I torsdags vann jag dessa fina My little pony G1:or på tradera. Det visade sig vara en samlare från Borlänge och vi började snabbt maila med varandra. Det är alltså första samlaren jag träffat ifrån Dalarna och det känns jättekul. Mitt intresse för My little pony är stort och jag samlar vid varje tillfälle. Dessa två var det jag vann, Björn hämtade dem i fredags. Detta är alltså Firefly och Princess Primrose.
Så fina!
Princess Primrose
Firefly
I fredags kom posten med en avi för att hämta ut mitt nya körkort! Jag är mer nöjd med det nya fotot än det gamla och mina ”nya” namn står med också. Jag hämtade ut korten på en gång och här får ni då resultatet. Har självklart suddat ut hela mitt personnummer och namnteckning.
Idag är det då den 3 oktober och det är tio år sedan William föddes. Dagen mitt liv började på riktigt. Idag för tio år sedan, vid just den här tiden hade jag förflyttats från BB till förlossningen. Jag hade legat på BB i två veckor och var ledsen och hade ont. Förlossningen hade startat och jag skulle få vänta 4 h och 25 minuter innan han föddes. Jag tänkte på hans förlossning igår, hur det kändes när jag såg honom för första gången. Alla känslor och hur tiden stod stilla för några minuter. Hur kärleken pumpade in i min kropp, som att blodet bytte skepnad och förvandlades till komplett liv. Hur han las på mitt bröst och hur jag bara ville skydda honom mot allt ont i världen. Hans gråt som fick mig att säga, ”Gråt inte, mamma är här”. Jag hörde hur de andra sa runt mig att det är bra att han gråter. Och det är det ju, men hela jag kände sådant behov av att skydda honom att han aldrig skulle behöva gråta eller känna smärta. Hans trygghet var min uppgift mitt kall, och det viktigaste för mig.
Jag minns hur jag ringde mormor som frågade hur det gick, hon visste ju inte att han fötts utan trodde jag väntade på att få igång värkarna. Hennes förvåning när jag sa att han är här, är han född redan?! Eftersom William varit sjuk i magen, med misstänkt hjärtfel och cysta vid hjärnan så blev han ordinerad neonatal, detta medförde att besökarna fick komma till förlossningen för att se honom. Eftersom mamma och Björn var med när William föddes, var redan mamma där. Men snart kom min mammas man, min mormor och mina tre yngre syskon dit. Björns mamma, pappa och syster. Alla tittade på William tills det var dags att lämna förlossningsrummet och åka ner på neonatal och EKG-observation över natten för William. Hur jobbigt det var att låta honom sova ensam under natten, jag ville ju bara ha honom nära mig, skydda honom mot allt ont som finns i världen.
Även om åren har tickat på sedan den dagen han föddes, har livet ändå varit så fulländat. Vad mer kan man begära i livet än att se sitt barn växa och få en trygg uppväxt? William är en trygg och glad kille, trots att jag och hans pappa aldrig varit tillsammans och bott ihop och alla domedagsprofeter berättat om hur förvirrad William skulle bli, har vi lyckats få en kille som är trygg och glad. Han är kärleksfull, humoristisk och klok. Jag älskar honom så mycket att ord aldrig kommer kunna beskriva känslan.
Denna födelsedagsmorgon, startade som alla andra år med ett ljus, ”ja må han leva”, fyrfaldigt leve och ett morgonpaket.
En William som låg kvar i sängen lite extra för att få sången därinne, med pirrig mage och låtsades sova för att göra födelsedagsmorgonen extra spännande. Ett utblåst ljus, för att fira in sin stora tioårsdag och känslan av pirrandet att fylla år och bli ett helt år äldre.
När ljuset var blåst, vankades det frukost med Oboy. Här dricker vi nästan aldrig Oboy, så för William är det extra lyxigt. Att få sitta med smörgås och två bullar och Oboy är lyx i stort. Lite småprat, levande ljus och skratt. Vi hade en perfekt morgon tillsammans, jag och William. Han fyller tio år och jag firar en tredjedel av mitt liv som mamma. Den bästa delen i mitt liv, den vackraste delen så full av liv, kärlek och värme! Jag är så glad över gåvan att få bli just din mamma William. Du är det bästa som hänt mig!
Mysfrukost, Oboy och kaffe. Frulle och kärlek.
Den fina buketten med blommor är Björns.
Han bytte jobb i veckan, och han tyckte buketten skulle vara
här eftersom det blir kalas här imorgon.
Levande ljus och värme.
Vad jag åt.
Vad William åt.
Redan i måndags såg jag hur de började sätta upp stånd nere på stan. Jag blev självklart nyfiken och idag fick vi tid över att gå ner och kika. Wow!!! Det fanns mat från flera olika platser i världen och man blev sugen på allt! Till sist bestämde jag och Björn oss för att testa känguruburgare från Australien och William tog en langos. Det vad sjuktgott! Jag rekommenderar er som är i Dalarna att ta er till Falun, på lördag är sista dagen och jag lovar er ni kommer inte bli besvikna.
Dagen började i stress, tog en dusch och sminkade mig. Åt min frukost och packade ner Williams plocksallad han skulle ha med sig till Naturskolan idag. Alla fyror på hans skola fick komma dit och har varit med djuren, hjälpt till att göra i ordning och täljt barkbåtar. Jag gillar att Naturskolan finns här i Falun, det är helt fantastiskt vad eleverna får göra beroende på ålder. På naturskolan får eleverna testa hur livet var förr, se gamla sorters ladugårdsdjur som tyvärr håller på att dö ut och testa olika former av hantverk.
Hur som helst, åkte till jobbet och avslutade dagen med matematiklyftet. Vi fick gå på ett ”studiebesök” hos några andra deltagare som jobbar på Montessori och jag måste erkänna att det var spännande. Vilken miljö, med material som används och ja det var verkligen spännande.
Efteråt åkte jag hem, lagade middag åt William och la mig sedan i ett hett bad med levande ljus på sidan av. Bara känslan av att kliva ner i badkaret och njuta kändes så lyxigt idag. Kanske för att jag inte känner att tiden finns för bad som förut? Imorgon ska jag i alla fall jobba, och på fredag är jag ledig. Det ska bli ganska skönt. Då hinner jag städa och dona tills William kommer hem från skolan. Tänk att han fyller tio år på fredag, vart har tiden tagit vägen?
Det är höst nu, det känns på kvällarna och jag får helt enkelt leva mig in i saken. Färgade träd och kyla, himlen färgas rosa på morgonen och ikväll tänder jag några ljus. Lite netflix i soffan med Björn.
På jobbet imorse fick jag detta fina brev, det är såna dagar jag känner att läraryrket är så speciellt, så meningsfullt. Att man betyder något. Det är verkligen ett speciellt yrke! Trots att det är tufft vissa stunder är det helt underbart andra.
Var på en föreläsning som handlade om hur hjärnan fungerar idag, med Torkel Klingberg. Riktigt intressant och just hur hjärnan fungerar har alltid intresserat mig.
Efter föreläsningen åkte har hem till Björn som bjöd på Kebab i pitabröd, helt underbart gott!
Då har jag varit och fotat mig för nytt körkort idag då. Det ska bli riktigt spännande att få det nya, har även betalt allt så det blir bara att vänta in och se när det blir klart. Blev nöjd med bilden också, smart med såna där fotoautomater som man bara ställer sig i så fotar den och så får man välja själv. Jag hoppas det ska få fort, fick ju namnändringen rätt snabbt i alla fall.
När jag var på väg mot bussen såg jag brorsan som hängde på torget, jag övertalade honom att byta bank så vi gick till Länsförsäkringar för att genomföra saken.
Jag åkte sedan hem. Har kollat på nya säsonger av Once upon a time, Revenge, Resurrection, Witches of east end och njutit till FULLO! Älskar den här årstiden på de viset, massor med serier som startar igen.
Lagade spagetti och köttfärssås till middag. Jag åt så klart ingen spagetti, men resten tog sedan en promenad till Ica och hämtade ut min Glossybox, gick hem och kollade på ett avsnitt av serien Homeland för första gången. Helt okej faktiskt, jag och Björn såg nämligen ut säsong 2 av Orange is the new black igår.
Förutom de har jag planerat jobbet också, ny arbetsvecka börjar för mig imorgon. Dagen kommer avslutas med en föreläsning. Nu blir det sängen!
Oavsett om jag gått ner -10,5 kg kommer jag aldrig känns mig nöjd. Jag borde se, jag borde känna. Byxorna passar bättre och tröjorna är större men mina ögon ser inget. Absolut ingenting, kan man någonsin känna sig nöjd? Kommer jag någonsin göra det? Trots att jag vägt 45kg (som minst någonsin) var jag aldrig nöjd, utan ville ha bort mera. Alltid lite mera. Om 3,5 kg har jag nått en idealvikt jag suktat efter i flera år. Men hjärnan säger mer än så. Alltid något kilo till, en ätstördhjärna. En hjärna som skriker efter att uppleva svält och hunger, jag önskar att jag bara var som andra som inte tillfredställer mig själv med svält. När ska jag känna mig som NU är jag där, kroppsideal eller mer ett sätt för mig att hantera de kaos jag avskyr. Jag vet inte, perfektion eller bara kontrollbehov?
