakt. Den har funnits där att ta till när allt annat rasat, gett mig hårda ord så att jag riktigt känt hur vidrig jag är som människa. Nu håller jag på att släppa taget om den, och frågorna som skapar rädsla och ångest i mitt huvud är? VEM är jag utan min ätstörning? Vem är jag då? Den har pushat mig till att bli ambitiös och duktig flicka. Den har pushat mig att vara alla andra gagn utom mig själv, sett till alla andras behov. Den som gjort mig till den där “snälla och omtänksamma” människan jag fått som min identitet. För medan jag varit så otroligt tillmötesgående och gett allt för alla andra, så har jag också gett lika mycket skit till mig själv.

Så bryter jag mig fri från min djävul på insidan. Min ätstörning som låtit mig känna mig vidrig, dålig och osäker i alla år. Vem är jag då? Vem blir jag nu? Har jag gjort rätt val i livet? Det är som att allt som jag tidigare trott inte längre känns lika självklart. Jag lämnar denna djävul som en ny människa, som börjat säga ifrån. Jag känner inte den människan, kanske hon fanns där förut? Jag minns henne från någon gång i 11-12 års åldern. Men hon försvann sen, hon skriker på mig där i mörkret, ätstörningen har stått i vägen för henne och hon vill ut. Men vem är jag om vi ska förenas igen? En vän innan självhatet kom till mig? Hur ser hon på mig idag? Den lilla flickan och den vuxna kvinnan? Under så många år har hon varit bortryck till förmån för min skyddande ätstörning? Vem är jag utan min ätstörning, vem kommer jag vara?

Jag hoppas psykologen hör av sig idag efter att de haft konferens på Dala ABC, att denna person kan leda mig härifrån. In i en ny identitet och något som skrämmer mig så mycket.

Ätstörningar Hälsa & motion

Onsdagar och blickar framåt.

För varje dag som går kommer jag närmare och närmare sommarlovet. Ser så mycket framemot den ledigheten, det känns långt framåt men ändå så nära och efterlängtat. Snart tänker kroppen, snart ropar kroppen. Ledighet kan verkligen så här på vårtiden locka något extremt.

Det står jobb på schemat och sedan ska jag ha möte med Dala ABC, är en del kring mitt mående i min ätstörning jag tänker lyfta och hoppas verkligen att det ska bli lite klarhet. Jag hoppas också att efter mötet blir det lite promenad, behöver verkligen det där med att röra på mig. Känner mig så mycket piggare efter en promenad!

Ätstörningar Högkänslighet

Jag har svårt för glada människor, vad har de att vara glada över?

Just idag ställer jag mig precis den frågan, vad har alla glada människor att vara glada över? Jag vaknade tre i natt med världens ångest. Ångest inför att återigen komma tillbaka till jobbet, allt detta med pandemin och stressen som är till följd av denna. Att kunna hålla sig hemma en hel vecka, och sedan råka ut för att smittas igen när direkt när jag kliver in på jobbet.

Det är en trötthet över mig, trött på så mycket. Något jag ska göra idag är i alla fall att jobba, efter jobbet fixa mina fransar och är väl hemma runt 19:00 idag. Det snöar som sjutton här i Falun, förbannat skitväder rent ut sagt. Längtar så till semestern, det är två månader till sommaren. SÅ månader bort!