Skelettinfektion - Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Inlägget är i reklam för Försäkrio.

Alla kommer vi en dag behöva välja försäkring. Jag sitter inte här och hittar på den saken, utan jag är ganska säker på att du direkt när jag skrev detta gav en viss form av pust och genast poppade det upp en i ditt huvud. Kanske var det villaförsäkringen du skulle behöva gå igenom, eller vad det inte så att ni funderade på om ni skulle byta hemförsäkring? Hur ser det egentligen ut med person och olycksfallsförsäkringen?

Vi kan nog alla skriva under att listan för försäkringar får många av oss att klia sig i håret eller rent av kanske börja slita av sitt hår. Dessutom finns det få saker som är så jobbiga som påträngande telefonförsäljare som försöker få dig att handla något du egentligen inte alls är sugen på att köpa. Visst är det ändå så att vi någonstans alla varit med om den saken? Man sitter där och hummar, jo då det låter bra men kanske samtidigt känner en känsla av nej det här var inte vad jag tänkt mig. Hur som helst det är då företag som Försäkrio är jättebra, för den sidan jämför olika försäkringar och det är du och endast du som i din takt kan välja vad som passar just dig. Visst låter det riktigt bra? Precis så där som man vill ha det, en försäkring där man lätt kan hitta det man vill.

Jag älskar jämförelsesidor och när det finns för försäkringar kanske allra mest. Enda sedan jag flyttade hemifrån har det varit naturligt att ha försäkring. Det är inte så konstigt egentligen, jag har också lyckats få ut en del pengar genom åren för att jag är försäkrad. Dels för min astma något som var otroligt värdefullt, men även när William blev sjuk i skelettinfektion och låg inlagd. Då fick vi också ut pengar, det är lätt att tänka att hemförsäkring och bilförsäkring är det enda viktiga. Men faktiskt så ska vi även se till att försäkra oss själva, våra älskade barn och våra fina djur. Det är då man kan få det allra bästa skyddet och dessutom välförtjänta slantar om det skulle visa sig att olyckan, en sjukdom eller annat kommer och kastar omkull livet för oss.

Nu tänker du säkert? Men är det verkligen så bra med försäkringar? Om man aldrig blir sjuk, om man aldrig råkat ut för en olycka eller något då har man betalat in pengar i onödan. Det är förvisso sant, men jag brukar personligen försöka att förminska det där ”om:et”. Någonstans är vetskapen om att man förhindrat något viktigt för mig. Att ligga steget före, och att faktiskt slippa stå där med skägget i brevlådan om något skulle hända. Som ni ser ovan har jag ändå fått ut en del pengar från just försäkringar så jag vet någonstans att det är väldigt bra, så för egen de tror jag absolut på att jämföra och försöka hitta en försäkring just för dig. Man ångrar inte den försäkringen man vågade skaffa, utan bara den man aldrig hade.

Fars dag, en dag viktig att komma ihåg.

Madeleine Stenberg 8 september, 201927 mars, 20226 kommentarer

Inlägget är i samarbete med Godisboxen.

När jag var nio år dog min pappa. Det här vet du som regelbundet läst min blogg om. Men det har också speglat den syn jag har på att alltid fira Williams pappa Björn under fars dag. Då jag velat att William skulle få ge sin pappa något jag själv inte kunde göra som barn. Man ska aldrig glömma Mors dag och fars dag enligt mig, eller visst kan man göra det om den ena föräldern inte är värd att fira, eller inte går att fira men annars ska man så klart uppskatta dagen.

En present som jag verkligen rekommenderar, då jag har egna erfarenheter av den är Godisboxen. Du kan genom att handla från Godisboxen få en härlig farsdagspresent där du väljer något gott godis och någon liten present till din egen pappa eller ditt barns pappa. Det finns boxar med strumpor, biobiljetter, presentkort och te att lägga till i boxen men så även godis. Hur himla uppskattat kan inte en sådan present vara? För alla tycker ju om något gott då och då.

Hur kan du då vara säker på att dessa boxar är så bra tänker du? Jo det ska jag nu berätta för dig. 2015 fick William en skelettinfektion, han hamnade på sjukhus och hade jättehög feber. Som förälder var det hemskt att se min annars pigga son ligga alldeles utslagen i sjukhus säng med antibiotika dagligen och dropp för att få i sig vätska. Dessutom hade han jätteont och i början åkte han rullstol för att sedan kunna gå med kryckor. I hela 8 veckor åt han antibiotika och gick på kryckor och var inskriven på barnkliniken en vecka då han var inlagd. Du kan nog ana hur glad och varm jag blev i hjärtat när jag tagit med William i rullstol hem och vi öppnar dörren och det där ligger två boxar från just Godisboxen. Två av mina fina vänner som jag lärt känna via nätet hade spontant skickat varsin Godisboxen till William. Den glädjen han kände, och den värme jag upplevde kan jag aldrig någonsin förklara.

Året efter när jag inte mådde så bra själv, var jag med om samma sak. I brevlådan ramlade det ner ett paket från Godisboxen från en nära vän. Som bara tänkte på mig, där fanns ett jättegott te och massor med godis. Än idag värms jag upp av detta. Man ska vara så glad över att uppskattas av sina vänner. Vi ska alltid tänka på varandra!

Så nu till fars dag uppmanar jag dig att gå in på Godisboxen du också. Beställ något fint till en pappa som förtjänar en Godisboxen. Jag lovar att han kommer bli glad enda in i hjärtat.

Skelettinfektion Tweenieåldern

Williams skelettinfektion, och ögoninfektionen idag.

Madeleine Stenberg 16 januari, 20188 april, 202414 kommentarer

Jag är hemma med den här ögoninfektionen. Det gör ont och rinner, vaknade i natt igen med öga som är kladdigt och grusigt, det gör ont. Värst är även synbortfallet jag har. Det är inte det minsta kul att inte se som man ska. Längtar tills morgondagens besök hos ögonmottagningen, kanske de skriver ut något för ögat åt mig. Man kan ju i alla fall hoppas.

Men rubriken då tänker ni, vad har Williams skelettinfektion med dina ögon att göra? Jo så här är det, William har sedan han fick skelettinfektionen haft ont i kroppen. Han är stel och klagar ofta på värk. Att ge honom massage brukar resultera i att han skriker rakt ut, han kan inte springa som förut och trots att han både tränar parkour och går och simmar med sin pappa, samt åker slalom finns smärtan med där. Så jag ringde vårdcentralen idag för att ställa frågor, de skickade mig vidare till barnmottagningen som skickade mig vidare till ortopeden, som i sin tur ville skicka mig vidare till barnmottagningen igen. Jag sa att nu har jag suttit i telefonen hela förmiddagen. Någon hjälp måste vi väl kunna få? Så om några dagar ska jag få ett samtal igen från ortopeden.

Williams skelettinfektion påverkade mig väldigt mycket. När han var så där sjuk, som han var då. Jag var så rädd, verkligen i hela kroppen livrädd. När ens barn inte kan gå och har så hög feber. Eller när man får en skylt på dörren att inga andra barn får dela rum med oss eftersom han var så infektionskänslig då antibiotikan inte tog så snabbt som det borde. Hela historien om hans skelettinfektion kan ni läsa om här.

Questions & Answers Skelettinfektion

Bloggutmaningen dag 7.

Madeleine Stenberg 7 mars, 201727 mars, 202226 kommentarer

Tänkte var med i den här bloggutmaningen.

Gör jag alltså en dag fram tills slutet av mars. Får se om det inte kan bli lite roligt.

Detta är en del av sweetwords och maxarna utmaning #maxword.

En konsert att minnas

Tänkte ett tag, jag har varit på så många olika konserter. Men Rockstad Falun är en sån där sak jag har roligt på varje år så det får bli det. Ett år jag minns var såklart när William var sjuk i skelettinfektion och några dagar innan blivit utskriven från sjukhuset. Det berör mig eftersom han var så glad över att få följa med in på Rockstad. Stackaren hade ju legat på sjukhus i en vecka och haft så ont.

Sjukdomar Skelettinfektion Tweenieåldern

När du blev sjuk, för ett år sedan på sjukhuset.

Madeleine Stenberg 31 juli, 20168 april, 202471 kommentarer

För ett år sedan hade vi legat på barnkliniken i ett dygn. Jag förstod inte vad som var fel mer än att du var dålig. Du hade så hög feber och du var inte dig själv, du hade antibiotika i din hand och var blek som ett lik. Till mig sa dem att du hade en skelettinfektion, du kunde inte stödja dig på benen. Vi fick skjutsa dig i rullstol och du blev arg för ingenting. Du ville ogärna äta, men glass gick bra en stund. Jag minns hur maktlös jag kände mig där på avdelningen och hur jag bara ville ha tillbaka dig igen min älskade unge. En vecka befann vi oss där, det var varmt ute hela den veckan. Du kom hem med kryckor och antibiotika, ett år.

Ett år går så snabbt, tiden har en förmåga att förändra oss. Men samtidigt har tiden en förmåga att spara våra minnen djup inom oss. Just nu minns jag den där känslan jag kände för ett år sedan, oron, rädslan och kärleken. Att se sitt barn sjukt är inget man som förälder vill uppleva. Man vill bara ta sjukdomen och stoppa i sin egen kropp. Ett år, ett år av minnen, ett år av liv.

Skelettinfektion Tweenieåldern

Magsjuka kan vara allvarligt för andra, håll dig hemma!

Madeleine Stenberg 24 februari, 20168 april, 202428 kommentarer

William på barnkliniken i somras.
Med skelettinfektion.

Idag är det onsdag, eftersom jag känner mig väldigt pigg idag känns det konstigt att vara hemma. Men samtidigt så är ju magsjukeregeln där av en anledning, hellre se till att risken att bli smittad förminskas än att den blir förhöjd. Det är hemskt med magsjuka, och vem vill ha det? Visste ni förresten att magsjuka kan betyda rejäl fara för vissa människor? Med lång återhämtningstid? När William började skolan fick vi alla föräldrar ut papper om att ett barn på skolan var allvarligt sjuk i diabetes och att hen blev jättesjuk vid magsjuka. Därmed bad dem oss att hålla våra barn hemma vid minsta tvekan. För många föräldrar kan ju detta verka som något onödigt, men jag tog genast till mig den saken. När William fick skelettinfektionen i somras insåg jag ännu en gång hur skört livet är, och hur lätt vi kan bli sjuka. Jag tänker på de barn som har kroniska sjukdomar. Som aldrig blir friska och alltid är infektionskänsliga, hur lite samhället är anpassat efter dem och deras föräldrar. Hur friska slänger med huvudet och tänker; en magsjuka har inte dödat någon. Eller en influensa det klarar vi. Men ni glömmer en sak när ni skickar era sjuka barn till förskola och skola, att just på denna plats kan det finns barn med kroniska sjukdomar. Då kanske du tänker, jag vet att dem är friska på mitt barns avdelning/klass. Men har ni koll på syskonen till detta barn? Har ni koll på mamma/pappa/vårdnadshavare? Har ni koll på exakt vem och vilka dessa barn är i kontakt med dagligen? Vet du till 100% att just ditt barns klasskompis inte har en storebror som lider av svår astma? Som hamnar på sjukhus om han får influensan? Vet du till 100% att ditt barn kompis förälder inte har diabetes? Vet du exakt allt om andras människors liv och livshistoria? Är det värt för dig att smitta någon med en liten förkylning, bara för att du ska slippa vabba eller ta ut en karensdag? Är det värt att riskera en annan människas liv? För att du och endast du är viktigast? Fundera på den saken, jag tror dem flesta kommer känna NEJ, om du inte gör det. Fundera då på hur livet skulle vara om du var den föräldern med ett sjukt barn och om DU skulle vilja att någon utsatte din familj för samma sak?

Årskrönika Informationsteknik Skelettinfektion

Tillbakablick över 2015.

Madeleine Stenberg 31 december, 201518 april, 202418 kommentarer

009

Januari:

Skålade in det nya året tillsammans med Björn, William, Williams farfar och faster. Vi var hemma hos Björn och hade en trevlig kväll med spel och god mat, men kanske mest av allt många skratt.
I januari fick jag min lägenhet ommålad i hallen, och jag sålde saker så att jag skulle kunna betala min doulautbildning. Tidigt kanske men jag såg så mycket framemot att få läsa och lära mig någonting nytt. Var på temafest på Williams skola, och hade det trevligt. Jag, William och våra härliga grannar drog på bokgransplundring på Stadsbiblioteket på stan och fick med många fina bokfynd hem till oss.

022

Februari:

Jag fyllde 31 år den 11 februari. Den här månaden såg jag till att bli marinfadder. Den här månaden gick jag och familjen på skid-VM här i stan, och vi hejade allihopa i backen. Förutom det gick på på torget och kollade på prisutdelning och handlade gott i marknadsstånden som fanns nere på stan. Jag läste doulalitteratur och hade ett härligt VM/Sportlov i ett. Jag och William var på bio och åt gott och skrattade. Vi besökte Orsa och våren började lite smått komma till oss igen.

009

Mars:

Jag började denna månad med extremt lågt blodtryck, 90/50 och var sjukskriven en hel vecka. Jag kunde knappt röra mig utan att huvudet snurrade och jag fick lite tips från vårdcentralen.
Jag och en kollega gick en i ett språkcafé angående barn med särbegåvning som var riktigt spännande att ingå i. William var med en sista gång i Barnens skidspel och han tyckte det var lika roligt som andra år. Det var riktigt varmt och soligt denna fina dag i mars till ära. Jag solade och åt årets första glass på Björns gård, medan han tvättade bilen. William hade sin första praktikdag någonsin och var med sin pappa på jobbet den dagen. Han tillverkade då ett eget svärd i plåt.

016

April:

Vi besökte Älvdalen och Trängslet tillsammans. Det var otroligt vackert och vi passade på att se naturen, vi såg även vargbajs och myste i värmen som fanns trots att det var mer snö än här i Falun dit våren redan hade kommit. Jag fotade den vackra naturen och William fick ställa upp på bild.
Vi passade även på att besöka min mormor i Orsa på vägen hemåt. Vi började gå tipspromenader runt Tisken och den sista avslutades vid Falu koppargruva. Jag vann vid två tillfällen och var riktigt förvånad över dessa två gånger! Jag läste doulalitteratur och räknade ner inför kursen. Jag råkade förstöra min menskopp jag hade i 10 år så köpte en ny, samma märke men en ny kopp. Lika nöjd med ny som den gamla. Hittade lite vårtecken och njöt av aprilmånad!

Maj:

Vi var på Raggarrally, det regnade och var kallt. Björn vann en pokal och massa roligheter till bilen, detta uppskattades av oss alla. Vi åkte runt och skrattade och hade det trevligt trots regnet.
Jag köpte en ny systemkamera en Canon eos 70D. Jag började handla sommarkläder till William, framförallt till skolavslutningen. Vi gick på Temafest på Williams skola och det var lika roligt och intressant som alltid. Vi testade de nya smakerna av Loka som smakade som olika godisar och var helnöjda.

013

Juni:

Det regnade och var kallt. Vi började junimånad med skolavslutningar och trevligheter. Jag trodde sommarvärmen skulle komma, men lurades av några dagars värme och resten regn.
Vi firade midsommar i Kniva, och besökte Vika för att kolla på majstångsresningen i regnet. William vann både en nalle och en ask med godis i lotterierna.
Jag körde Björn och hans vänner runt på Big Lake Runn och det var årets första riktigt varma dag. Det var även årets längsta för mig som blev ganska trött efter ett tag.
Jag fick tyvärr ta livet på Williams guldfisk som blev sjuk och mådde dåligt. Detta var inte roligt för någon av oss.
Jag och William åt goda frukostar med vattenmelon och avnjöt dem på balkongen i solen.

001
Juli:

Vi började månaden med en resa till Furudal och mammas och hennes mans sommarstuga i Näset.
Där njöt jag och William av en dag i solen, och hade det jättetrevligt. Björn hämtade oss senare på kvällen, och då stannade vi i Rättvik och åt middag.
Vi åkte till Idre på semester tillsammans med Williams faster och farfar. Där besteg jag Städjan och trodde att jag skulle dö, även om jag idag är väldigt glad att jag tog mig upp på detta fjäll.
Vi såg massor med renar och hade det jättetrevligt.
Vi åkte dagen efter till Särna, där vi besökte Njupeskär och gick runt i värmen och såg på den fina naturen.
Den här månaden var vi även på lite dalaresa och spanade in både Säter och Hedemora.
Vi åkte en sväng på Falu Crusingen och jag drack någon öl eller två. Samma vecka åkte till Rullsand och badade i havet, och jag fotade en favoritbild. På vägen hem stannade vi till i Gävle där jag småshoppade lite. Veckan efter åkte vi till Furuvik, och samma dag började William frysa och fick ont i benet. Dagen efter åkte vi till till akuten, det visade sig att William var sjuk och hade fått en skelettinfektion.

Augusti:

Vårt sommarlov och semester slutade inte så roligt. William spenderade sista veckan inlagd på sjukhuset och avdelning 34, med en skelettinfektion. Han var inte sig själv under en vecka och fick antibiotika intravenöst tre gånger per dygn. Först kunde han inte gå, och han hade heller högre feber en han någonsin haft i sitt liv. Jag sov med honom på nätterna och var orolig, efteråt fick han äta antibiotika hemma och gå med kryckor. Han fick börja sitt nya skolår i årskurs 5 med att inte så springa, inte medverka på idrotten eller gå hem. Jag fick även ta upp kampen mot kommunen som vägrade låta William på skolskjuts trots sin sjukdom. Kommunen vann och jag har fortfarande inte ett gott ord att säga om Falu kommun. Hur kunde de neka ett sjukt barn att resa mellan hem och skola? Ruttet gjort rent ut sagt!
Jag började arbeta med mina elever i årskurs 3 på den nya skolan och insåg att klasslärare är det jag gillar att vara. Denna månad var det mest sjukdom och sjukhusbesök på, helt ärligt har jag glömt mycket för jag var så upptagen med att kämpa för Williams skull. Jag och William medverkade i DT, och tog upp situationen med skolskjuts.

008

September:

Intensiv men innehållsrik, William fick äntligen sluta med kryckor och antibiotika, det firade vi med att gå ut och äta tillsammans. William log och var så lycklig.
Denna månad är även den ganska bortglömd eftersom jag mest kämpade för William och var trött och slut. Vi avslutade månaden med att besöka International street market och åt god mat tillsammans. Vi tog tipspromenad runt Gruvan och denna gång vann jag tyvärr ingenting.
Denna månad var jag på första delen på doulautbildningen i Stockholm. Där mötte jag otroligt fina människor och lärde mig massor, både om mig själv men även om den födande kvinnan.

096

Oktober:

William fyllde 11 år den 3 oktober. Hans gammalfarmor bakade en tårta åt honom och han firade födelsedagen som lycklig och fick massor med fina presenter.
Jag åkte på den sista och avslutande delen av doulautbildningen. Jag bodde ensam på hotell i Stockholm och hade det jättetrevligt under mina två nätter där. Jag åt frukost ensam
och umgicks med en till blivande doula ifrån Dalarna på eftermiddagarna. På kursen fick jag möta de fina människorna igen, och det kändes lite vemodigt att säga hej då. Jag hade lärt mig så mycket och var så stolt över mig själv som vågade ta steget att bli doula.
Jag var på Dalaskolforum och fick sedan höstlov. Jag och William hade några mysiga dagar tillsammans och bara njöt av ledigheten.
Jag var med på framsidan på DT och fick berätta om mina tankar och upplevelser om barn i sorg.

November:

En månad som kändes både mörk och deprimerande. Jag kände att jag inte mådde så bra och kände mig deppad. Firade farsdag och bjöd på middag. Jag julpyntade och försökte peppa inför det kommande jullovet i december som jag tänkte kanske skulle vända mitt mående. Handlade julklappar och fick tag på lite fynd på Black friday.

December:

Det blev december, månaden utan snö. Jag var deppad och orkade inte umgås med människor. Kämpade för milstolpen i form av lov och lyckades ta mig dit. Någon dag strax efter julafton började jag känna mig gladare och energin kom tillbaka igen. Vi firade julen i Skedvi, och sorgligt nog gick Björns farfar bort några dagar innan.
Jullovet har varit mysigt och trevligt och jag fick tanka energi och känner mig peppad inför att komma tillbaka till jobbet igen. Jag har färgat håret lite granna och myst med familjen. Nyåret ska vi fira med god mat och livet i ära.

2015 har varit ett år med många upp och nergångar. Detta år har verkligen
satt mitt liv i rullning. Jag har fått glädje och sorg i en kombination
och så här efteråt känner jag att denna
utmaning gett mig erfarenhet.
2016 här kommer jag!

Skelettinfektion

Min första advent 2015.

Madeleine Stenberg 29 november, 201515 juli, 202016 kommentarer

William var på innebandy på Lugnet och jag följde med Björn till City gross. Eller jag har tjatat om att åka dit och till sist tog Björn med mig dit.
Efteråt åkte vi hemåt och jag bjöd på falafel i tortillabröd och massor av goda grönsaker. Vi åt och var nöjda, sedan gick vi och kikade på film tillsammans i soffan hela familjen. Björn drar till England imorgon igen så han passade på att träffa William.

Imorgon börjar en ny arbetsvecka igen, och det är då 12 arbetsdagar kvar tills semester och jullov. Jag känner verkligen hur kroppen behöver ledighet, jag är så galet trött.

Under lovet ska jag dessutom läsa böcker och ladda upp de batterier som kroppen missade när William blev sjuk i sin skelettinfektion i somras. Jag har inte återhämtat mig riktigt efter det, och det märks väl i kropp och själ.

Sjukdomar Skelettinfektion Tweenieåldern

Williams skelettinfektion, och alla känslor så här efteråt.

Madeleine Stenberg 17 november, 20158 april, 202459 kommentarer

Nyfödd och hemma på permission.

Jag har länge tänkt skriva detta, om alla känslor jag haft. Om hur allt känns nu efteråt när tankarna sakta börjar sjunka in. Alla känslor är på plats igen, och jag någonstans börjar att andas och leva ett normalt liv igen.

I somras när William blev sjukt förstod jag verkligen ingenting. Det var som att jag slogs ner och fick hundra procent fokusera på William. Se hans förändring i måendet, se hur han låg utslagen med febern där i sjukhussängen. På något vis tror jag många känslor lappades på varandra, vi var ännu en gång på barnsjukhus. Kanske kom de där känslorna från när William var nyfödd och fick en infektion och därmed låg på neonatal tillbaka lite också. Jag var ju lika rädd då, men fick helt enkelt lämna mina känslor eftersom William var och är det viktigaste. Jag fylls fortfarande av tårar inombords när jag tänker på William där i sjukhussängar. Olika storlekar av honom, en nyfödd och ett barn på väg att bli tonåring. Båda utslagna, båda med bandage runt händerna och båda mitt barn och så älskad att ord inte kan beskrivas. Min oro, den var så konstant men ändå ville jag inte känna den. Nackdelen med att vara ett barn av trauman är att så fort något trauma uppstår, blir jag ganska avtrubbad. Jag går in i en roll och blir helt kall utåt, jag ger allt till den som behöver det men inget till någon annan. Jag oroade mig så för William, och det känns fortfarande i hjärtat på mig. Oron att något ska hända, samma oro som jag har när jag åker buss. Oron att något ska ske som gör att jag aldrig mer får uppleva det jag älskar och värderar mest.

Jag börjar misstänka att mörkret i denna höst, i kombination med att William blev sjuk fått mig nedstämd. Kanske är det stressen av allt just nu, stressen ifrån livets alla håll och kanter. Jag vet att läkaren sa till mig i våras att mitt låga blodtryck beror på stress. Att jag stressar nu är nog inte konstigt, det har varit en tuff höst på många sätt. Oro för William, oro för alla de dolda små krav som finns i samhället. Oro för att misslyckas, oro för att göra bort mig. Rädsla för världen som tycks vara helt galet upp och ner, oro för allt hat som sprids världen över.
Känslorna blossade upp när William blev sjuk där i somras, och även om man är så gott som friskförklarad, hänger rädslan kvar. För skelettinfektionen finns där i två års tid innan den är helt läkt.

Jag försöker tänka positivt. Det som jag vet att jag fått med mig som erfarenhet ifrån detta är all den kärlek jag känner till människor. Hur jag ännu mer än förut känner empati för alla som kämpar världen över. Jag har alltid varit empatisk, men nu känner jag ännu mera. Mitt hjärta är öppet och fyllt med kärlek, jag hoppas att den kärleken kan spridas vidare i världen. För mer kärlek behövs.

William med sin skelettinfektion.

Migrän & spänningshuvudvärk Skelettinfektion

Måndag och migrän.

Madeleine Stenberg 12 oktober, 201515 juli, 202024 kommentarer

Idag har jag känt mig trött. Jag var trött redan när jag vaknade och sen när bussen inte kom blev jag väldans irriterad. Sen när man någonstans vet att det bara är att bita i det sura äpplet blir man inte gladare precis. Dagen fortsatta så där och jag kände att det absolut inte var kul att komma tjugo minuter senare än jag brukar till jobbet. Jag försöker alltid vara tidig till jobbet så jag hinner småfixa innan eleverna kommer in i klassrummet. Jag kan småstäda, fixa med någon rättning gå igenom något jag funderar på, kanske skriva ut papper och då när man som idag står med andan i halsen är man inte speciellt road tyvärr. Dessutom är det utvecklingssamtal just nu och sånt tar på krafterna, det är dock skönt när denna intensiva stund är över och man kan släppa det ett tag.

Hur som helst efter jobbet idag åkte jag hemåt, William ringde mig och sa att han hade huvudvärk igen. Det har varit vid flera tillfällen nu på senaste tiden, och från att han aldrig haft det tidigare till detta blev jag oroad och ringde ortopeden. Fick dock som svar att det inte borde vara kopplat till Williams skelettinfektion så jag släpper det och ska ringa VCT istället. Det är klart att man blir oroad på ett annat sätt än förut.

Jag trodde jag skulle slippa huvudvärk själv men så var inte fallet, jag fick som en gungande upplevelse i ögonen och däckade på soffan. Där låg jag under min värmefilt och kände mig döende. Migrän igen, blir så trött var så längesen nu att jag trodde den försvunnit. Kanske är jag naiv? Men ibland tror man verkligen att saker bara ska försvinna. Hur som helst Björn fixade middag trots att det var jag som skulle göra det, han handlade även fika till jobbet åt mig. Jag är en av veckans värdar, såg dock att fikat han handlat kändes lite lite så jag bakade lite också. KORS i taket, det är nämligen första gången jag bakat och kommer ta med till jobbet. Får hoppas det blev gott med, tycker det är jobbigt att baka och är rädd att folk inte ska tycka att det är gott.

Nu ska jag svara på lite kommentarer och sedan ska jag gå och lägga mig. Det är en ganska lång arbetsdag imorgon som kommer sluta med en utbildning i Office 365, och på onsdag efter jobbet ska jag, Björn och William samt Björns mamma och pappa, syster gå till Ferrys och fira att William fyllt 11 år. Det kommer bli himlans mysigt!