Tog mig en promenad till Granngården på regementsområdet för att köpa en diskborste jag läst på är bra. 79:- kostade den men på nätet läste jag om folk som haft den i upp till tio år! Björns pappa fick tydligen en i julklapp förra året med så är bra grejer. Den går att diska i maskin och då kändes priser som värdigt en diskborste. Att sedan kunna använda den länge känns som ett bra miljöval.
Kikade även in på Lager 70. De hade 30% på alla varor så köpte trosor till mig, två pack kalsonger åt William och sedan strumpor åt mig. Kändes skitbra när slutsumman blev 88,90:- på allt.
Sitter fortfarande iklädd pyjamas här vid min dator, ska strax kliva in i duschen och försöka göra en dag av denna slappismorgon. Jag har legat kvar alldeles för länge i sängen, ätit kvarg med blåbär och hallon och druckit en Tassimo latte innan jag begav mig hitåt till datorn. Solen skiner över Falun idag och utanför mitt fönster ser jag hur rönnbären färgar rönnträdet med vacker orangefärg, Det är verkligen höst nu, även om det denna helg varit varmt höstväder känner man kylan smyga sin in genom kläderna och luften är kyligare än förut. Det slår mig att det inte alls är lång tid kvar till julen. Först ska alla Halloween produkter pyntas upp i affärerna och sedan om lite mer än en måndag kommer första julsakerna. Då är det lampor, snögubbar och tomtar för hela slanten. Tänk att om en månad kanske första snön börjar falla ner från himlen. Det brukar vara så, runt höstlovet kommer första snön till Dalarna. Om man bortser ifrån fjälldelarna som redan haft sina första snöflingor. Det är så konstigt, snart är marken vit, man bär varma kläder igen man pulsar, huttrar och fryser. Jag längtar till våren och sommaren, och vips är den här igen. Åren, de går så fort!
Om 5 dagar fyller William tio år! Tio år, i tio år har jag snart varit mamma. Jag insåg att när han fyller 10 har jag varit mamma 1/3 av mitt liv. En hel tredjedel av den tiden jag levt, det är en ganska stor procent av tiden av sitt liv och snart är jag där. Det känns som livet innan han fanns aldrig existerat, som att han alltid funnits här så självklart och ändå har jag minnen från tiden innan. Tiden innan jag fick honom är som en evig dimma, nästan som en dröm. Har jag verkligen upplevt saker innan han fanns? Levde jag verkligen, så och då? Vem var jag då? Hur var jag då? Varför kände jag mig så innan han fanns? Han var den människan som fick mig att leva, den jag väntat på hela mitt liv. När han föddes, föddes jag. Jag föddes om, fick en nystart ett nytt liv. Han tog ifrån mig all smärta och allt kändes som jag kommit till en plats där allt är bra. Jag skiljer bra från perfekt, perfektion tror jag inte på. Jag strävar inte efter perfektion och tror att vi alla har våra lik i garderoben eller känner att livet suger till och från. Utan jag menar bra, som tillfreds och nöjd. Att bli mamma gav mig något extra en känsla av värdighet och nyttighet. En tredjedel av mitt liv, den bästa delen av mitt liv. Snart tio år, jag minns mitt tionde år. Jag fick min hund under mitt tionde år, jag minns att mamma sa att nu fyller du tvåsiffrigt. Jag minns åren före och åren efter. Jag minns hur jag som femtonåring bara kände en dröm om att inte finnas, att slippa bära smärtan av livet. Jag minns hur jag evigt kände mig så mycket äldre än alla andra och hur jag en försökte anpassa mig chockerade jag folk runt mig. Jag ville vara normal, som alla andra men det gick inte. Så bara där och då när jag blev gravid som nittonåring och när jag hade alla utom de närmaste emot mig, gick jag igenom en graviditet och en förlossning som gav mig de jag sökt hela livet tills då. Ett barn, någon att ta hand om, någon som gav mig en mening med livet. En tredjedel av mitt liv, han gav mig ett helt nytt liv. Jag älskar att vara förälder, vid varje möte med människor som undrar vad som är viktigast för mig svarar jag: att vara mamma. Folk förstår inte, tycker att jag borde hitta andra meningar med livet. Jobbet, en hobby vad som helst! Men det är inte det viktigaste för mig, det viktigaste för mig är att vara mamma, att ge mitt barn verktygen till ett bra liv. Jag är ingen perfekt mamma, jag gör misstag och ångrar mig. Ber om ursäkt när jag gjort fel, kramar, stöttar, förlåter och visar kärlek. Trygghet och kärlek, jag tror det är de viktigaste grundstenarna i ett barns liv, sedan kan man bara bygga ut från det. Fel gör man, alltid och att ångra sig är en del i att göra rätt efteråt. Perfektion söker jag inte, jag söker bara ett liv i lugn och harmoni där jag får vara den jag är till hundra procent utan att människor ska döma mitt liv och mina vägval.
| Cookie name | Active |
|---|
Madeleine Stenberg