DSCN0731Nyfödd och hemma på permission.

Jag har länge tänkt skriva detta, om alla känslor jag haft. Om hur allt känns nu efteråt när tankarna sakta börjar sjunka in. Alla känslor är på plats igen, och jag någonstans börjar att andas och leva ett normalt liv igen.

I somras när William blev sjukt förstod jag verkligen ingenting. Det var som att jag slogs ner och fick hundra procent fokusera på William. Se hans förändring i måendet, se hur han låg utslagen med febern där i sjukhussängen. På något vis tror jag många känslor lappades på varandra, vi var ännu en gång på barnsjukhus. Kanske kom de där känslorna från när William var nyfödd och fick en infektion och därmed låg på neonatal tillbaka lite också. Jag var ju lika rädd då, men fick helt enkelt lämna mina känslor eftersom William var och är det viktigaste. Jag fylls fortfarande av tårar inombords när jag tänker på William där i sjukhussängar. Olika storlekar av honom, en nyfödd och ett barn på väg att bli tonåring. Båda utslagna, båda med bandage runt händerna och båda mitt barn och så älskad att ord inte kan beskrivas. Min oro, den var så konstant men ändå ville jag inte känna den. Nackdelen med att vara ett barn av trauman är att så fort något trauma uppstår, blir jag ganska avtrubbad. Jag går in i en roll och blir helt kall utåt, jag ger allt till den som behöver det men inget till någon annan. Jag oroade mig så för William, och det känns fortfarande i hjärtat på mig. Oron att något ska hända, samma oro som jag har när jag åker buss. Oron att något ska ske som gör att jag aldrig mer får uppleva det jag älskar och värderar mest.

Jag börjar misstänka att mörkret i denna höst, i kombination med att William blev sjuk fått mig nedstämd. Kanske är det stressen av allt just nu, stressen ifrån livets alla håll och kanter. Jag vet att läkaren sa till mig i våras att mitt låga blodtryck beror på stress. Att jag stressar nu är nog inte konstigt, det har varit en tuff höst på många sätt. Oro för William, oro för alla de dolda små krav som finns i samhället. Oro för att misslyckas, oro för att göra bort mig. Rädsla för världen som tycks vara helt galet upp och ner, oro för allt hat som sprids världen över.
Känslorna blossade upp när William blev sjuk där i somras, och även om man är så gott som friskförklarad, hänger rädslan kvar. För skelettinfektionen finns där i två års tid innan den är helt läkt.

Jag försöker tänka positivt. Det som jag vet att jag fått med mig som erfarenhet ifrån detta är all den kärlek jag känner till människor. Hur jag ännu mer än förut känner empati för alla som kämpar världen över. Jag har alltid varit empatisk, men nu känner jag ännu mera. Mitt hjärta är öppet och fyllt med kärlek, jag hoppas att den kärleken kan spridas vidare i världen. För mer kärlek behövs.

IMG_4820.JPGWilliam med sin skelettinfektion.

59 kommentarer

  1. Ohh förstår att du känner obehag, jag kan heller inte helt slappna av även om det inte går att jämför med detta, men rädd att det ska bli mer kräkkalas här, varje gåmg hon ätit slappnar jag inte av helt utan tror hon ska spy igen och bli sådär svag

    Vi bor i Avesta, =D

  2. åhh man blir ledsen att läsa gör ont i hjärtat.

    hoppas verkligen att du blir bättre vännen usch det är jobbigt att känna sådär. hoppas du tar dej ur det
    kramar o skickar liten hårdare kram me

  3. Vad jobbigt :/

    Sv; jaså, okej. Vet inte om vörtbröd innehåller nötter, jag är nästan 100% säker på att den inte innehåller nötter iallafall 🙂
    Ost är något jag iallafall avskyr typ xD

  4. Massa kramar. klart att känslorna kommer ikapp efteråt, där och då måste man ju vara så himla stark för sitt barn. Massa kramar till er båda

  5. Usch vad hemskt :/ Förstår att det är jobbigt!

    sv: Enligt sjukvårdsupplysningen så är det inte smittsamt *förvirrad* det här kanske är en dum fråga som alla utom jag vet svaret på men varför måste man slänga sitt ögonsmink om man har öroninflammation?

  6. Många kramar till dig Madeleine! <3 Barnen är det som vi har närmast hjärtat och rädslan att något ska hända dem får det att skälva i hela kroppen. Jag är glad att höra att William mår bättre och jag hoppas att infektionen inte ger sig till känna igen utan fortsätter att läka ut helt.

    Glöm inte att lägga tid på dig, att bygga upp energi för att orka vara närvarande i ditt och Williams liv. Vår omgivningen kräver allt för mycket av oss ibland, och vi hänger ibland på i all iver, och då tror jag det kan vara en god idé att sätta stopp efter bästa förmåga. Du är lika viktig för William som William är för dig, så glöm inte att ta hand om varandra. <3

    1. Vilka fina ord och du har så rätt <3. Du har så rätt, det är ju så. Alla krav gör att man helt glömmer att man är viktig själv. Det är ju så man tar hand om sig själv med någonstans. Jag är dock så dålig på detta, kanske är för att jag ofta tänker på andra för mig. Tusen tack för dessa fina ord. <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: