Dark Mode Off / On
Showing: 1 - 2 of 2 Articles
Läraryrket Tweenieåldern

Fåglar och höga knän.

img_1354

Jag njuter! Det är helt underbart att befinna sig ute numera, värmen som möter kroppen. Solen som värmen ansiktet och livet som liksom känns lite lättare när solen ger energi.

Sedan är det mycket annat som suger energi från mig, men ska jag försöka att se bortom den saken så kanske det blir bättre i känslorna ett tag.

Idag på jobbet fick jag se detta lilla bo med tre små ägg, sedan fick jag även se mamman eller om det är pappan som byggt bo där. Hur sött är det inte?

Idag efter jobbet tog jag med William till Mcdonalds igen, jag får sluta med det nu. Tänkte det idag när jag satt där. Inget mer skräp innan alla i familjen har semester, jag har inte orkat tänka på mat för att vara ärlig. Sen är det så sjukt svårt att ge fan i godis och annat som finns på jobbet. Imorgon ska jag försöka dela upp min smoothie på morgonen och ta med den ena delen till jobbet istället. Så jag slipper lockas av massa skit!

Hur som helst efter McDonalds tog jag och William först en promenad till Lugnet, vi sprang och gick pakeringsstaket? Vad kan det heta? Vid Högskolan, vi sprang fram till dem och gick sedan över. Mest för att jag var rädd att inte kunna hoppa över dem. Sedan gick vi vidare, då tog William över och blev min PT. Han krävde höga knän, något jag aldrig lärt mig och dessutom kände mig väldigt misslyckad när jag försökte göra. Han fick mig att göra sånt samt höga hopp. Sedan fick jag springa upp och sedan baklänges ner för backar. William sa att detta var mål för årskurs 1… Idrott är inte riktigt min grej, efter 6:an slutade jag helt enkelt att idrotta. Men det var samtidigt skönt att ha någon som pushade mig att kämpa på där. Vi sprang också, varannan lyktstolpe springa och varannan gå. Jag kände mig helt död när jag kom hem, men så här efteråt var det helt klart värt det.

img_1356

Högkänslighet

Att lita på någon eller något.


Jag kan inte minnas en tid när jag vågade lita på någon eller något i livet. Jag minns så väl en tid när jag trodde att jag blev straffad för livet. Om man som barn blir sviken av vuxna på ett eller annat sätt, sviken av vänner och sviken av livet. Försvinner tilliten till människor och allt sådant som borde tas förgivet. 

Jag känner mig sviken just nu, åter igen sviken av den där världen av vuxna jag numera är en del av. När barnets fantasier och drömmar slits från allt det som borde finnas där naturligt. Jag lyssnar på ljuden av mitt inre som talar till mig ”Lita aldrig på något eller någon. Inte ens när du tror allt är okej. Tro aldrig livet är så enkelt.” 

Vissa av oss får fler prövningar än andra, vissa av oss ska kämpa oss ovanför ytan längre än andra och ibland känns det som denna kämpande lust bara tröttnat. Ändå kämpar sig jaget kvar, den där som aldrig vill ge upp trots att varje muskel, varje del av viljan ber dig ge upp. Men jaget kämpar vidare, jaget som jagar själen i en vandrande livsvandring. 

%d bloggare gillar detta: