Visar: 1 - 1 av 1 artiklar
Utmattningssyndrom

Att våga vara öppen, jag känner mig ledsen från insidan och ut.

IMG_7264

Jag har funderat, grubblat och tänk. Velat och dragit tillbaka, ska jag skriva eller ska jag fortsätta att spela ett spel där ingen förutom jag och mina närmaste vet hur jag känner mig egentligen. Jag gick på semester så trött, så ledsen och så slut på energi. Någonstans trodde jag att semestern skulle ladda mina batterier, att en semester skulle göra mig pigg som alla andra år. Men det blev inte så, istället har jag gråtit och haft ångest. Jag försökte stänga av jobb och tankar om jobb helt, men det har funnits där hela tiden. En påminnelse om jobbet, andra år har det varit två veckors tankar om jobb i år har det varit hela semestern. Bara jobb och åter jobb, jag har inte velat lämna lägenheten. Jag har istället gråtit och haft ångest, jag har fått panikångest och på nätterna har jag legat vaken. Somnar och vaknat, känt av hjärtklappning. Drömt om jobbet och mått illa. Jag har någonstans trott att det skulle ändras men det har bara blivit värre. Enda gången jag lämnat hemmet har varit med familjen, annars har jag suttit inne livrädd för att möta människor. Efter råd från en vän att höra av mig till vårdcentralen i flera veckors tid gjorde jag det äntligen förra fredagen. Jag ringde, och jag var alldeles skakig, mådde illa och berättade precis hur jag känner mig. Hur jag inte känner någon livslust, har ångest, tror att jag har cancer, hiv (känns långsökt med tanke på att jag inte lever ett liv där den risken finns) och andra hemska sjukdomar. Hur jag tror att jag ska dö om jag försöker besöka en affär och hur jag inte vill äta eller ens göra något.

007

Jag hörde henne i luren prata om sjukskrivning och jag har fått en tid till en terapeut på tisdag nästa vecka. Måndagen efter ska jag på ett läkarbesök, det fanns inga andra tider och eftersom jobbet börjar nu på måndag kommer jag vara sjukskriven hemma då och på tisdag. Något jag redan berättat för min chef, tanken på att möta massor med människor på en samlad plats på måndag går inte. Jag känner hur pulsen höjs bara av tanken, och jag borde lyssnat redan förra hösten när jag började må dåligt. Men istället körde jag på, med målet inne på varje lov så jag fick vara ledig. Körde på och gav allt på jobbet för att stupa när jag kom hem. Jag skulle vilja påstå att jag föll handlöst när jag väl fick semester, då kom allt på en och samma gång.

025

Jag kan inte ställa någon diagnos på mig själv, det enda jag vet är att jag är så ledsen. Att insidan bränner och att jag är så trött, jag sover en stund på dagarna och i drömmarna försöker jag vakna men är fast i drömmen. På nätterna sover jag men vaknar med hjärtklappning, jag önskar så att det kunde bli tisdag så jag får träffa terapeuten och få någon form av hjälp.

IMG_8072

Det känns inte självklart för mig att skriva detta, det gör galet ont att berätta och skriva ut. Samtidigt kommer sanningen ändå fram på måndag, så vad ska jag göra? Jag har alltid haft lättare att skriva ner mina känslor och tankar. Jag skrev dagbok redan som sjuåring och har alltid haft skriftspråket som en ventil när känslor är om omlopp. Det här är mina känslor, livet som finns där. Jag vet inte varför jag mår dåligt, jag trivs på mitt jobb och tycker verkligen galet mycket om att undervisa och träffa mina elever. Men det är något annat som inte känns bra, något inom mig som behöver komma ut. Det är ingen som är orsaken till mitt mående, det är ingen som gjort mig illa eller som påverkat detta. Känslan finns inne i min själ, i mitt innersta rum och gör förbannat ont. Jag orkar knappt gå upp på morgonen, bloggar bara om jag absolut känner att jag orkar, och går ut det gör jag endast för att William eller Björn får med mig utanför dörren. Mest av känns det galet jobbigt att hamna utanför ytterdörren, det är som att jag bara vill gråta när jag lämnar lägenheten.