Rötter, ett ord med många olika betydelser. Rötter till träden, rötter till blommorna. Som barn fick man måste höra, dra inte upp rötterna när man plockade blommor. Jag var ganska intresserad av rötterna som barn, när jag lekte brukade jag dra upp ogräs så långt det gick för att få upp rötterna som jag sedan lekte att jag gjorde någon mat med. Geggamoja med rötter, sand, jord och självklart VATTEN. Jag blandade ihop detta till soppor, mat och annat som jag sedan lekte med i timtal. Främst tillsammans med min syster, även om jag var ett mer innebarn än utebarn så lekte jag ändå gärna sånt här och länge. Jag hade leksinnet kvar även i sexan och det var en sorg att försöka dölja min lek när hela jaget skrek efter lekstunder för jag tyckte det var så himla roligt. Rötter, sand, jord och vatten. Jag minns när jag slutade leka, ett tvång som kom ifrån att jag kände pressen från andra, hur jag sörjde att inte kunna gegga runt. När jag en tid efteråt fick mens kom ytterligare en sorg för jag ville fortsätta att vara ett barn. Det är flera saker så där jag kämpat mig kvar med trots vetskapen om att jag egentligen för för gammal, vetskapen om att det är dags att ge upp detta nu. Jag minns min första fylla, alkohol och dumheter. Jag minns hur jag, egentligen alldeles för tidigt med mina femton förlorade oskulden och det var bara så otroligt onödigt. Jag var inte redo, och i samma stund försvann något mer hos mig igen. Innan skrev jag, novell efter novell. Jag kunde sitta på mitt rum i timmar och hitta på historier om diverse olika karaktärer men så dog den delen av mig. En del av mig slutade drömma, och mina ätstörningar tog över mig mer än innan.

Jag och Sassa, 1999.

Rötterna, början på livet. Så nu på senare tid tränger rötterna upp igen, jag tänker mer än på länge. Jag analyserar och funderar. Jag minns hur skogen runt mormor och morfars hus i Maggås i Orsa ofta kallade mig till lek, hur jag gick upp och ner till och från Edith’s (min morfars syster) härbre. Hur jag tog min hund Sassa, och syskon ut på diverse promenader och hur jag lekte. Under en perod försvann allt vad skogen stod för ur mitt liv, jag vägrade gå i skogen. Trots att skogen kanske varit en större del av mig, blev jag livrädd och rent av äcklad av skogen. Djuren, naturen och allt det stod för. När hände detta? Vem tog ifrån mig känslan? Min pappa var jägare och flera i mitt släktled tillbaka har varit jägare, jag minns hur pappa ibland tog med oss i bilen för att leta efter älg bara för att titta på dessa majestätiska djur och hur kul det var när vi äntligen såg dem. Än idag känner jag samma uppspelta barnkänsla när jag ser en älg, jag vill skrika ut till alla titta det är en ÄLG. Men älgar ser jag sällan längre, inte lika ofta som jag såg dem som barn, uppväxt nära natur och grönska.

Jag i Uggelbo, utanför Orsa 1990-1991.

Rötter, en del av livet. Jag känner hur rötterna kallar mig. När pappa dog försvann flera av mina rötter. Helt plötsligt hade jag bara en släkt, och den rätta delen av den släkten för mig har varit min mamma & syskon, mormor och morfar. Tills den dagen morfar dog. Jag hade ingen annan när jag växte upp. Pappas släkt var delad i två, farmors sida varav jag mött släktingarna och så min farfars sida där jag knappt har någon koll på någonting. Min farfars sida bor i Hälsningland så mycket vet jag. Orten vet jag också, jag är så nära att få reda på mera om en sida av släkten jag inte vet något om. Jag är så nära, att jag med några enkla knapptryck kan få lite information om mitt förflutna och mina rötter.

Jag och min pappa på campingen i Orsa 1984.

Rötter, att våga öppna sig för dem. Ska jag våga öppna min dörr för mina rötter? Ska jag kontakta dem som vet en del om mig jag själv inte vet? Kanske har de information om varifrån en annan del av mig kommer ifrån? Jag hör rykten om att min släkt på pappas sida är valloner och att detta framkommit via släktforskning. Jag är nyfiken på mitt ursprung men livrädd för att kontakta någon som vet, jag är inte så öppen utan är väldigt obekväm med nya människor och situationer. Men mina rötter kallar och jag vet att mitt inre vill att jag öppnar mig för det förflutna. För att få sinnesro, för att jag behöver avsluta ett kapitel helt och hållet för att gå vidare och äntligen sluta cirkeln som kommer få mig att må bra.