Att våga vara öppen, jag känner mig ledsen från insidan och ut.

IMG_7264

Jag har funderat, grubblat och tänk. Velat och dragit tillbaka, ska jag skriva eller ska jag fortsätta att spela ett spel där ingen förutom jag och mina närmaste vet hur jag känner mig egentligen. Jag gick på semester så trött, så ledsen och så slut på energi. Någonstans trodde jag att semestern skulle ladda mina batterier, att en semester skulle göra mig pigg som alla andra år. Men det blev inte så, istället har jag gråtit och haft ångest. Jag försökte stänga av jobb och tankar om jobb helt, men det har funnits där hela tiden. En påminnelse om jobbet, andra år har det varit två veckors tankar om jobb i år har det varit hela semestern. Bara jobb och åter jobb, jag har inte velat lämna lägenheten. Jag har istället gråtit och haft ångest, jag har fått panikångest och på nätterna har jag legat vaken. Somnar och vaknat, känt av hjärtklappning. Drömt om jobbet och mått illa. Jag har någonstans trott att det skulle ändras men det har bara blivit värre. Enda gången jag lämnat hemmet har varit med familjen, annars har jag suttit inne livrädd för att möta människor. Efter råd från en vän att höra av mig till vårdcentralen i flera veckors tid gjorde jag det äntligen förra fredagen. Jag ringde, och jag var alldeles skakig, mådde illa och berättade precis hur jag känner mig. Hur jag inte känner någon livslust, har ångest, tror att jag har cancer, hiv (känns långsökt med tanke på att jag inte lever ett liv där den risken finns) och andra hemska sjukdomar. Hur jag tror att jag ska dö om jag försöker besöka en affär och hur jag inte vill äta eller ens göra något.

007

Jag hörde henne i luren prata om sjukskrivning och jag har fått en tid till en terapeut på tisdag nästa vecka. Måndagen efter ska jag på ett läkarbesök, det fanns inga andra tider och eftersom jobbet börjar nu på måndag kommer jag vara sjukskriven hemma då och på tisdag. Något jag redan berättat för min chef, tanken på att möta massor med människor på en samlad plats på måndag går inte. Jag känner hur pulsen höjs bara av tanken, och jag borde lyssnat redan förra hösten när jag började må dåligt. Men istället körde jag på, med målet inne på varje lov så jag fick vara ledig. Körde på och gav allt på jobbet för att stupa när jag kom hem. Jag skulle vilja påstå att jag föll handlöst när jag väl fick semester, då kom allt på en och samma gång.

025

Jag kan inte ställa någon diagnos på mig själv, det enda jag vet är att jag är så ledsen. Att insidan bränner och att jag är så trött, jag sover en stund på dagarna och i drömmarna försöker jag vakna men är fast i drömmen. På nätterna sover jag men vaknar med hjärtklappning, jag önskar så att det kunde bli tisdag så jag får träffa terapeuten och få någon form av hjälp.

IMG_8072

Det känns inte självklart för mig att skriva detta, det gör galet ont att berätta och skriva ut. Samtidigt kommer sanningen ändå fram på måndag, så vad ska jag göra? Jag har alltid haft lättare att skriva ner mina känslor och tankar. Jag skrev dagbok redan som sjuåring och har alltid haft skriftspråket som en ventil när känslor är om omlopp. Det här är mina känslor, livet som finns där. Jag vet inte varför jag mår dåligt, jag trivs på mitt jobb och tycker verkligen galet mycket om att undervisa och träffa mina elever. Men det är något annat som inte känns bra, något inom mig som behöver komma ut. Det är ingen som är orsaken till mitt mående, det är ingen som gjort mig illa eller som påverkat detta. Känslan finns inne i min själ, i mitt innersta rum och gör förbannat ont. Jag orkar knappt gå upp på morgonen, bloggar bara om jag absolut känner att jag orkar, och går ut det gör jag endast för att William eller Björn får med mig utanför dörren. Mest av känns det galet jobbigt att hamna utanför ytterdörren, det är som att jag bara vill gråta när jag lämnar lägenheten.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

84 thoughts on “Att våga vara öppen, jag känner mig ledsen från insidan och ut.

  • 11 augusti, 2016 at 14:39
    Permalink

    Jag kan så väl relatera till hur du mår, jag har själv levt med panikångest,ångest, dödsångest, oro och varit allmän hypokondriker i 14 år nu. Jag går ständigt och tänker, varför mår jag så dåligt när jag har allt som borde göra mig lycklig. Faktum är att jag måste accepter att de är en del av mitt liv. Jag har fått diagnosen GAD generell ångest syndrom. Det går upp och ner, vissa perioder känns lättare men det finns lixom alltid där. Jag har lärt mig att leva med det och hanterar det ändå väldigt bra nu. Men det har begränsar mig så mycket genom åren och jag har gått miste om så mycket. Jag har bra medicin nu och kan ändå leva ett relativt “normalt” liv nu trots allt. Hoppas att du får den hjälp du behöver och att du får må bra igen!

    Reply
    • 11 augusti, 2016 at 23:12
      Permalink

      Hej! Låter verkligen inte kul alls :(. Har du fått någon hjälp tycker du eller är det bara att leva med saken? Hypokondriker har jag varit sedan tonåren men nu känns det som mer och mer saker kommer över mig. Det här är hemskt :(. Tack för att du skrivit detta och berättar! Kram

      Reply
  • 11 augusti, 2016 at 20:54
    Permalink

    ÅH lider med dig. Har en vän som blev dålig hon med och hon går i KGT kognitiv beteende terapi och hon har ju utmattningsdepression och det låter ju väldigt likt det du beskriver.Skriker utmattningsdepression för hon var exakt likadan!! Så sök upp en duktig läkare som kan sin sak och börja i rätt ände så du får hjälp för det är ingen lätt sak att ta sig ur.

    Svar:Ja trist, därför är appen bra. Även när andra personer avföljer en 😉 Ja så trist att samhället är uppbyggt på mest likes vinner strategi =(

    Reply
    • 11 augusti, 2016 at 23:11
      Permalink

      Intressant att läsa, jag ska absolut ta till mig detta och kolla upp det du skriver om. Jag hoppas verkligen att läkaren jag ska träffa kommer lyssna på mig. Tusen tack <3

      Reply
  • 11 augusti, 2016 at 21:49
    Permalink

    Men guud så jobbigt, hoppas att det löser sig!! Förstår att det måste vara hemskt att känna så, att inte ens kunna lämna hemmet!! Styrkekramar till dig!!

    Reply
  • 12 augusti, 2016 at 03:08
    Permalink

    Jag hittade hit via någon annans blogg och ville bara säga – du är inte ensam, även om det kanske inte är någon tröst. Jag vet flera, inklusive mig själv, som oroar sig över (oftast) helt ologiska saker. Att det leder till ångest och tvångshandlingar är ju inte konstigt då.

    Hoppas du får den hjälp du behöver!

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:38
      Permalink

      Tusen tack! Så fint av dig att ta dig tiden att skriva detta! <3 , det värmer verkligen i hjärtat!

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 06:51
    Permalink

    Jag förstår hur det är att mp dåligt. Själv har jag mått dåligt till och från i många år. Som barn gick jag och prata med nån på BUP, som vuxen har jag varit och pratat med nån i perioder. Men har dolt hur jag egentligen mår, jag har inte inte velat berätta att jag mår dåligt för att jag inte velat belasta nån med mitt jobbiga, fast jag egentligen vill må bättre. Har haft lättare att skriva hur jag mår, så därför har jag ett ex antal dagböcker.

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:40
      Permalink

      Det är tufft, steget att söka hjälp. För man varken vill eller orkar egentligen. Man vill må bra men att söka är jobbigt och lika att ta steget. Man får ju blotta sin själ och det gör ont. Kram till dig!

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 07:42
    Permalink

    Vad jobbigt för dig. Jag tycker du är stark som går till vårdcentralen för att få hjälp. Kramar

    Reply
  • 12 augusti, 2016 at 09:20
    Permalink

    Starkt av dig att skriva om det och du gjorde helt rätt i det 🙂
    Min mamma hade precis likadant som dig ( som det låter i alla fall på din beskrivning) och hon fick diagnosen utmattningssyndrom. Hon har gått på rehabilitering nu i 6 månader och är fortfarande sjukskriven. Det är bra att du tagit kontakt med vården, de kommer hjälpa dig. Skriv gärna, om du orkar, hur det går kram <3

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:41
      Permalink

      Tusen tack för du delar med dig, jag kommer skriva absolut. Jag får se vad terapeuten säger på tisdag och kommer skriva det här. Jag behöver det av egna skäl också. Då har jag saker nedskrivna och minns vad som hänt. Jättetråkigt med dig mamma 🙁

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 10:09
    Permalink

    Åh .. :/

    Vet du vad .. jag känner så igen mig i det du skriver.
    Med hjärtklappning, oro och ångest. dem där tankarna som är så jobbigt och starka å klänger sig kvar ..

    Förstår att det är jobbigt att skriva om det men samtidigt så bra att du gör det, det är så bra att vi visar att vi mår dåligt :/
    Att skriva om det och minska på fördomar tror jag är viktigt.

    Har skrivit en del om ångest och så tidigare.

    Hoppas du får bra hjälp via Vc och att de tar dig på allvar 🙂

    Styrkekramar!

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:37
      Permalink

      Tusen tack! Jättepeppande av dig och det tar jag åt mig av, jag längtar verkligen tills jag får gå och prata och hoppas att man blir hjälpt.

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 10:15
    Permalink

    Fyfan. Jag lider med dig. Från en annan med samma problem så kommer det att bli bättre, så ta all hjälp du kan få och det som erbjuds. Hur jobbigt det än är så kommer det verkligen att bli bättre. Jag känner av att ångesten gnager i mig fortfarande och vill ta över mitt liv som förr, men jag låter den inte. Det ända problem jag har nu med ångesten så är det tvångstankar och det önskar jag inte ens att min värsta fiende ska ha :/ så det kommer att bli bättre. Jag håller tummarna!

    Sv; det var det också! 🙂

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:37
      Permalink

      Tusen tack för att du delar med dig av detta, jag blir verkligen glad av att höra att man inte är ensam och att det blir bättre. <3

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 10:16
    Permalink

    Ärlighet varar längst, i alla sammanhang 🙂 Styrke kram <3

    Svar: Ja kanske.. Ja det var en jobbig känsla där och då 🙁

    Reply
  • 12 augusti, 2016 at 10:40
    Permalink

    Åh så hemskt att känna såhär.. hoppas du får bra hjälp <3 Och att det snart blir bra igen.

    Reply
  • 12 augusti, 2016 at 12:04
    Permalink

    Hoppas du får en låååång sjukskrivning med MASSA KBT. Jag vet att man inte ska önska någon en sjukskrivning, men att gå tillbaka för tidigt brukar bara göra saken värre och så faller man ännu hårdare nästa gång. Min syster har varit utmattningsdeprimerad med panikångest och hon försökte gå tillbaka till jobbet innan hon var redo, det slutade i katastrof. Så föreslår de förlängd sjukskrivning: TA DEN!

    Och krya på dig, hoppas terapeuten och läkaren hittar rätt behandling för just dina symptom <3 <3

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:35
      Permalink

      Tack! Det här var verkligen fint skrivet och jag tar verkligen åt mig av detta. <3

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 12:08
    Permalink

    Bra att du tagit steget för att få hjälp. Och att du skriver om det i bloggen tycker jag är starkt. Styrkekramar.

    Reply
  • 12 augusti, 2016 at 12:44
    Permalink

    Skickar massa kramar,tycker du gör rätt i att berätta hur du mår.
    Du är ärlig och det kommer göra att folk förstår bättre❤️

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:34
      Permalink

      Tack Camilla! Det värmer <3. Jag tänker att hellre folk får höra från mig, än att det ska spekuleras.

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 14:05
    Permalink

    Ååh, vad tungt. Starkt av dig att skriva det så öppet och skönt att du nu verkar få lite hjälp i alla fall! Kram!

    Reply
  • 12 augusti, 2016 at 14:36
    Permalink

    Usch, ingen förtjänar att må så. Hoppas verkligen det känns bättre snart. Många kramar <3

    Reply
  • 12 augusti, 2016 at 16:17
    Permalink

    Ångest är så himla jobbigt!! Va bra att du ska till en terapeut! Det är ju jätteviktigt att få hjälp i situationer som dessa! <3

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:09
      Permalink

      Ja det är väldigt tungt, jag vill bara att tiden ska gå fort just nu. <3

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 17:15
    Permalink

    men åh så jobbigt och tråkigt :/ Kan relatera till känslan av att allting även det enklaste känns tungt 🙁 Det kommer lösa sig med tiden, tro mig <3

    Reply
  • 12 augusti, 2016 at 18:00
    Permalink

    Men så jobbigt.. Hoppas verkligen du mår bättre snart. Kram

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:14
      Permalink

      Ja det hoppas jag också. Det är tungt att känna så här :(. Kramar

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 18:30
    Permalink

    Först vill jag säga att det är väldigt tråkigt att du mår såhär men sen tycker jag det är väldigt bra att du sökt hjälp nu och jag hoppas verkligen du får den hjälp du behöver för att ta dig igenom det och förstå varför du känner som du gör. Sen tror jag det är väldigt vanligt att vi går för länge och mår dåligt utan att söka hjälp och bara kämpar på…som om det skulle vara skamligt att erkänna att nåt inte känns bra, så jättebra att du tagit steget nu och jag hoppas tisdagen blir ett bra nästa steg!:)
    Kattis recently posted..Resetips – Kefalonia – Agios Efimia

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:14
      Permalink

      Tack! Det är nog som du säger, man får nog ofta för länge. Man är kanske inte medveten om det till hundra procent heller utan man kör bara på :/

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 19:47
    Permalink

    Åh vad jag blir ledsen av att läsa det här och höra hur du verkligen mår. Jag hoppas du får precis den hjälp du behöver och att det får ta den tid det behövs till att du ska kunna må bra igen. Det där önskar man ingen, vissa av delarna känner jag igen från när jag gick in i väggen när jag gick i nian, så det är viktigt att du tar emot all hjälp du kan och ta hand om dig själv. STYRKEKRAMAR <3

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:17
      Permalink

      Tusen tack! Är så glad över alla som skrivit det värmer verkligen <3

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 20:31
    Permalink

    Hoppas att du får den hjälp du känner att du behöver, skickar massor av kärlek och styrkekramar! Du kommer ta dig ur det här! <3 <3

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:16
      Permalink

      Tack! Jag hoppas också på det, för jag orkar inte må så här längre. <3

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 23:27
    Permalink

    Jag fick ju liknande då jag precis fått snuttan och de tär sååå jobbigt med alla känslor, och allt som rör sig i huvudet och gör med ens kropp. Men jag tog också tag i det och jag tog till hjälp och det hjälpte

    Så bra att du också gör det
    Kramar

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:15
      Permalink

      Tack för att du delar med dig :(. Hemskt att du känt så här också, det är inget man önskar någon. Kramar!

      Reply
  • 12 augusti, 2016 at 23:35
    Permalink

    känner igen mig så otroligt mycket i din text! Verkligen tråkigt att höra att det är fler än mig som lider av ångest. Hoppas de löser sig för dig och att det går bra med läkarbesöket och hos terapeuten! KRAM

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:15
      Permalink

      Stor kram till dig också! Det är hemskt att ha det så här :(. Jag hoppas man får hjälp nu!

      Reply
  • 13 augusti, 2016 at 10:18
    Permalink

    Va starkt gjort att skriva om det. Hoppas du får den hjälp du behöver och vill få.

    Reply
  • 13 augusti, 2016 at 13:00
    Permalink

    Tänk att man alltid väntar tills man nästan ramlar över stupet innan man förstår och söker hjälp.
    Typiskt duktiga tjejer.
    Nu har du i alla fall tagit tag i din situation och ge dig inte utan se till att få den hjälp du behöver. Ta gärna med dig någon du litar på, som kan vara ett stöd och ett extra öra! LYCKA TILL! Kram

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:12
      Permalink

      Tusen tack! Det är nog så att man är den där duktiga som kämpar på tills allt brister tyvärr :(. Kram!

      Reply
  • 13 augusti, 2016 at 13:19
    Permalink

    usch lilla vännen ja vet hur du har det o det gör ont ont för ja vet hur känslan är . va hemma o sjukskriven ett år det gick inte skönk bara ner o ner . va tvungen gå till psykolog något ja aldrig ville men tror det hjälpte till att komma upp sen fick ja ty ” lyckopiller” något ja me är emot men som hjälpt till
    vet man ofta inte vill höra men ta hjälpen du får o ja skickar kramar o lyck till om bättre mående fina du kram

    Reply
    • 13 augusti, 2016 at 16:12
      Permalink

      Tusen tack <3. Så fint av dig att dela med dig av detta. Jag blir rörd <3

      Reply
  • 13 augusti, 2016 at 15:32
    Permalink

    Bara att du skriver detta här är första steget till att be om hjälp. Det är inte lätt. Jag har en vän som hade liknande symtom som dig, hon fick panikångest också. Hon började prata med en psykolog. Det tog sin lilla tid men nu mår hon mycket bättre, hon har en större förståelse för sig själv och kan känna redan innan när något är på gång. För ibland får hon ett litet “återfall” men hon har bättre verktyg nu att hantera det och har mycket lättare för att prata om det. Som sagt, jag tycker du är modig som skriver om det. Du är inte ensam och det finns hjälp att få..

    Reply
  • 14 augusti, 2016 at 10:44
    Permalink

    starkt att du delar med dig, hoppas det snart känns bättre

    Reply
  • 14 augusti, 2016 at 16:30
    Permalink

    Massor med kramar! <3
    Bra att du tar tag i det

    Reply
  • 14 augusti, 2016 at 20:21
    Permalink

    Jag tycker det är grymt starkt av dig att skriva om det. Det är långt ifrån självklart för alla, inte för dig heller, men du gör det ändå och det är helt rätt tycker jag. Jag kan inte heller ställa någon diagnos på dig, men utifrån vad du beskriver så låter det inte helt otroligt med en stressrelaterad utmattningsdepresion. Skrev min C-uppsats om just det i våras. Det är jätteviktigt att det syns och att folk, vi, pratar om det, för att kunna uppnå en högre acceptansnivå för psykiska åkommor i samhället. De ska vara precis lika naturliga och acceptera som fysiska, eller hur? Därför tycker jag det är helt rätt av dig att berätta om det, även om det känns jobbigt.

    Lycka till på tisdag och berätta gärna efteråt vad de sa!
    Finns här om du vill prata mer om det!

    SV: Vad kul att det uppskattades! Tycker faktiskt det var en kul lista att skriva ihop också, så det är inte helt omöjligt att det kommer mer sådant framöver 🙂

    kram

    Reply
    • 16 augusti, 2016 at 10:53
      Permalink

      Tack! Jag känner mig just nu ganska pumpad på energi. Men vet ju nu vad felet är vilket känns bra på ett vis.

      Reply
  • 15 augusti, 2016 at 10:13
    Permalink

    men usch vad tråkigt! 🙁 livet har ju sina upp och nedgångar, och det känns ofta som en käftsmäll när man inser att man inte trivs med något. Hoppas det blir bättre snart, styrkekramar!

    Reply
  • 15 augusti, 2016 at 17:28
    Permalink

    Jag har lärt mig att man måste lyssna på kroppen och sinnet. När dom säger ifrån så ska man inte säga emot. Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig!

    Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: