Nyfödd och hemma på permission.
Jag har länge tänkt skriva detta, om alla känslor jag haft. Om hur allt känns nu efteråt när tankarna sakta börjar sjunka in. Alla känslor är på plats igen, och jag någonstans börjar att andas och leva ett normalt liv igen.
I somras när William blev sjukt förstod jag verkligen ingenting. Det var som att jag slogs ner och fick hundra procent fokusera på William. Se hans förändring i måendet, se hur han låg utslagen med febern där i sjukhussängen. På något vis tror jag många känslor lappades på varandra, vi var ännu en gång på barnsjukhus. Kanske kom de där känslorna från när William var nyfödd och fick en infektion och därmed låg på neonatal tillbaka lite också. Jag var ju lika rädd då, men fick helt enkelt lämna mina känslor eftersom William var och är det viktigaste. Jag fylls fortfarande av tårar inombords när jag tänker på William där i sjukhussängar. Olika storlekar av honom, en nyfödd och ett barn på väg att bli tonåring. Båda utslagna, båda med bandage runt händerna och båda mitt barn och så älskad att ord inte kan beskrivas. Min oro, den var så konstant men ändå ville jag inte känna den. Nackdelen med att vara ett barn av trauman är att så fort något trauma uppstår, blir jag ganska avtrubbad. Jag går in i en roll och blir helt kall utåt, jag ger allt till den som behöver det men inget till någon annan. Jag oroade mig så för William, och det känns fortfarande i hjärtat på mig. Oron att något ska hända, samma oro som jag har när jag åker buss. Oron att något ska ske som gör att jag aldrig mer får uppleva det jag älskar och värderar mest.
Jag börjar misstänka att mörkret i denna höst, i kombination med att William blev sjuk fått mig nedstämd. Kanske är det stressen av allt just nu, stressen ifrån livets alla håll och kanter. Jag vet att läkaren sa till mig i våras att mitt låga blodtryck beror på stress. Att jag stressar nu är nog inte konstigt, det har varit en tuff höst på många sätt. Oro för William, oro för alla de dolda små krav som finns i samhället. Oro för att misslyckas, oro för att göra bort mig. Rädsla för världen som tycks vara helt galet upp och ner, oro för allt hat som sprids världen över.
Känslorna blossade upp när William blev sjuk där i somras, och även om man är så gott som friskförklarad, hänger rädslan kvar. För skelettinfektionen finns där i två års tid innan den är helt läkt.
Jag försöker tänka positivt. Det som jag vet att jag fått med mig som erfarenhet ifrån detta är all den kärlek jag känner till människor. Hur jag ännu mer än förut känner empati för alla som kämpar världen över. Jag har alltid varit empatisk, men nu känner jag ännu mera. Mitt hjärta är öppet och fyllt med kärlek, jag hoppas att den kärleken kan spridas vidare i världen. För mer kärlek behövs.
men fina ni, alla kramar till er♥♥♥
Sv: ja precis, alla klasser ska någon gång stå i caféet och nu var det våran tur 🙂
Tack :). Det har varit en tuff höst, och sakta börjar jag komma tillbaka till livet igen. Vågar andas och ta till mig allt som skedde. Kram <3
åh nej va hemskt 🙁
Ja det var verkligen jättehemskt, även om han är bättre idag är det ibland jobbiga tankar som kommer fram.
Åh, kärlek till dig
Kram till dig <3
Hoppas att lilla William mår bättre nu!! Annars får han krya på sig ordentligt, kram från mig! sv: visst är den=)
Han mår bättre, jag hoppas han ska fortsätta med det också :). Men är väl nu alla känslor kommer antar jag :).
Ush vad hemskt, hoppas på det bästa ju!
sv: Men tack så mycket fina du! 🙂
Kram
Ja jag försöker det, jag hoppas att han ska fortsätta vara frisk nu utan problem. Men oron finns där ändå :/
Jag får ont i hjärtat av att läsa detta… Massvis med styrkekramar!
Kramar! Det börjar ju bli bättre, men jag känner en känsla inom mig och det är väl den jag bearbetar lite nu.
Ohh förstår att du känner obehag, jag kan heller inte helt slappna av även om det inte går att jämför med detta, men rädd att det ska bli mer kräkkalas här, varje gåmg hon ätit slappnar jag inte av helt utan tror hon ska spy igen och bli sådär svag
Vi bor i Avesta, =D
Förstår dig :(. Klart att man är orolig när ens barn är sjuk oavsett <3. Va roligt inte så långt härifrån :)
Men åh vad ni har gått igenom och jag blev så rörd av att läsa det här. Många styrkekramar från mig <3
Ja det har varit en pärs <3
Massor med kramar till er! <3
Tack <3
Ja det förstår man.. Styrkekramar till er!
Kram
Tack <3
åhh man blir ledsen att läsa gör ont i hjärtat.
hoppas verkligen att du blir bättre vännen usch det är jobbigt att känna sådär. hoppas du tar dej ur det
kramar o skickar liten hårdare kram me
Ja det var verkligen jättejobbigt :(. Och sen kommer känslorna gärna efteråt för mig. Stor kram! <3
Men fy, att se sina barn sjuka är fruktansvärt!
Ja det är det verkligen :(. Inget man vill uppleva alls. <3
Vad jobbigt :/
Sv; jaså, okej. Vet inte om vörtbröd innehåller nötter, jag är nästan 100% säker på att den inte innehåller nötter iallafall 🙂
Ost är något jag iallafall avskyr typ xD
Det var det verkligen.
Massa kramar. klart att känslorna kommer ikapp efteråt, där och då måste man ju vara så himla stark för sitt barn. Massa kramar till er båda
Det är så, tyvärr och precis som du säger man är så stark och sedan får man tillbaka det när man äntligen ska kunna slappna av.
Man kommer alltid oroa sig för sitt barn. Skönt att lilla William mår bättre och jag hoppas verkligen att han slipper bli sjuk något mera!
Visst är det så, och jag hoppas verkligen det <3.
vad hemskt 🙁
Usch ja 🙁
Åh stackarn, massa kramisar 🙂
Tack kramar!
Oj! Skönt att det börjar bli bättre och hoppas han slipper det helt! Vad stark du är som skriver om det! Kram!
Absolut, tack och kram. Behövde få ur mig lite :).
All kärlek till er och vilken fin son du har ♡♡
Stort tack, och kram 🙂
Håller med dig, mer kärlek till allt och alla!
Tack 🙂
Usch, så hemskt. Hoppas han håller sig frisk….
Kramar på er
Det hoppas jag också. Även om rädslan finns där.
Massa kärlek till dig ?
Tack <3
sööt!
men usch vad hemskt! 🙁 styrkekramar till er! <3
sv; tack så mycket tjejen! 😀
Tack <3
Stackarn, styrkekramar till dig!
Åh tack <3
Hoppas du haft en bra onsdag 🙂
Den var ganska jobbig tyvärr :/.
Usch vad hemskt :/ Förstår att det är jobbigt!
sv: Enligt sjukvårdsupplysningen så är det inte smittsamt *förvirrad* det här kanske är en dum fråga som alla utom jag vet svaret på men varför måste man slänga sitt ögonsmink om man har öroninflammation?
Ja det är det verkligen 🙁
Usch vad hemskt! Jag visste inte ens att det fanns något som heter skelettinfektion. Hoppas allt är bra nu! Kram
Förstår det, det är inte en så vanlig sjukdom :/. Kram!
Så jobbigt.. Vilken resa. Jag hoppas att han inte kommer behöva uppleva det igen!
Det var verkligen fruktansvärt :(. Vill aldrig mer uppleva saken.
Många kramar till dig Madeleine! <3 Barnen är det som vi har närmast hjärtat och rädslan att något ska hända dem får det att skälva i hela kroppen. Jag är glad att höra att William mår bättre och jag hoppas att infektionen inte ger sig till känna igen utan fortsätter att läka ut helt.
Glöm inte att lägga tid på dig, att bygga upp energi för att orka vara närvarande i ditt och Williams liv. Vår omgivningen kräver allt för mycket av oss ibland, och vi hänger ibland på i all iver, och då tror jag det kan vara en god idé att sätta stopp efter bästa förmåga. Du är lika viktig för William som William är för dig, så glöm inte att ta hand om varandra. <3
Vilka fina ord och du har så rätt <3. Du har så rätt, det är ju så. Alla krav gör att man helt glömmer att man är viktig själv. Det är ju så man tar hand om sig själv med någonstans. Jag är dock så dålig på detta, kanske är för att jag ofta tänker på andra för mig. Tusen tack för dessa fina ord. <3