Det är dags att prata om det här med: Har du BARA ett barn.

Jag läste i en blogg idag som jag av principskäl inte tänker länka till, för varje för ska jag denna bloggare publicitet i ett ämne som hen uppenbarligen har väldigt lite kunskap i? Nej istället kommer jag att skriva utifrån hjärtat, utifrån erfarenheter och utifrån verkligheten så som den är för oss enbarnsföräldrar. Ni vet vi egon som bara har ett barn, vi egon som inte riktigt passar in bland dem som fött mer än ett barn men inte fler än tre. Jag läser ibland storbarnsfamiljernas bloggar, ni vet dem som medverkat i Familjen Annorlunda och hur dem skriver om hur det är att få påhopp eller bli ifrågasatta utifrån antalet barn familjen har. Många gånger skrivs det då att det är människor med 1-3 barn som har åsikter, här skulle jag vilja inflika att vi med ett barn väldigt sällan säger något om flerbarnsfamiljerna visst finns det rötägg inom alla kategorier men vi enbarnsföräldrar på riktigt, och nu menar jag riktiga enbarnsföräldrar inte sådana med ett barn på två år som kommer att få tvåan inom något år. Utan vi som har barn på fyra år och äldre som är just enbarnsmammor vi är nog dem som aldrig skulle ge oss in i en sån diskussion för vi får påhoppen själva.

Jag tror få människor har en aning om hur mycket skit man får som enbarnsmamma, hur många gånger man blivit kallad ego. Hur många som sagt ”Vill inte du ha fler barn?”, eller ”Stackars din son som inte har några syskon.” Jag har också fått höra ”ensambarn som han kommer aldrig lära sig empati”, ”ensambarn delar inte med sig”. Ja listan kan bli lång… Det finns en gammal föreställning att ensambarn är egoister, kanske är det något som sitter i från filmernas värld där man gärna visar ensambarn som bortskämda? Kanske blev man som barn avundsjuk på ett ensambarn som hade det där fina ponnyslottet man så gärna ville ha? Sen hade man den bilden i huvudet för att mamma eller pappa sa till dig att; Det är för att hen inte har några syskon, dem kan ge allt till henom.

Jag är lärare och ser barn mest hela dagarna, jag har jobbat i förskolan och sett barn där med. Har ensambarnen någon gång varit unika i skaran av barn? Det skulle jag inte påstå, något jag däremot uppmärksammat är hur ensambarn ofta är väldigt noga med att ha med alla andra. Att dem har ett rättvisetänk som ibland kan vara svårt att uppnå, dem ogillar när någon är utanför och är väldigt snabba med att ge något dem själv har till den som inget har. Om det här är en slump eller inte vet jag inte, men det är något jag observerat och något som även är väldigt typiskt när det kommer till min egen son. Här kan uppväxten spela in eller så är det så att ensambarn vet hur det känns att vara just ensamma och därmed tycker alla ska få vara med, och alla ska få känna delaktighet.

Så då undrar ni säkert varför jag skriver detta, vart vill jag nu komma i ett ämne som alla människor har sin rätt att tycka något i? Jo det är det jag ska komma till nu, när jag hör människor prata om enbarnsmammor försvar dem sig ofta med: ”Ja, jag menar så klart inte dem som bara kan få ett barn, där förstår jag ju varför.” Just här vänder sig magen ut och in på mig, för hur kan du veta att den enbarnsföräldern du just talat med inte är just denna människa? Hur kan du veta att efter alla dina ord om vilket ego hen är inte är just denna föräldern? Jag skulle säga att många människor ogärna talar om sitt privatliv med fler människor än riktigt nära personer. Ibland talar man inte ens om för dessa, och om man nu fått höra vilket ego men är som bara vill ha ett barn kommer man nog ännu mer ogärna berätta om det frivilliga eller ofrivilliga valet av ett barn. Jag tror nämligen att det finns en orsak eller anledning till allt människor gör eller inte gör. Oavsett varför en familj väljer att ha ett barn eller kanske rent av inget så har du inte med det att göra. Jag brukar säga en sak till mina elever, Du får tycka precis vad du vill – MEN du behöver inte säga allt du tycker. Man får tycka och tänka saker, men man behöver inte säga dem. Dina åsikter är irrelevanta om andra människors val i livet, du har inte med att göra varför någon väljer ett barn eller tio. Dina ord sårar, du kanske inte förstår det just när du säger saken men dem gör ont. Det gör faktiskt skitont att höra att någon tycker att man är en egoist för att man råkar ha ett barn istället för två. Vet ni att det ibland gått så långt att jag slutat umgås med människor för frågan om varför ett barn kommer upp så ofta? Jag vet precis när frågan är på väg hos människor också, den kommer alltid lite fint så där; ”Hur många barn har du? Bara ett? VILL DU INTE HA FLER BARN” sen spekuleras det så klart, kommer du bli gravid snart? Är det inte dags för syskon? Tycker han inte det är tråkigt.

Idag läste jag dessutom i det där inlägget att det var synd om oss enbarnsmammor som bara har ett barn, för tänk om det barnet dör då har man ingen… Nu var ju detta det mest korkade jag läst i hela mitt liv, jag visste inte om man skulle skratta eller gråta? Som att sorgen skulle vara lättare om man hade fler barn och ett av barnen dog… Jag skrämdes faktiskt av hela grejen, hur kan man ens tro att sorgen skulle vara lättare om ett barn dog om man har fler barn?! Varje barn är ju en unik individ! Men än är inte den största idioten född brukar man ju säga…

Nu blev det här inlägget väldigt långt, och väldigt personligt. Kanske berör det någon, kanske du sitter där med åsikter om oss enbarnsmammor och tar till dig orden. Kanske du nästa gång, behåller dina åsikter för dig själv, jag hoppas jag berört någon. Sen om ni då tänker, men du vet inget om hur det är att ha syskon så får jag väl inflika med, jag har 3 yngre syskon. Det är fyra, fem och tretton år emellan mig och dem. Hur har syskonlivet format mig? Ibland är jag ego, ibland är jag givmild, ibland är jag glada och ibland jävligt ledsen, vänta vad läser jag just nu? Jag har samma känslor och som min son som är ensambarn vad betyder det? Att vi är människor båda två? Trots syskon och osyskon?